Vi lovade er ett avslut och här kommer det: Den här bloggen är över, slut, finito. Den här bloggen is no more. Det här är en ex-blogg.

Men vi lovade att knyta ihop säcken och när vi lovar något så håller vi det. Det lärde vi oss redan när vi var små och en roadtrip innebar en cykeltur från Morkullevägen till stora lekparken mellan Lövstigen och Videstigen.

Det tog lite tid, vi hittade varken säcken eller ett snöre att knyta ihop den med, men nu är vi redo.

Och du hittar vårt avslut i en helt annan kanal.

I det glänsade nya numret av fantastiska Sportmagasinet så finns det fem små reportage, fem små delar som tillsammans utgör en större helhet och ger åtminstone en liten bild av vår jakt på den amerikanska idrottssjälen.

Sportmagasinet är för övrigt fullmatad med bra texter. Som den med Tyson när han sågar Ingo och det feta U21-paketet. Eller det fantastiska reportaget om ”Fåglum”. Det håller must read-klass om jag någonsin stött på det. Så gå till butiken och köp numret. Jag tror inte ni ångrar er.

Och med detta lämnar vi er. Jag, Wikdahl, och herr Persson tackar för att ni följde med oss i bilen under de 23 av roligaste, intressantaste, märkligaste, bacon-späckade dagarna i våra bräckliga liv.

Det var, om ni ursäktar språket, en jävla resa.

Okej, vi har faktiskt en resa kvar.
Den längsta.
Om några timmar sätter vi oss på flyget till Sverige.

Det har varit en fantastisk resa och vi får säkert anledning att knyta ihop säcken när vi kommer hem. Så häng kvar. Den här bloggen är inte död riktigt än.

För att hålla er varma till dess så har vi ett stycke opublicerad video att visa.
Nöär vi var i Orlando, Florida, och såg Magic göra en blek insats mot Toronto Raptors så hände något annorlunda i halvtidsvilan.
Dan, en kille i publiken, hade tidigare under matchen blivit ”lottad” att försöka sätta ett skott från halvplan – för 100 000 dollar.
Ni har sett varianten förut.

Men när Dan togs ut i hemliga rum för att skriva på papper så fick vi i publiken instruktioner. När Dan missade skottet, han skulle hiva iväg bollen med ögonbindel så en miss var garanterad, så skulle vi jubla som om det vore 1999.

Det var ju alltså April Fools Day, första april.

Några av er har säkert sett en likadan blåsning på Youtube. Jag har sett den också. Det är elakt.
Det vidrigaste i det här är att direkt efter han tror att han har satt skottet så får Dan, som sprungit runt och flaxat med armarna och kastat sig på golvet, frågan vad han ska göra med pengarna. 100 000 dollar är ju en rejäl summa.
– Jag har just fått sparken från jobbet, utbrister en superlycklig Dan.
Just fått sparken…
Usch.

Det är inte superkvalla på filmen. Men min lilla digitalkamera har gjort sitt bästa.

Höres
/Wikdahl

Vi utlovade ju en rapport från Yankee Stadium när du vaknade.
Så… Jag hoppas att du är som jag och vaknade nyss.

Men så här: Ankomsten till nya Yankee Stadium var häftig. Folket, surret, kamerorna – väldigt många var väldigt nyfikna på bygget. De flesta verkade nöjda, men det fanns förstås undantag.
En sjuk detalj är ju att man bygger en arena för 1,5 miljarder dollar som tar MINDRE folk än den gamla arenan (56 886 i gamla, 52 325 i nya). Jag antar att man ska kompensera det med högre biljettpriser och det är aldrig kul.

Arenans utsida var maffig. Yankees satsade på en klassisk look och då kan man inte misslyckas. Insidan var lika maffig. Det som framför allt slog oss var hyllningarna till gamla hjältar. Väggarna var tapetserade med bilder och triumfer från förr. Det kändes värdigt.
Nu kan man ju inte leva på gamla minnen, men det är viktigt att aldrig glömma.
Jag ger arenan betyget: +++++
Fem (5) plus alltså.

Det många säger är också att arenan påminner så mycket om den gamla.
– Den såg likadan ut och den kändes likadan, sa Yankees manager Joe Girardi.
Cubs manager Lou Piniella höll med.
– När jag kom hit hoppades jag att man skulle känna igen gamla Yankee Stadium och det gör man verkligen.

Tyvärr så tog regnet död på lite av publikens entusiasm, och sannolikt bidrog det också till att det var en bit från fullsatt (48 402 för att vara precis). Yankees möter Cubs i dag också och lördag är familjedag så kanske satsade många på den matchen.
Själv hade jag paraply och kunde trotsa världen och det var bra stämning på arenan ändå. Att Yankees vann bidrog säkert.
När Cubs Aaron Miles i första inningen slog en single så utbrast en man bakom oss:
– That’s it. Packa ihop grejerna. Nu flyttar vi tillbaka till andra sidan vägen.
Mycket roligt.

Derek Jeter fick Yankees första hit, en double, även om den förstås inte räknas riktigt. Robinson Cano slog arenans första home run.

Lite lustigt är det att samma kväll som Yankees invigde sin nya arena så invigde New York Mets sin nya arena, Citi Field i Queens. Enligt rapporterna var den också imponerande och Mets vann mot Red Sox. Tyvärr har jag aldrig varit i gamla Yankee Stadium, men jag har sett en match i Mets gamla Shea Stadium. Jag gillade den. Den var trevlig.

Och så lite bilder:

New Yankee Stadium.

Derek Jeter – Yankees första hit nya arenan. En double.

Regn men engagerad publik.

/Wikdahl

I kväll är vi, som ungdomen säger, där det händer.
New York Yankees spelar sin allra första match i nya Yankee Stadium (kostnad: 1,5 miljarder) och Roadtrip är dina ögon, öron, din näsa och hals.
I kväll är det träningsmatch mot Cubs. Opening day i MLB är på måndag men Yankees börjar borta och spelar sin riktiga, riktiga hemmapremiären 16:e april mot Cleveland Indians.

I går tränade Yankees i den nya arenan för första gången och spelarna var imponerade. Derek Jeter slog arenans första homerun. Den räknas inte, men ändå.
A.J. Burnett var lika laddad som alla andra.
– Man får gåshud bara av att stretcha här, sa han till MLB.com.

När du vaknar på lördagmorgonen hoppas jag att det ska finnas en rapport på den här bloggen.

Höres.
/Wikdahl

Matchen?
Skit i den.
Islanders får storstryk. Det står 4–1 till Canadiens med tre minuter kvar av andra perioden och det kommer inte att bli en supervändning eller mirakelcomeback i Nassau Veterans Memorial Coliseum. Den tjocka tanten har sjungit.

Islanders har inte talangen att tävla mot Montreal Canadiens den här kvällen.

Men det här är roligare:
Roadtripbloggen hamnade i hissen med en mustaschprydd herre i pausen mellan första och andra perioden.
– Where are you guys from, sa han.
– Sviiiden, sa vi.

Det var han också.
Typ.
För det var Bob Nystrom vi hade äran att dela hiss med.

Bob Nystrom, född i Stockholm, är en tvättäkta Islanderslegendar. Han var med i lagets guldera och vann fyra Stanley Cup (1980, 1981, 1982, 1983). Han var känd som en hårt arbetande spelare – men också en sån som kliver fram och tar hjälterollen när det verkligen gäller. Fyran gånger avgjorde Nystrom slutspelsmatcher i sudden death. Bara Maurice Richards har avgjort fler (6).
Bob Nystroms nummer 23 är upphissad i taket här i Nassau Coliseum tillsammans med 5 Potvin, 9 Gillies, 19 Trottier, 22 Bossy och 21 Smith.

Bob tyckte det var väldigt lustigt att Stefan Persson hette Stefan Persson men beklagade att laget inte har några svenskar längre.
Å andra sidan, Islanders är ligans sämsta lag just nu och ligger bäst till för att få välja först i draften i sommar. Där har man möjligheten att välja Victor Hedman. Man lär ha chansen även om man får välja tvåa.
Jag vet inte om jag ska vara glad för Islanders skull eller ledsen för Hedmans…
Nä, skojar bara.
New York Islanders kan säkert vara på rätt väg och får man Hedman så får man backen som kan vara ligans bästa om fem år.

Hallå där solstråle.
Nu är det så här att Roadtrip-bloggen befinner sig i Nassau Veterans Memorial Coliseum för att se självaste New York Islanders ta sig an Montreal Canadiens.

För Islanders spelar ingenting så mycket roll längre men för Montreal, som ligger lite risigt till i öst, så kan den betyda allt.

Tyvärr kan vi inte garantera liveblogg härifrån men vi kommer att rapportera från matchen nån gång, antingen under match (och då blir det LIVE!) eller så när vi kommit tillbaka till hotellet.

Det roligaste, förutom själva hockeyn, är annars att Stefan Persson går omkring och heter Stefan Persson. Ni som kan er hockeyhistoria känner förstås till den lysande backen som var en viktig byggsten när Islanders ägde NHL.
Stefan Persson, hockeyspelaren, vann fyra Stanley Cup-titlar med Islanders.
Stefan Perssonm, innebandyspelaren, väntar fortfarande på sin första.

Vi närmar oss nedsläpp i Nassau Coliseum. Men vi hörs senare.

/Wikdahl

Lite spontant så tog vi en tur till Orlando i går. Det vankades basket och vi ville hemskt gärna se superstjärnan Dwight Howard livs levande.
Nu var vi lite besvikna på Dwight som spelare och Orlando Magic som lag men det var ändå en trevlig upplevelse.

Stämningen i Amway Arena var finfin och lite speciell. I de flesta andra arenor vi varit i under den här resan så har publiken fått instruktioner på hur de ska reagera och agera. När du ska jubla, när du ska jubla ännu högre, när du ska ställa dig upp, sitta ned, rulla runt, räcka vacker tass, jubla allra mest. Amerikaner verkar gilla att följa order så det har funkat bra.
Men i Orlando tror man uppenbarligen att själva spelet och prestationerna och situationerna och spänningen räcker för framkalla engagemang på läktarna.
Och se på fan, det gör det.

Gästande Toronto Raptors vann i alla fall i en thriller.

Och här är den numera förväntade videon:

Klockan är förresten 05.30 på morgonen och vi måste dra till flygplatsen. Vi ska till New York. Igen. Kul.

Jag vet inte hur varmt det var, kanske runt 50 000 grader, men vi trotsade hettan och åkte till George Steinbrenner Field ändå.
Batter up.

New York Yankees tog emot (ja, alltså man är hemmalag i Tampa också för man har, så att säga, ett sommarhem där) Philadelphia Phillies. Phillies är regerande mästare och exakt det lag vi såg i går, då mot Toronto Blue Jays.

Yankees dyra, nykontrakterade pitcher CC Sabathia var inte självlysande men Phillies Kyle Drabek hade större problem. Yankees såg ut att gå mot en enkel seger när man släppte upp Chris Stewart på kullen.
Stewart släppte tre runs för en ERA på 40,50.
Nu lyckades Yankees ändå hålla undan – och vinna med 8–5.

En intressant detalj om Yankees i dessa finansiellt molniga tider är att man har spenderat 335 miljoner dollar mer än något annat Major League Baseball-lag på free agents den här vintern.
Trehundratrettiofem miljoner dollar. Mer. Än något annat lag.

Free agent-värvningar 2009 – det här är lagen med störst spenderbrallor på sig (alla summor i dollar):

New York Yankees: 441 miljoner
Los Angeles Dodgers: 105,9 miljoner
Atlanta Braves: 90,3 miljoner
Chicago Cubs: 88,425 miljoner
New York Mets: 77,25 miljoner

Det får en att fundera va? Lägga sig i framstupa sidoläge och filura över hur mycket pengar 441 miljoner dollar egentligen är (speciellt eftersom det är fördelat på blott fem spelare). Men har man råd, så varför inte? Yankees är en high profile-organisation och bara världsmästartitlar räknas.
Det finns också högre summor i USA att reagera över om man vill det, inte för att det egentligen förminskar chockvärdet i Yankeespengarna.
Den amerikanska staten har förbundit sig att spendera 9,8 biljoner dollar för att rädda banker och bilföretag och på olika sätt stödja den haltande ekonomin.

Men tillbaka till basebollmatchen. Här är Stefan Perssons tankar:

Spring Training är ingen ny företeelse för att kränga tröjor i andra städer eller bjuda feta sponsorer på solsemester. (Att det numera delvis är så är en annan sak).
Redan 1870 höll Cincinnati Red Stockings och Chicago White Stockings organiserade läger i New Orleans, enligt historiker.
Anledningen: Värmen, förstås.

Att kasta boll i norra amerika i mars är varken speciellt givande eller kul. I norra europa har vi en motsvarighet i fotbollen. Gais och Häcken åkte till exempel till Florida, precis som New York Yankees.

1947 föddes Cactus League i Arizona och sedan Grapefruit League i Florida och numera finns alla Major League Baseball-lag i någon av de två försäsongsligorna. Man kör igång i slutet av februari och håller på till början av april.

Vi var alltså och såg The 2008 World Champions (world champions… amerikaner, vettu) Philadelphia Phillies spela mot Toronto Blue Jays i Grapefruit League går. Och det var mysigt, trots min badfrilla.

Det här är ett litet förspel till vad som komma skall, alltså en video om Spring Training.
Om du är en sån som inte börjar från början, alltså med inlägg 1 (publicerat 12 mars, rubriken var ”Välkomna”) utan hellre startar med det senaste inlägget så har vi problem. Låtsas som att du inte har sett videon ovanför i så fall.

VI har haft en alldeles fantastisk dag i Florida. Det var den första, och sannolikt enda, klassiska semesterdagen på den här resan. Vi körde inte speciellt mycket bil, vi checkade inte in i hotellrum, vi jagade inte internetuppkoppling, någonstans att äta eller biljetter till matcher.

Tampa lämnade vi i backspegeln när vi körde över bron till Clearwater och stadens tillhörande öar.
Clearwater är förstås staden där Scientologerna har sitt högkvarter (lämpligt döpt till Super Power Building). Scientiologerna kallar stället för Flag Base Land.
Men det är inte därför vi var där.

Clearwater är också hem för wrestlinglegendaren Hulk Hogan, Lisa Marie Presley – och 12-faldige världsmästaren i discgolf, Ken Climo.
Men det är inte därför vi var där.

Clearwater är också vänstad till Nagano i Japan (OS 1998) och Kalamaria, Grekland (där Christodoulos Ekonomidis är borgmästare. Jag antar att Kalamaria klarar av finanskrisen alldeles utmärkt).
Men det är inte därför vi var där.

Det här är anledningen till att vi var där:

Först kände Persson in havsbrisen.

30 grader varmt och naturligtvis bad.

Och avslutningsvis så smekte vi in en baseboll-match mellan Philadelphia Phillies och Toronto Blue Jays. Spring Training, alltså.

Nu kan du scrolla upp igen och titta på videon från just Spring Training.
/Wikdahl