Nu är flygresan bokad till Peking och jag jag har plats 29G, om jag minns rätt. Låter som skoj för knän och rygg i tio timmar.
Jag har kontaktat SAS och erbjuder mig att diska om jag får en exitplats med extra benutrymme. Egentligen är det en vädjan, får jag inte mer plats låser jag in mig på toaleten hela resan, där är det bättre utrymme. Jag kunde boka business för nio tusen extra men var inte ens i närheten, Aftonbladet sparar pengar och vår budget för OS sprack redan vid lägret i Japan.

Jag undrar ofta hur fasen det blir i Kina. Räknar med att det kommer att smöras en hel del för media, men att vi också kommer att vara bevakade. Det hävdar i alla fall Repotrar Utan Gränser, som deltog i Kina-seminariet jag besökte nyligen. Bland annat dyker det tydligen upp en liten tecknad och varnande polisman om man internetsurfar på fel hemsidor.
En god vän vid namn Peter besökte nyligen Peking och berättade en skrämmande detalj som låter overklig. Han hade förvarnats om att alla negativa mess hem, där Kina kritiserades, censurerades!
Kan det vara möjligt?
– Det stämde. Vi testade och skickade texter hem om elände och hur illa allt var i Kina och de messen kom aldrig fram. Däremot gick det att utan problem messa hur bra allt var, berättade han i går.
Kan det vara möjligt?

Ska man verkligen åka dit och arbeta? Är det inte bättre att bojkotta?
Absolut inte.
Sydsvenskans förre sportchef Åke Stolt har ett bra inlägg i branschtidningen Journalisten, i dag.

Blir intressant att se vad hur Sportbladet på plats kan bevaka det som inte är OS-idrott. Jag hoppas och tror det blir en hel del.

I den nya numret av Sportmagasinet får ni en fet intervju med Johan Elmander, om allt från blöjor till snickarglädje till vad han lär säga när EM är över.
Intervjun gjordes i en VIP-restaurang inne i den gamla cykelvelodrom som idag är Toulouse hemmaarena.

Men det dröjde innan vi kunde sätta oss där.
Den kvinnliga presschefen i klubben vägra länge hårdnackat att låta oss göra långintervjun på annan plats än i den här lilla lådan, som vi kallade ”fiskebilen”, som står utplacerad på parkeringen intill arenan. Det var klubbens Mediacenter och gissa om jag skrattade rakt ut när hon förklarade det.

Många utländska klubbar hanterar media som om de vore Manchester United, men i själva verket är en skitklubb. Det är enormt mycket regler och man får inte stå var man vill, men när det gäller servicen är de horribelt ointresserade.
– Ska vi gå in i den och står där i en timme och prata? frågade jag Johan.
– Välkommen till Toulouse, svarade han.
Men några kindpussar senare, med stora valpögon, ordnade han den där platsen i VIP-restaurangen. Trots att han själv knappt trodde det skulle bli möjligt.
Så agerar en stjärna med pondus – och förståelse för att vi journalister bara försöker göra vårat jobb.

Bodde i natt på Globe Hotell och har åkt hiss med slimmiga hockeyledare från Lettland. Eller om de var spelare. De hade i alla fall dubbelknäppta grå kostymer och vattenkammade hockeyfrillor. De trodde de ägde.

Jag träffade också en nyckelperson med grym insyn i Tre Kronor. Han lanserade en teori som landslagsledningen har (och som ni säkert kommer att få läsa om i tidningarna närmaste dygnen):
– Vi tror att NHL medvetet stoppat alla nyckelspelar från Europa att ställa upp i VM. Bengan har haft bra signaler från flera spelare men så plötsligt kan de inte ställa upp. och man biter inte den hand som föder, eller hur?
– Syftet är förstås att lagen från Kanada och USA ska vara överlägsna. Vi har pratat med ledare både i Tjeckien och Ryssland och de har samma känsla.
– Kanadensarna gör allt för att inget ska stå ivägen för ett VM på hemmaplan.

Nu vet ni varför Tre Kronor bara blir trea eller fyra. Laget saknar NHL-förstärkningar i klass med Kanada och USA.

Ska sova en stund på tåget nu. Tillsammans med Sven Melander, som sitter till vänster om mig och ska ner till Göteborg för att jobba hela helgen.
Jag såg Sven i uppsättningen av ”Little Shoop of Horrors” på Lorensbergsteatern, förra helgen och han gör sitt jobb bra, den gamle Aftonbladet-reportern…
Framför mig sitter förresten Carina Lidbom. Hon gör allt bra. Cool tjej.

Besöker Stockholm igen och noterar så här, framåt dagens slut:

* Dagens PU-samtal (”personlig utveckling”) med chefen blev en snabb historia. Vi kallade det speed-dating, gick lika snabbt som att hämta en kopp kaffe. Vi var rörande överens om att vi tycker ganska bra om varandra. Så vi kör på ett tag till.

* Träffade i dag landslagets säkerhetschef, Jan-Erik Hammarbäck, som under sina 27 år som kriminalpolis utrett mord och andra former av våldsbrott. Nu har han ögonen på bland annat media, så ingen kommer för nära Zlatan och Ljungberg under träningarna. Trevlig karl, dessutom. Hade spelat hockey mot Pelle Lindbergh, bara en sån sak.

* Stockholm är nästan lika trevligt som Göteborg – om solen skiner.

* Veckans fulaste tidningssida: Expressens sportetta i måndags, där de hade satt en Kalmar FF-keps på en kossa, som slickade sig om munnen. Lyteskomik och ett hån.

* Speaking of Pelle Lindbergh. Min dag började med att jag  blev uppringd av en Robban från Bajen Fans. De vill hylla Pelles födelsedag 24 maj och eftersom jag skrivit en bok om Pelle vill de träffa mig då. Mycket trevligt initiativ. Till och med säkerhetschefen Hammarbäck tyckte att ”Pelle är alldeles för bortglömd”.

* Lettland i Globen ikväll? Får se. Det kittlar ju inte i kroppen direkt.

* Nästa etta på Sportmagasinet kan bli en av våra bästa. Det gäller förresten de tre närmaste nummer vi nu gör, bildjobben är grymma inför både EM och OS.

Kenny Bräck stoppades av polis när han nyligen blåste förbi Örebro på en tom tvåfilig motorväg. Enligt polisen körde han 181 kilometer i timmen. Körkortet fick han inte behålla.

När jag träffade Kenny senast berättade han om ett kul möte med polisen i Karlstad. Det handlade om ett hembesök från den period då han levde i USA och var riktigt stor, efter sin seger i Indy 500.
Även då var det sen kväll och Kenny bredsladdade med sin hyrbil in på en Statoil-mack. Det skrek (nåja) i däcken när han fick tvärstopp vid bensinpumpen. På andra sidan pumpen tankades en polisbil och polismannen tände förstås till och kastade sig över till andra sidan för att skälla ut den vårdslöse föraren.
– Vem fan tror du att du är??? KENNY BRÄCK ELLER??
Kenny tittade föråvånat upp och svarade lugnt med ett leende:
– Ja, det tror jag faktiskt.

Stort OS-möte i Tjockholm idag. Det är en del som ska planeras om en miljard kineser skall få besök av Sportbladets OS-trupp. Det är lite rörigt just nu, det mesta handlar än så länge om EM i fotboll, men vi är väl ungefär femton personer som skall jobba på plats för den rosa sporttidningen i Peking.
Det har varit så rörigt att det man minns bäst är två snabba kommentarer som lagt ribban inför det som skall bli nästan en månad som familj i Kina.
Simon Bank får ansvaret att planera vår avslutningsmiddag och varnade:
– Det finns risk att man blir risig i magen i Kina.
Matte Wennerholm har äntligen benat upp var de olympiska spelen faktiskt skall arrangeras:
– Pontus (nyhetchefen) trodde länge att OS hålls i Norrköping.

Just nu skriver jag ut ett stort EM-knäck om landslagstruppen. Dessutom planerar jag nästa vecka, där det kan bli besök hos Anna Lindberg i Värmland, om vi har tur.

I kväll – bollsparkarna i Champions League. I de där sammanhangen kan tydligen vad som helst hända, Liverpools kvittering för Chelsea i går kväll är en klassisker. Barca mot United ikväll kan bli lika oförutsägbar.

Vi är inte många reportrar på Sportmagasinet.
Det är jag, en halv Erik Niva  – och ”Delivery Man”; Mattias Larsson i Malmö.
Larsson mailade nyss:

Thomas!
Vad är det med det här numret av S?
Jag har aldrig varit i närheten av något mer tungrott, det
känns som jag sitter i en eka på Atlanten med kinapinnar
som åror.
Till skillnad från dig som är Sveriges största
sportjournalist så är jag väl snarare Sveriges vanligaste
och är van vid att syssla med allt från notiser om curling,
via allsvenskan och fotbollslandskamper till svinlånga
reportage som tar månader att få ihop.
Men det här EM-numret…
Bara att rodda ihop intervjutillfällen får fred på jorden
att i jämförelse framstå som att ta tre poäng av IFK
Norrköping.
I Tyskland verkar telefonernas tid vara förbi, i Göteborg
får en kille migrän så han inte ens kan prata, i Stockholm
fryses en annan in i en box och precis när jag fått chefen
att gå med på fem sköna dagar i Milano så flyttar hela
jäkla reportaget till min hemstad. I samma ögonblick sätter
sig reportaget, som i Milano var rätt lättjobbat, i den där
jäkla ekan på Atlanten. Det som var lätt att göra i Milano
är fullkomligt omöjligt i Malmö (vilket egentligen säger
sig själv, allt är möjligt i Milano, i Malmö är det alltid
motvind).
I ett sådant läge är det en fröjd att lyfta luren, slå ett
nummer till Grekland, höra en kille som svarar på två
signaler, är supertrevlig och pratar på så man får en
känsla av att han tycker det är kul.
Fler landslagsspelare borde gå Micke Nilsson-vägen och
känna på hur det är att jobba vid löpande bandet på Scan i
Kristianstad.
Å andra sidan är det oftast så att det är de här nummerna,
de som inte ens är halvklara dagen innan de ska skickas och
som mer eller mindre rullas in på tryckeriet, som blir de
allra bästa.
Dessutom får det mig att se fram emot EM ännu lite extra.
Vid 17.30 7 juni – halvtimmen innan öppningsmatchen i EM –
slår jag dig en signal så kan vi snacka om hur bra det här
numret verkligen blev.
Risken är dock att jag ringer från ett dass nånstans på
landet.
Som det ser ut nu har jag inte ens tid att skita innan
dess.
/Mattias

Här får du lite kulturinformation om en klassisker – korv med mos.
Jag hade min pappa på besök i Göteborg i helgen och vi passerade ”Lasse på Heden”, där jag berättade att många stora fotbollsspelare ätit både ”Halv special” och annan hälsokost. Reine Almqvist var där dagligen, sägs det.
Pappa berättade att Sveriges första korv med mos serverades hemma i Värmland, i Arvika.
Genom lite kontakter får jag nu veta via mail att Arvika var en av Sveriges korvkiosktätaste städer. Kiosken som troligen var först i landet var ”Bengtssons Korvkiosk”, tidigt på 50-talet. Den första korvgubben i Arvika hette Erik Gustavsson och kallades ”Hästen”, men han startade redan på 30-talet.
Att mos och korv länge var en förbjuden kombo i korvkiosker berodde tydligen på att det klassades som en maträtt och då var det restaurangkrav på hur maten skulle hanteras. Bentsson gav väl fan i det och det blev succé.
En som vet mycket om det här är en gammal vän och journalist som tidigt lärde mig att redigera tidning. Han heter Kjell ”Keeper” Emanuelsson och var engagerad i fotbollen i Arvika, tillsammans med min farmors bror ”Putte” Lundgren. ”Keeper” har skrivit en del om korvkiosker i Arvika Nyheter och har även skrivit om korv i sin bok ”Inte bara Keeper”. Ikväll pratar gästar han förresten på ett idrottscafé i Kil. Fråga honom gärna om korven, om ni har vägarna förbi.

Efter fyra år som förbundskapten för ett av våra mest framgångsrika landslag lämnar Thomas Engdahl jobbet efter OS i Peking.
Redan före OS slussas en ny kille in på jobbet; Stefan Olsson, Karlstad.
Han kallas en doldis i media.
I min bok är han en hjälte.
Jag hade inte skrivit de här raderna om det inte vore för Stefan Olsson. Det är tack vare Stefan som jag är journalist.
Jag var 16 år, bodde utanför Karlstad, och hade tidigt bestämt mig för att jobba på tidning. Min bror var stor höjdhoppstalang i IF Göta och pappa var funktionärsansvarig i klubben, så på krångliga vägar hamnade jag på Nya Wermlands-Tidningen –  där just en ung Stefan Olsson var ansvarig för ”resuktattjänst”, den avdelning på sporten där unga killar och tjejer räknade tabeller för hand och skrev korta notiser och referat på skrivmaskin (wow).
Stefan gav mig jobb.
Efter ett år skrev jag signerade artiklar och slapp tabellerna.
Efter tre år var jag anställd på sporten.
Jag kommer alltid ha Stefan att tacka för att han öppnade dörren åt mig.
Vore fantastiskt om jag fick träffa honom i Peking, så våra vägar korsas på nytt. Det närmaste jag kommit Stefan i dag är när han varit lyckad speaker i Löfbergs Lila Arena.

Vid sidan av arbetet med extra spckade nummer inför EM och OS måste all planering inför bevakningen i Peking vara klar redan nu. Eller senast fredag, enligt Siv, vår kontakt på resebyrån.
Jag har valt att tillsammans kollegorns Petra Thorén och Jerker Ivarsson (foto) flyga ut redan med de första OS-resenärerna, från Arlanda den 26 juli. En vecka tidigare än jag kunde ha gissat, så där rök en vecka till med familjen…
SOK har ett OS-läger i Fukuoka, södra Japan, för nästan samtliga olympier. Dit ska vi först – men vi reser via Peking. Gör en övernattning i OS-staden direkt efter resan, hämtar ut våra ckrediteringar – och flyger sedan vidare till Japan, för ungefär en veckas strandliv med OS-folk.
Kan inte säga att jag protesterade högt när jag såg lite bilder från Fukuoka. Här är en av dem:

Efter Japan väntar tre veckor i häxkitteln Peking, som det finns mycket att skriva hem om. TT-reportern Tobias Österberg skrev redan för ett halvår sedan, vid ettbesök:
”Peking är ingen stad för den med låg stresströskel. Inte heller för någon som är allergisk mot trafikköer eller för den delen bilavgaser. Det sägs att det tillkommer ettusen nya bilar om dagen i Peking…”
Efter en månad utan vilodagar i Asien väljer vi sedan att INTE åka hem direkt från Kina. Istället för att kasta oss ut i kaoset på flygplatserna, där hundratsusentals människor ska lämna landet på 24 timmar, är planerna nu att stanna kvar i Kina ett par dagar och leta upp en lugn oas där det går att luta sig tillbaka och bara vara lite som i den där öl-reklamen med Klas Ingesson; för sig själv, liksom.

Siv, förresten.
Visar sig nu att vi bor grannar, utanför Göteborg. Det var väl därför hon hade så bra koll, hon har fingertoppskänsla.