När ska man glömma och förlåta?
Och när är det omöjligt att gå vidare om inte sanningen kommer fram?
I oktober 1977 stiftades en amnestilag i Spanien som innebar att alla övergrepp under inbördeskriget och Francodiktaturen skulle lämnas utan rättslig prövning. Alla avrättningar och försvinnanden som drabbade dem som stödde republiken skulle förbli outredda. Det ansågs nödvändigt för att kunna genomföra transitionen, övergången från diktatur till demokrati.
Nästa år är det 70 år sedan inbördeskrigets slut. De flesta som hade egna erfarenheter från inbördeskriget är i dag döda.
Men många familjer har mörka minnen. Ärren finns kvar, liksom de anhöriga som aldrig har fått veta vad som hände deras nära och kära.
Den spanska regeringen med premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero i spetsen drev tidigare igenom en lag som syftar till att skriva den historiska sanningen om kriget och diktaturen.
Gamla händelser som glömts bort lyfts nu fram i ljuset. Det förflutna ska inte glömmas.
Runt om i Spanien pågår sedan en tid tillbaka även gravöppningar och en kartläggning av vilka som hamnade i massgravarna.
Denna del av sökandet efter sanningen är mer konfliktfylld. Så pass konfliktfylld att den blivit föremål för rättslig prövning.
På ena sidan står nu den stridbare förundersökningsdomaren Baltasar Garzón vid den spanska riksdomstolen Audiencia Nacional. I oktober slog han fast att det går att öppna massgravarna.
Mot honom står åklagare som anser att detta skulle strida mot spansk lag.
Frågan har även blivit politisk. Medan socialistpartiet PSOE vill ta fram allt i ljuset anser konservativa Partido Popular PP att det är bäst att låta allt vara och gå vidare.
Spanska inbördeskriget var en kamp mellan ett tudelat Spanien, mellan det gamla traditionella och konservativa Spanien och det nya individuella Spanien.
Ett krig där den ena sidan slogs för det auktoritära styret och den andra sidan försvarade individens frihet.
Samtidigt handlade Spanska inbördeskriget också om regionernas förhållande till centralmakten.
Nationalisterna var beredda att gå ut i krig för att hålla ihop det sönderfallande Spanien, regionalisterna var beredda att gå i krig för att få behålla sitt självstyre.
Kriget blev dock snart också en kamp mellan extrema vänsterkrafter och extrema högerkrafter, mellan revolution och reaktion.
Få händelser är lika uppslitande för ett land och ett folk som inbördeskrig. Spanska inbördeskriget var brutalt och blodigt som få krig i historien.
När kriget var slut var alla motståndare till segraren antingen dödade, tillfångatagna eller i landsflykt.
Även på den republikanska sidan dödade man sina motståndare.
Men som i alla inbördeskrig gjorde den segrande sidan sig skyldig till betydligt fler mord och avrättningar än den förlorande sidan. Efter kriget genomfördes en planerad utrotning av dem som givit sitt stöd till republiken.
Spanska inbördeskriget engagerade sin samtid. Minst 530 svenskar kom till Spanien för att slåss på republikens sida i den internationella brigaden.
Av dessa Spanienfrivilliga registrerades 164 som stupade, ytterligare ett okänt antal försvann. Flera av dessa svenskar ligger i de massgravar som nu förmodligen kommer att öppnas.
Den svenska brigadisten som var sist i livet var Karl Staf. Han dog i Helsingborg tidigare i höstas i en ålder av 93 år.
Jag träffade honom i Madrid för några år sedan. Han sa då att han hoppades att världen aldrig skulle glömma bort det som hänt under inbördeskriget. För det är när sanningen om krigets grymhet inte kommer fram, som det händer igen.
Denna text har även publicerats i novembernumret av tidningen Sydkusten.