Sitter tillsammans med övriga redaktionen och syr ihop sommarens två jättenummer, inför EM och OS. Mustiga historier, där inte minst kollegan Mattias Larsson ser fler flygplatser än till och med Simon Bank, just nu.
Själv bäddar jag för längre snack med två av killarna i fotbollslandslagets startelva, nästa vecka. Och skriver just nu ut intervjun med Therese Alshammar, som är mycket intressant – eftersom hon egentligen inte ger enskilda intervjuer.

Noterar också att de allra flesta kommentarer till tidigare inlägg om Sportbladet är mycket läsvärda. En snabb jämförelse med Robban Lauls blogg visar att de kommentarer jag begåvas med från Er läsare håller högre klass än Robbans. Jag vet att han surar lite för det, vilket glädjer mig.
Fortsätt skriv.

Tänkte även bjuda på ännu ett av mina tidiga Zlatan-möten, här. Kvällen före sin debut på fotbollsgalan fick Sportbladet ett erbjudande från  Zlatans nya skosponsor om att göra en intervju. Visst, det kan vi väl göra, konstaterade chefen och skickade mig.
Jag träffade Zlatan i en djup soffa i en hotellfoajé i Stockholm och fick genast förhållningsorder av sponsorn om vad som var lämpligt och inte lämpligt att tala om. Jag skakade på huvudet och ställde ganska traditionella frågor om genombrottet i MFF och kommande proffsliv.
Svaren jag fick av Zlatan var buttra, med blicken i golvet:
– Ja…
– Nej…
– Kanske, vi får se.
– Ska bli skoj.
– Vet inte.
– Va?
Efter fem minuter gav jag upp och frågade:
Du tycker inte det är så kul att sitta här, va?
– Nej.
Du vill inte göra den här intervjun?
– Nej.
Ska vi ta och skita i det, då?
– ???
Jamen, Zlatan, sa jag. Då skiter vi i det här. Jag avbryter här och nu och det blir ingen text med dig i tidningen. Funkar det?
– Ja…ja, det gör det ju.
Zlatan log för första gången, samtidigt som jag reste mig och besviket gick därifrån.
När jag var tillbaka på tidningen fick nattchefen ett frispel eftersom jag vägrade skriva om skitmötet med den omogna supertalangen. Men när jag förklarat förstod chefen och vi valde andra förhands inför galan.

Sett i backspegeln kan jag alltså konstatera att jag gjort två enskilda intervjuer med Zlatan Ibrahimovic, en i Ljungskile och en i Stockholm, och vid båda möten avbrutit och lämnat honom.

Jag beundrar verkligen Zlatan som fotbollspelare och vet att han idag mognat som person.
Får jag en tredje chans att  intervjua honom lovar jag att inte bli förbannad.

Får en del mail angående tidigare inlägg om Sportbladets rykte, jämfört med snacket runt Sportmagasinet.
Det gnälls – och Sportbadet anklagas för att vara en svallerblaska.

Det ni kallar ”skvaller”, alltså texter om bland annat idrottsmännens liv utanför arenorna, är material de allra flesta läsare vill ha – och eftersom det säljer och Aftonbladet inte lever på presstöd, så är det en del av mixen.
När jag var dagchef på Sportbladet levererades, precis som i dag, regelbundna siffror på vad som klickades bäst på sportbladet.se. Gissa vad som lockade flest läsare?
Jag minns en en kväll när vi i papperstdningen på en resultatsida kastade in en cool bild på dåvarande världsettan i tennis, Venus Williams – klädd i bikini. Hon hade varit med i Sports Illustrated och bilden skulle lätta upp en tråkig sida och samtidigt visa en annan del av varumärket Williams.
Bikinibilden slank förstås in på nätet. En normal nyhetstext klickades av kanske 20.000 unika besökare, men en lättklädd Williams klickades mer än tio gånger så mycket; över 250.000 klick.
Så gnäll inte på allt ”skvaller” och det ni inte tycker hör hemma på sportsidorna. För din granne och många på bussen eller i din bilkö på morgonen vill gärna ha – just det.

Det viktigaste i produktionen av en bra tidning, i alla former, är mixen.

Kollegan Robert Laul har skrivit ett intressant och viktigt inlägg i tidningen Journalisten. Laul är, som så många andra fotbollsreportrar, besviken på hur allsvenska fotbollsklubbar hanterar media. AIK är det värsta exemplet eftersom de behandlar journalister som boskap, ihopfösta bakom ett rep i en trång kulvert efter matcherna.
Sådan kan vardagen vara för en fotbollsreporter i en av Europas sämsta ligor.

Jag gjorde sju år på Sportbladet, innan jag valde ett jobb på Sportmagasinet. Även för oss på magasinet kan det vara svårt att nå en del stora idrottsstjärnor, man måste gå via agenter och klubbarnas presschefer, men det är helt klart enklare att få tillgång till idrottarna om jag presenterar mig från magasinet, och inte är från Sportbladet  (eller hemska tanke; den mindre kvällsblaskan).
Så ska det inte behöva vara.
Sportbladet har på många vis utvecklat svensk sportjournalistik och har inom fotbollen bidragit till det ibland helt sjuka intresset för en medelmåttig liga. Klubbarna skall vara förbannat glada att det finns intresse från en tidning med en miljon dagliga läsare. I spelarnas jobb ingår att bemöta media, vare sig de vill eller inte, precis som man kan kräva att en presschef är tillgänglig och släpper fram spelare på kvällstid eftersom det är då dagstidningarna produceras.
Att spelare skyddas från att vara med i en dagstidning är löjligt, är de en del av underhållningsbranchen får de tåla att granskas precis som toppar inom politik, näringsliv och nöjesliv. Det gäller alla som lever och är beroende av en publik.

Att min vardag på magasinet är enklare än Lauls är lite bisarrt. Jag bokade en gång en intervju med Christian Wilhelmsson – som plötsligt lämnade återbud eftersom han trodde att jag var från Sportbladet, trots att vi redan åkt till Bolton. När han senare förstod att det handlade om besök från Sportmagsinet tog han emot med öppna armar, i fyra timmar(!), trots att han till och med hade feber. Och intervjun blev riktigt bra, tyckte även ”Chippen”.
Jag har gjort flera exklusiva intervjuer för magasinet – som aldrig hade blivit verklighet om jag jobbat för en dagstidning.
Jag nöjer mig med att konstatera att idrottsmännen uppenbarligen vill kunna prata till punkt. Och att Sportmagasinet uppenbarligen har mycket bra rykte. Kanske är det så enkelt…
Oftast är det mycket rutinerade idrottare, som Therese Alshammar i går, som uppträder proffsigast – även i känsliga sammanhang. De mest patetiska idrottsmännen, och deras beskyddare, är de som oftast precis har slagit igenom och tror att de är guds bidrag till idrottspubliken – och själva vill kunna välja sina reportrar och tidningar.

Det sjukaste jag varit med om när det gäller hur Sportbladet hanteras var mitt första möte med Zlatan. Han var en stor talang i Superettan och Malmö FF spelade borta mot Ljungskile (i en match där Robert Laul var uttagen att spela för LSK, men fick förhinder, så de var ju faktiskt nära att mötas på samma nivå!).
Efter matchen intervjuar jag Zlatan i omklädningsrummet och han svarar bra på frågorna – tills jag ser att han börjar flacka med blicken. När jag vänder mig om ser jag en MFF-ledare stå alldeles intill mig och låtsas onanera mot min rygg.
– Vad i helvete gör du? undrade jag.
Då slutade han, lätt generad.
När jag vände mig tillbaka mot Zlatan kunde han inte sluta skratta. Så jag skakade på huvudet och avbröt intervjun.

Satt på lunchhak med kollegorna och det konstaterades att det inte är någon bra sport på tv ikväll.
Nämen? Ingen match?
Utbudet av enormt bra tv-sport är ju sjukt och har varit så under lång tid; hockeyslutspel, kvalserie, Premier League, Champions League, Davis Cup, yo name it.
Men ikväll är det EM i tyngdlyftning eller göteborgsderby i damhandboll som gäller. Ladda nya batterier i fjärrkontrollen…

Befinner mig i Stockholm för intervju med Therese Alshammar, till Sportmagasinets OS-nummer. Tessan har bett om en guidad tour på redaktionen i Globen, men den får chefen ta.

Tog tåget upp från framsidan tidigt imorse. Har åkt en hel del tåg genom åren men har aldrig tidigare blivit åksjuk som ett barn på X2000. Blev det nu. Satt och skrev av en bandad intervju, grymt fokuserad eftersom ljudet på inspelningen var dåligt, och upptäckte plötsligt att jag hade ungefär tio sekunder på mig att hitta en toalett för att lägga en pizza. Inte så skoj när det då är upptaget och man får rusa som en jagad Harrison Ford mellan vagnarna – genom SJ-dörrar som vägrar öppna sig.
Fråga mig inte varför jag blev dassig, det har aldrig hänt tidigare. Helt sjukt, på riktigt. Man är väl en baby, innerst inne. Som alla säger.

Sommarens stora race har börjat; jakten på tid för förhands, hos alla EM- och OS-resenärer.
Alla stora redaktioner planerar både artikelserier och rejäla bilagor, både inför fotbolls-EM och sommar-OS. De senaste årens explosionsartade utevckling i antalet sportsidor på stora tidningar, och jakten på de bästa knäcken i den hetsen, gör att pådraget redan nu är ganska stort. Jag gissar att våra största stjärnor är helt nedringda av medier som vill planera intervjuer och coola bilder.
Sportmagasinet kan ha tagit en tätposition här. Vi har sedan månader jobbat upp bra knäck där många av de bästa ännu inte är publicerade. Just nu jobbar vi exempelvis med ett fett EM-nummer, som sedan följs av ett speciellt OS-nummer.
Ett av våra stora grepp inför Peking är att låta några av våra största OS-hopp göra väldigt speciella utmaningar – i vatten. Vi har helt enkelt kastat ner några av våra största namn i bassänger, med landslagsdräkter och allt.
Den som kämpat bäst i det blöta, som även varit tröttast, är Stefan Holm. Eller vad sägs om stämningsbilden från min mobil? Jag tror inte att Stefan spydde i vattnet, men det var bra nära.
Friidottslandslagets delfin är utan tvekan Sanna Kallur, kan jag avslöja.

Hur allt slutar får ni läsa i Sportmagasinet senare i sommar.

Som ackrediterad reporter går det bra att äta lunch inne i det klassiska klubbhuset på Augusta National. Eller vid VIP-borden strax utanför.
Ser ut så här från fotograf Höglunds kamera:

 

Jag har sett vuxna svenska karlar gråta för att de varit så tagna av en soppa och en kall öl, vid det där klubbhuset.

Journalisterna kan annars äta även i mediacentret, förstås, där det i tusen år serverats klassiska mackor inslagna i  Augusta-grönt papper. En hel armé damer brer mackor, som även säljs i tiotusentals ute på banan – varje dag.
Men i år har det tydligen inträffat en reviolution. Det rapporteras att gratismackorna i mediahuset ersatts av något som nästan ser ut som en modern…servering?!
Va? Hallå??!!
Lika chockerande som om korv med bröd försvann från allsvenska fotbollsarenor, eller bandyportföljer på…ja, ni förstår.
Så här ser presserveringen ut i dag och jag känner knappt igen mig:

Notera att även golvet är den patenterade Augusta-gröna färgen, som de även häller i exempelvis alla vattenhinder så det ska se bra ut i tv. Samma färg som vinnarjackan, förstås.

Imponerande att Robban Karlsson fortfarande spelar bra i Masters. Förmodligen bryr han sig inte om turneringen särskilt mycket, det brukar vara hans grej. Det ”är ju bara golf”.
Niclas Fasth spelar också bra, nu kanske han äntligen får utdelning för tidigare år. Det tar tid att lära sig att ha tålamod på Augusta National, man kan INTE sikta på flaggorna…

Hela min torsdag ägnas åt fokus på Kina, mänskliga rättigheter, journalistik och de olymoiska spelen. Den fyrklövern har vi med oss som sällskap hela sommaren, inför det som kan bli en både fantastisk och skrämmande fest i Peking i augusti.
Jag sitter i skrivande stund i ABF-huset i Stockholm, där Reportrar Utan Gränser och andra organisationer har ett jätteseminarium med vad som kan bli mycket intressanta föreläsare och debatter. Sänds i SVT24 under dagen, för er som ser bortanför tider och medaljer.
Många, många av oss reportrar som skall arbeta i Kina i augusti är här. Debatten om vad som väntar känns viktig.
Temperaturen inför OS stiger nu, inte minst med tanke på uppmärksamheten kring situationen i Tibet. För även om Kina har blivit ett öppnare och bättre samhälle de senaste tio åren förekommer fortfarande statligt förtryck och utländska journalister trakasseras.

Green och Höglund har skickat en video från ett Augusta, Georgia, som i dag briserar i världens bästa golf. Videon är så överjävligt otäck, med kalla öl på en skön veranda, att jag inte kan publicera den. Men ni förstår hur plågsamt det var att se den.
På någe vis känns även videon som trakasserier av en oskyddad journalist (mig), om än förstås på en helt annan nivå än det vi kan se i Kina.
 
Ikväll kör jag norrut i en hyrbil – för ett av vårens absolut viktigaste bildjobb. Det gör att jag går miste om en traditionell fredagslunch i Göteborg, imorgon. Beskedet i min mailkorg när jag meddelade detta:
”…må flugorna från 1 000 kameler hemsöka din armhåla!”
Trakasserier från ytterligare en kollega, ständigt dessa trakasserier…

Kan inte säga att jag satt mig in väl i kaoset kring Dulee Johnson, som riskerar åtal för olovlig körning och rattfylla. Men han får inte träna med AIK och i botten av den här sörjan bottnar allt i något som ser ut att vara en personlig tragedi.
Robert Laul skriver i dagens Sportbladet att Dulees pappa, som är idrottsminister i Liberia(!), ska komma till Sverige och reda ut vad som beskrivs som falska anklagelser. Det besöken på olika tidningsredaktioner kan bli klassiska….

Jag minns mitt första möte med Dulee. Han var 15 eller 16 år och vägde kanske hälften av vad han väger i dag. Han hade hamnat i Sverige via Gothia Cup och dök upp i min dåvarande hemmaklubb, Floda BoIF. Det var fotbollsskola för sexåringar och Dulee var ”hjälptränare” för knattarna, en skön söndagmorgon. Han sa inte mycket men hade en fantastisk teknik med bollen. Och såg blyg men förväntansfull ut.

Märkligt att både BK Häcken och AIK misslyckats i att hjälpa Dulee Johnson i det nya hemlandet. Dulee dömdes redan under sin tid i Häcken av Göteborgs tingsrätt för misshandel av sin sambo och grov rattfylla. Inte ens pappa ministern kunde snacka bort det.

På Sportmagasinet är vi bara timmar från att klappa ihop härligheten, imorgon släpper vi nästa nummer till tryckeriet.
Jag har ögnat igenom sidorna och mixen är grym. Både blod, svett, tårar och nostalgi. Och en del exklusivt. Precis som vanligt, skrev jag nästan. Känns som vi haft en bra vinter/vår med innehållet.

Nyss gjorde jag Sportbiten med Stefan Holm, ni vet den där sidan med frågesport långt bak i tidningen.
Stefan är grym. Han nosar på fempoängarna i varje ämne, men chansar inte. Sätter det ofta på fyrapoängsnivån istället. En av frågorna handlade om en klassisk fotbollsmatch som spelades 12 juni, inför 45 777 åskådare. Han tog den direkt, utan att han ens visste årtalet.

Imorgon inleds Masters på Augusta National. Årets hetaste golfturnering – etablerad i skuggan av grov rasism och en maktgalen klubbchef som till slut tog livet av sig, vid vackra hål 15. Men det är en annan historia, som ligger långt tillbaka i tiden.
I helgen hoppas jag det skrivs ny historia, gärna om en svensk som fäller Tiger.

Till sist en notering för de inbitna; turneringen heter ”The Masters”. Inte ”US Masters”, som så ofta förekommer felaktigt i texter…

Kollegorna Höglund och Green terrormessade i går om hur gott de har det i början av Masters-veckan.

Sent i natt dök det upp en bild i mobilen på en tjomme som tydligen arbetar på en pizzeria i Augusta.
Green skrev:
”Du kommer aldrig att tro det men denna kille på dominos frågade efter dig!”

What??

Sverges största sportjournalist gör alltid intryck. Är man dryga två meter och  råkar beställa en liten enstaka minipizza någon gång så minns folk tydligen……

Jag minns när jag med polaren Heikki bodde i Kings Cross i Sydney en dryg månad, för hundra år sedan.
Vi köpte någon enstaka pizza hos ”Abrahams”, som var ett hål i väggen. Men de hade inte vad jag ville ha så jag bad Abrahamn göra en ”Thomas Special”. Den sålde bra, hamnade på menyn och var kvar minst ett år senare.

Besked nu att Viasat visar Masters.
Many thanks.

Snö här hemma, men golfvärlden är het. Årets majors är igång och nattens andraplats i Nabisco för Annika Sörenstam, och en fjärde plats för ödmjuka Mimmi Hjort, är mycket imponerande. Sörenstam var nära att bryta på grund av magsmärtor men fick hjälp på sjukhus.

I dag anländer 600 golfjournalister till Augusta, Georgia, en liten håla som på 10 år blivit en av de snabbaste växande städerna i hela USA. Orsaken är förstås golfens lyft i popularitet sedan Tiger Woods vann  redan 1997, bara 21 år gammal.
Masters är den enda major som spelas på en fast plats och eftersom cheferna på Augusta National är stormrika har klubben byggt ett mediacenter som är värdigt ett världsmästerskap i fotboll. Men det är bara öppet en vecka om året.
Jag är inte på plats men har varit där många år tidigare och kommer inte att kunna låta bli att skriva om Masters den här veckan. Helst om det som jag misstänker händer vid sidan av, inte på banan. Fotograf Höglund har lovat bidra med exklusiva bilder till S-bloggen, just från livet bakom världens häftigaste golfturnering.

Det mest oroande just nu är att Viasat ännu inte fått klartecken på att kunna sända härligheten i svensk tv. Besked om deras senaste bud accepteras väntas senare i dag.

Nu ska jag skriva om fyrkantiga handbollsmål.
Inte lika kittlande.
Men i Sportmagasinet är mixen nummer 1.

Skall också planera för OS-läger i japanska Fukuoka, som är landets äldsta stad och inte ligger långt från Kinas gräns. De flesta svenska olympier laddar för Peking just där.
Nyss lärde jag mig att Fukuokas officiella fågel är Larus ridibundus – Skrattmåsen. Hur det nu skall tolkas…