Ägnar en solig dag i Göteborg åt dålig luft i ett konferensrum.
Ser ni hur kittlande det är?

Jag är på kurs.

Det är mycket nu.
Strax går tåget till Stockholm, där det är obilgatoriskt textseminarium i morgon.
Ikväll gör vi bildjobb på medaljkandidat i OS. Precis som imorgon eftermiddag/kväll, efter seminariet. Däremot är det osäkert med jobbet på lördag kväll, jag försöker dra mig ur och boka om.
Det är så mycket nu att jag knappt kommer ihåg om jag berättat för familjen att jag är borta de närmaste dagarna. Jag kom ju nyss hem (från Malmö)….men jag får väl messa dem och fråga, prata på telefon hinner jag knappast.

Jo, sen måste jag ju deklarera också. Har ett handelsbolag och har precis fått veta att, jodå, jag fick anstånd av Skatteverket en andra vända. Får ta tag i det nästa vecka.

Ägnade kvällen åt ett besök i Malmös hamn. Plötsligt pekade Jerker bort mot Kastrup, som ligger vid det danska brofästet.
En rökpelare över flygplatsen. Det såg verkligen ut som om ett plan störtat.
Och över flygplatsen cirkulerade plan som inte landade…
Jag tipsade nyhetschefen på Aftonbladet och ringde sedan själv flygledartornet på Malmö Airport (Sturup). De visste inget men lovade att kolla rökpelaren. Fanns inget att rapportera, sa de när de sedan ringde tillbaka.
Men som gammal nyhetsreporter (åtta år) gick pulsen upp lite…
Såg ju ut så här:

Senare fick vi veta att det var en husbrand, nära flygplatsen.

Kvällens stora sportnyhet: Annika Sörenstam lägger av i höst.
Det pratade hon om i en intervju med mig redan för drygt ett år sedan – men vågade tyvärr inte stå för det när det hamnade i tryck.
Annika är en av de största idrottstjejer vi haft i det här landet. Och en av de mest älskade – utanför våra gränser. Och lika viktig för damgolfens utveckling som Tiger Woods på herrsidan. (Jag skrev en krönika om nyheten, som du hittar här.)
Jag hoppas hon får ett bra liv vid sidan av tävlingsgolfen.

Är i Malmö för häftigt bildreportage inför OS.

Det är ont om hotellrum i södra Skåne, men jag och Jerker (fotografen) hittade en svit på på Hotell Royal, som vi delar.
Hotellet har fyra stjärnor, skryter de med.
Kungligt.

Men det är fan inte byggt för fullvuxna.

Fick mail av S-kollegan Larsson, angående Inters misstänkta kattmördare i förra inlägget:
”I nästnästa nummer av S (skulle ha varit det som är ute nu) träder ännu en kattdödare fram. Den här erkänner utan omsvep. Han är allsvensk pamp och händelsen visar motsägelsefullt nog en mjukare sida av honom än vi känner sen tidigare. Han sköt en katt till frukost, träffade Sportmagasinet till lunch och hade möte med Michel Platini till kvällsmat.”
Vem det är får ni gissa. Maila mig och ni får svaret.

Jag är för övrigt i Larsson hemtrakter, Skåne, för göra reportage med fotograf Ivarsson till landets fetaste OS-bilaga (som kommer ut med Aftonbladet strax invigningen).
Hade i dag ett snack med Micke Persson, brottningstränare som bland annat ser till att Ida-Therese Nerell (f.d Karlsson) ska kunna utmana om ett guld i Peking.
Imorrn drar Persson till Kanada för OS-kval med Helena Allandi. Micke är orolig inför flygresan – på grund av problem med en fixad tand som blivit inflammerad.
– Jag har haft problem förut, suckade han. Jag minns en flygresa till Tokyo när jag just fått en provisorisk lagning. Det måste ha funnit en liten luftficka under lagningen för när planet lyfte gjorde det ont som satan.
Lufttrycket, ni net…
Coach Persson hade bara en lösning på problemet:
– Jag fixade en gaffel och gick in på toaletten och skrapade bort fyllningen. Värken släppte direkt.

Försöker lära mig lite kinesiska.
Dagens fras:

Lär betyda: ”Fattar du vad jag snackar om”?
Ska jag använda när jag undviker att beställa hund på tallriken i Peking. Om det skulle erbjudas.

Kan inte bestämma mig för om det här är en pinsam eller oerhört intessant text.
Men om Zlatan är inblandad lär det bli tolv sidor i varje kvällstidning, så mycket vet jag.
(Jag skriver detta i sällskap av vår svartvit katt Texas som tryggt somnat på mitt skrivbord, i arbetsrummet här hemma. Han har det bra.)

Idrottsmän är skrockfulla. Så har det alltid varit.
Visste ni att basketgiganten Michael Jordan bar sina turshorts från high school under sina vanliga kortbyxor från Chicago Bulls, när han vann sex NBA-titlar? Tennisstjärnan Goran Ivanisevic undvek alltid att trampa på linjerna och lämnade alltid stolen sist under pauserna vid sidbyten. Hockeymålvakten Pelle Lindbergh hade alltid samma t-shirt under skydden, och skulle alltid dricka en mugg Pripps sportdryck i första pausen – serverad av rätt materialförvaltare. Som exempel.
Musiker är nog likadana. Gamle rockhjälten Meatloaf turnerade alltid med två gosiga teddybjörnar, när han var som störst (och köttfärslimpan var stooor en gång i tiden).

Själv gör jag alltid ett kryss mot innertaket av bilen om jag hör att motorn mår dåligt. Hjälper alltid. (Men det krävs förstås att alla andra i bilen gör samma kryss, om jag inte är ensam – annars stänger jag av motorn direkt.)

Det var förstås en tramsig nyhetstext, från snacket i Italien. Jag har bestämt mig nu.
Katten dog förstås av en olyckshändelse. Eller hur?

Ny dag med möten.

Först gällande nästa nummer av Sportmagasinet, som kommer ut lagom till semifinalerna i fotbolls-EM. Vi satt på en sollig takterass och hade bra idéer. Gör nog ett fotbollsnummer till, trots att vi just släppt en EM-special till tryckeriet. Sedan väntar ett OS-nummer, förstås – som kan bli ett av de bästa vi producerat..
Dagens bästa betraktelse svarade Erik Niva för. Han berättade under mötet att en känd fotbollsbloggare i vår närhet dagligen kommer upp på Aftonbladets takterass för att sola. Han tar av sig i bar överkropp, sitter tydligen i tajta shorts och lutar sig som en korsfäst med ryggen mot räcket, vänd med slutna ögon mot den brännande solen.
– Efter nån timme får jag spola av honom med den där, förklarade Niva och nickade mot en fet trädgårdsslang som låg i ett hörn.
– Sen borstar jag av honom med den där sopborsten som står vid dörren. Det är lite som en elefanttvätt, ungefär.
En hemsk syn, förmodligen.
Och på den där takterassen sitter det alltså folk och äter och fikar.
Jag hade planerat bildbesvis men det finns gränser för vad som kan publiceras, så jag avstod.

Annars ägnar jag närmast tid åt en OS-bilaga i Sportbladet. Jag och Jerker (fotografen) planerade resor i eftermiddags och valde att sitta i hårda fåtöljer i entrén till mitt hotell. Dålig idé, visade det sig. Hissmusiken hördes över hela foajen och när vi talade med olympier och bokade tider för intervjuer skämdes Jerker lite under sina telefonsamtal – han tyckte att musiken lät som den var hämtad från en porrfilm.

Aftonbladet tjänade 92 miljoner kronor under årets första kvartal. Intäkterna under de tre månaderna var över 800 miljoner kronor.
Då kanske vi kan få den där fåtöljen vi önskat oss till den nya sportredaktionen i Göteborg. Vi har ingen alls i dag och vill ha en stor rackare.

Tågresan hem till framsidan bjöd inte på några kändisar i vagnen. Jag tyckte jag såg Bert Karlsson men karln var tyst så det måste ha varit någon annan. Kändissviten är alltså bruten.

Nu – helg i förorten.

Nytt besk i Stockholm i dag, efter en behaglig tågresa genom ett mellansverige dränkt i solsken.

Senast jag åkte X2000 hade jag sällskap i samma vagn av Sven Melander, Carina Lidbom och en programledare från tv som jag inte minns namnet på.
I dag hade jag en legendar framför mig, en av de stora, en ikon; Sven Wollter, som var gudomlig redan som Raskens, och som för alltid är snutarnas snut i rollen som Bo Jarnebring i Widerbergs sköna ”Mannen från Mallorca”.
Sven är värd ett eget OS-guld, på någe fint vis. Men det säger man ju inte till honom. Precis som alla andra i vagnen nöjer man sig med att bara titta lite försiktigt åt legendarens håll och så nickar man till någon annan bredvid, som i ett slags samförstånd; ”Ja, jo, där sitter han, det är ju Sven Wollter, fan va bra han är, va?”

Blir intressant att se vem som dyker upp i tågvagnen på hemresan.
Björn Borg?
Elvis?
Robert Laul?

Jag läste bok under resan, eller i alla fall första halvan av den. Recenserar just nu journalisten Sverker Lindströms ”Det Stora Sveket”, om ”den olympiska rörelsen i diktaturens tjänst” (Atlas förlag).
Återkommer med vad jag tycker om boken, men den verkar grymt genomarbetad. Den börjar fint med historien om två söner till en man som arbetar på skofabrik i södra Tyskland. Rudolf och Adolf Dassler gjorde spikskor i egen liten rörelse men kastades in i kriget och blev aktiva nazister. Efter 1946 var allt glömt och de kunde bygga början på ett imperium – som blev två. Adolf kallades ”Adi” och med början på sitt efternamn skapade han Adidas. Men det blev bråk med storebrorsan som startade eget, som senare blev Puma.
Rivaliteten var enorm mellan bröderna.
Jag älskar små historiska godbitar som den om bröderna Dassler.

Nu ska jag in på ett möte där vi ska dra upp riktlinjerna för tidernas häftigaste OS-bilaga. Jag och fotografen Jerker Ivarsson är frikopplade i en månad och kommer att röja ganska bra hos de svenska OS-deltagarna.
Räkna med bilder här på bloggen, jag har en ny mobilkamera som jag fått av chefen.

Vi slår ihop nästa nummer av magasinet nu, allt går till tryck imorrn onsdag.
Men jag tror vi haft en bra spurt så det blir ett nytt kanonnummer, späckat med fotboll inför EM. Jag är extra nyfiken på vad kollegan Larsson just nu sitter och skriver ihop på en trottoria i Milano, denna sista kväll.

Själv sitter jag och funderar över ett mail från en god vän som kastar (för mig) nytt ljus över Kina.
En del av mailet ser ut så här:
”Jag gillar inte OS i Peking i år. Är ju väldigt idrottsintresserad, på tvären och längden, men varför Kina och varför just i år? Jag har jättenära vänner som håller på att adoptera och hade det varit OS någon annanstans eller något annat år, så hade de fått barnbesked under våren och kunnat åka och hämta sitt adoptivbarn innan sommaren. Men inte nu inte! Kina vill snygga till allehanda statistik (man kan ju inte visa på ett högt antal bortadopterade barn, då kan ju omvärlden å hemska tanke, tro att de inte har resurser att ta hand om sin egen befolkning!) och man har heller ingen möjlighet att hantera adoptivtrafiken, dvs nyblivna föräldrar som reser till Kina för att hämta sina telningar, innan paralympics är över. Kina är ett helförlamat samhälle på många sätt under stora delar av 2008. Jag tycker synd om dem. Både kineserna och mina vänner.”

Gott om bra sportbloggar är det ont om.
För det är svårt.
Men en av de mer okända, för den stora massan i alla fall, är golfbloggen av Eric Franzén på golf.se.
Mr Eric har en skön ton och I get real disappointed när jag ser att han får skräp av en läsare. Soo not worth it.

Har du tips på andra bra bloggar om sport (och då menar jag inte hos kvällisarna eller tv-kanalerna) så tipsa mig.

Tänkte ägna ett längre blogginlägg denna helt vanliga fredagskväll åt att fundera över – att dö.
Jag tar mig friheten att hiva allt om sport och OS och magsin åt sidan, för att reflektera över varför jag över huvud taget lever att kunna skriva dessa rader.
Jag är inte berusad eller förvirrad, icke alls. Jag skriver om döden
eftersom jag tidigare ikväll upplevde att jag var mycket, mycket nära att köra ihjäl mig.
Tro mig, man man mår både bra och dåligt efter en sådan upplevelse.

Klockan var efter sju och jag var på väg hem i min duktigt snabba bil, solen var så sakta på väg ned och det varma ljuset gjorde mig glad. Jag hade stängt av radion och slagit på min iPod och lyssnade på bra musik i mina hörlurar, äntligen ledig efter en lång dag på redaktionen.
Eftersom det är 110 på motorvägen genom Lerum höll jag en hastighet på kanske 120.
Jag brukar köra lagligt. Fick min första hastighetsböter för bara något år sedan och skämdes med båda ungarna i bilen. Jag fick förklara 2800 förlorade kronor – helt i onödan.
Men nu var ju vägbanan så torr, trafiken gles och det var så skönt med sommardäck och varmt kvällsljus.
Jag hade vänsterhanden avslappnat på ratten och trummade med högerhanden mot växelspaken, i takt med musiken i lurarna.
I passagerarsätet låg min mobiltelefon. Plötsligt blänkte den till och jag förstod att jag fått ett SMS. Så med en hand på ratten tog jag upp mobilen, och klickade fram meddelandet med ett halvt öga på vägen. En god vän hade messat, samma vän som jag nyligen delade en fikastund med och då konstaterade om min elaka migrän att ”dör jag inte i en bilolycka så blir det väl av en hjärnblödning”.
Det var ett kul mess. Så jag läste. Och började svara, faktiskt. För att visa att jag läst det. Skrev lite med höger hand. Vänster hand på ratten. Den låga solen i ögonvrån, snett framför mig. Musiken rytmiskt som sällskap. Runt 120 på hastighetsmätaren.
När jag vände upp blicken såg jag rakt in i bakvagnen av en bil.
Den stod still.
Kanske tio meter framför mig, i min fil.
Innan jag hunnit registrera att bilen stod helt övergiven,  eller ens vilken färg den hade, hade jag med vänster hand vridit om ratten och kastat min bil ut i vänsterfilen. Jag hade slutat att andas och det kändes som bilen nästan lutade vänster, som om jag hade axeln mot bildörren. Och samtidigt som jag förstod vad som hände låg mobilen i luften och höger hand hade greppat ratten, och vridit den tillbaka. Jag fick ett kast med bilen, fortfarande utan att ens ha rört vid bromsen, och krängde tillbaka in i högerfilen.
Jag släppte ut andetaget som i en stor suck, fortfarande med bilen i en fart av 120, långt förbi den stillastående bilen, som jag knappt såg i backspegeln.
Mobilen låg på passagerargolvet, med meddelandet fortfarande upplyst, och jag kände hur  solljuset försvann bakom en rad mörka träd, Men musiken var kvar i lurarna som om ingenting hänt.
Men vad hade hänt?
Hade jag varit en tiondels sekund från att köra med hög fart rakt in i en stillastående bil?
Klarar man det?
Överlever man?
Vad i kroppen krossas först?

Hjärtat rusade och jag svängde av vid nästa avfart. Parkerade och samlade mina tankar.
Lugnade ner mig.
Upptäckte att jag faktiskt strök mig själv på kinden, som jag blev tröstad som barn.
Lycklig att jag levde.
Men mådde förstås även dåligt, djupt där inne i bröstet.
Jag hade parkerat, allt såg ut som vanligt, men jag förstod att jag varit nära att ha fastnat i ett söndervridet bilvrak på motorvägen – fortfarande med musiken kvar i mina iPod-lurar.
Vad hade egentligen hänt om jag tittat upp en halv sekund senare? Eller hur hade det varit att kollidera med blicken fortfarande på mobilen – hade jag hunnit uppfatta kraften som träffade mig?
Eller – varför såg jag upp i exakt rätt tid, i allra sista stund?
Sedan, efter lugn stund av återhämtning, kom den stora ilskan. Vreden. Besvikelsen. Vad sysslade jag med? Läsa mess på motorvägen? Lyssna på iPod? Köra för fort?  LÄSA MESS PÅ MOTORVÄGEN?
Jag har en familj, man får inte dö om man har två barn som fortfarande bor hemma.
Och jag har ett fantastiskt arbete. Var det kommande OS-uppdraget för bra för att vara sant? Skulle jag egentligen vara död, eller mycket svårt skadad resten av året? Och varför tänker jag så, är inte jobbet ointressant i det här sammanhanget?

Frågor, frågor, och känslor, känslor.
Och vems var bilen?
Varför var den övergiven?
Vem lämnar en bil i högerfilen på en motorväg?
Jag var för chockad för att ringa polisen.

En timme senare hade jag handlat fredagsmat och stod i köket och gjorde en sallad. Plötsligt skar jag mig på en trasig flaska med olivolja, och ur vänster tumme rann blod ner i handflatan. Jag blev stående och studerade blodet, som var lika klarrött som de vackra tomaterna på bänken intill. Hur hade det sett ut om jag smält genom vindrutan på min bil, hur mycket hade blivit sönderskuret då? Hade det blivit mycket av mitt klarröda blod i vraket?
Jag var plötsligt glad att det bara blev en trasig tumme den här helt vanliga fredagskvällen.