Från 11 till 23.
Det här var en lång dags basketfärd mot natt.

Jag och kompanjon Persson spenderade hela dagen och kvällen i Greensboro Coliseum, Greensboro, North Carolina, USA, för att se första rundan av collegeslutspelet.
March Madness.
Det var, i korta ordalag, typ ett ord, sanslöst.

Det finns de som ifrågasätter passionen i den amerikanska idrotten. Ibland finns det en poäng i det men knappast när vi pratar skolidrott. Det var helt galet inne i Greensboro Coliseum, särskilt när North Carolina-lagen UNC och Duke var inblandade.
Mer om detta när vi går in på en programpunkt jag gillar att kalla:

Kort om de fyra matcherna:

Louisiana State University–Butler 75–71
LSU är homegrown med flera lokala killar i laget. Butler är knappt grown. Butler har tre freshmen, förstaårsspelare, i startfemman och gammal visdom säger att slutspelsäventyren blir korta då.
Resultatet är missvisande i mina ögon. LSU kändes stabilare hela vägen och Marcus Thornton är en gamer. Att man bjöd Butler på en snabb sniff av morgonluft på slutet har vi överseende med.

University of North Carolina-Radford 101–58
Tyler Hansbrough blev, precis som vi, historisk. Vi för att det var första gången två svenskar som heter Persson och Wikdahl satt i sektion 223 i Greensboro Coliseum och tittade på UNC mot Radford, och Hansbrough för att han blev den bäste poänggöraren genom tiderna i ACC, den löjligt starka divisionen med bland annat UNC, Duke och Wake Forest.
Radford var en söndagspromenad i parken för UNC. Inte ens en riktig promenad, snarare en virtuell promenad, på internet. Så lite behövde man jobba för den här segern. Det spelade ingen som helst roll att stjärnan Ty Lawson inte kunde spela på grund av en tåskada.
Hela Greensboro Coliseum var för övrigt fyllt av UNC-supportrar. Och dom är väldigt passionerade.

Texas–Minnesota 76–62
Jag valde att hålla på Minnesota, svenskmarker och hela den biten. Persson höll naturligtvis på det bättre rankade Texas. Han är sån. Håller alltid på vinnarna. Som Södertälje SK som är obesegrade i sin serie.
I alla fall, Texas A.J. Abrams avgjorde matchen när han fick frispel från trepoängslinjen. Vid ställningen 47–44 till Texas satte Abrams fyra raka treor. Den femte missade han men matchen var i praktiken avgjord efter den uppvisningen. Det var dagens sportsliga höjdpunkt.
Bonus: Texas band (alla lag har sitt band med sig, ni vet med tromboner och grejer) spelade Ozzys Crazy Train.

Duke–Binghamton 86–62
Vi trodde Radford var dåligt. Men det var innan Binghamton stank ned stället. Hur man inte blev överkört mer av ett okej Duke fattar jag inte. Binghamtons hela offensiv gick ut på att gå en mot en – och förhoppningsvis lyckas dribbla mellan benen några gånger på vägen. Skottvalen var skrattretande och returtagningen en parodi. Mer Madness än March.
Arenan var fullsatt, förstås. Kvar från tidigare matcher fanns supportrar från Texas, Minnesota och UNC plus Binghamtons supportrar förstås. Alla, verkligen alla, buade ut Duke. Det var sinnessjukt. Det var som fyra mot en.
Måste kännas märkligt för Duke att spela mindre än en timme hemifrån – och ändå vara så otroligt mycket på bortaplan.
Att alla hatar Duke beror bland annat på lagets och coachens (Mike Kryzzxscxczscxcsewski) påstådda arrogans och de elaka fansen.

Lördagens kvartsfinaler, som vi också ser på plats, blir nu UNC–LSU och Duke–Texas.

Nu går jag och lägger mig i min inte alls äckliga säng på Super 8 Motel (Persson somnade för ett bra tag sedan). Men vi lämnar er med en liten videorapport från dagen. Det är Persson som varit nere i klipprummet och saxat vilt om sig och kring sig.

/Wikdahl