Nu kör vi igen.
Oklahoma City Thunder mot Los Angeles Lakers.
Dina bästa vänner i cowboys och indianer-staten bloggar naturligtvis live. Parallellt med mäster Bjurmans liveblogg från Rangers–Wild i Madison Square Garden.
Man kan säga att Sportbladet täcker USA som USA täcker sina golv: Helt.

•••

OKC Thunder mot LA Lakers alltså. Låter som en skrattmatch för Kobe Bryant, right? Wrong! Nej, jag menar, right! Jag har svårt att föreställa mig vad OKC ska göra för att vinna det här.
Men visst, vi har alltid motivationsfaktorn, tänker nån.

Nja. Lakers sitter i och för sig som ohotad etta i väst och ingenting, absolut ingenting kan förändra det innan slutspel. Så deras förstaseedning är i praktiken klar. Men att förlora matcher mot icke-slutspelslag är ändå inte aktuellt. Lakers går för den bästa tabellraden i hela ligan, inte bara i väst.
Det skulle säkra hemmaplansfördel i finalen – och för Lakers finns inget annat än en till ring.

Thunder har egentligen mindre att spela för.
Eller kanske mer att inte spela för.
Häng med nu:
En bra säsong för det bitvis extremt talangfulla laget, ett par tunga vinster mot lag som Lakers, ger fansen ännu mer hopp för framtiden. Och kanske lockar det ännu mer folk till arenan nästa säsong.
Men å andra sidan… Bara fem lag har sämre tabellrad än Thunder. Säg att man halkar ned ett par pinnhål till, då ligger man finfint till att få drafta en till stor talang och ge laget och fansen ännu mer hopp.

Det är ett spekulativt scenario av mig. Jag tror på inget sätt att OKC kommer att tanka för att ha chansen till ett bättre draftval. Den kommande draften är inte speciellt stark heller så det finns knappt anledning.

Jag säger att Lakers vinner med 10.

Sannolika starfemmor:

OKC Thunder
PG Russel Westbrook
SG Thabo Sefolosha
SF Kevin Durant
PF Jeff Green
C Nenad Krstic

LA LAKERS
PG Derek Fisher
SG Kobe Bryant
SF Trevor Ariza
PF Lamar Odom
C Pau Gasol

Det finns ett par intressanta matchups där. Lakers Ariza är en defensiv stopper och kommer sannolikt att få uppgiften att stänga ned offensiva maskinen Durant.
Åt andra hållet så är Thunders Sefolosha en väldigt aktiv försvarare och ska försöka hantera Kobe.
Intressant.

Så här såg det ut och lät utanför Ford Center i Oklahoma City innan Sportbladet klev in:

Avslutningsvis så måste vi tacka vår vän Hebbe som räddar våra bilresor. Sanningen är att vi börjar vara nere i botten av ipodlådan och rafsa efter musik. De senaste 100 milen har vi lyssnar på prat-podcaster från ESPN.
Men Hebbe har levererat två mix tapes för oss att ladda ned – den senaste med en tillhörande quiz!
Så. Jävla. Fem. Plus.
Tack, Hebbe.

Vi är tillbaka med nya, fräscha tankar under matchen.
Häng med.

/Wikdahl

Jag vet inte om det finns nån poesi i det eller hur det är, men när vi närmade oss Oklahoma City, efter att ha kört en bra bit över 100 mil alltså, så small det. Det var blixtar, dunder och säkert magiska under.
Eftersom vi i kväll ska se just Oklahoma City Thunder mot Los Angeles Lakers så kändes det passande,

Det var mäktigt att från avstånd se hur hela himlen lystes upp. Men när vi kom ännu närmare så blev det för en stund lite obehagligt. Eller inte riktigt, men nästan.
Det regn som föll är det absolut värsta jag har varit med honom. Jag kan bara spekulera nu, men det är inte otroligt att varje regndroppe var stor som en ponny och vägde som en ardenner.
Jag trodde vindrutan skulle krossas.

Det är ständiga väderuppdateringar här. Vi är just nu i Shawnee, strax öst om Oklahoma City, och ovädret verkar ha missat oss. Men i Tulsa är det exempelvis severe thunderstorm warning just nu, och i Oklahoma City, dit vi ska, är det severe thunderstorm watch.

•••

Har vi sagt att det snackas March Madness överallt, hela tiden? Det gör det. Det är nästan för mycket. Men bara nästan. Jag tål mer.

•••

Allt du måste veta om Shawnee, Oklahoma, är att Brad Pitt är född här.

•••

För er som missade det så var vi i Bristol, Tennessee, i går och upplevde NASCAR. Det var häftigt. Förutom bloggen så finns det en artikel angående detta att läsa här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/motorsport/article4709633.ab

•••

Oklahoma City Thunder mot Los Angeles Lakers i kväll alltså. Din favoritblogg (av de som handlar om två svenska snubbar som ska se 23 evenemang på 23 dagar i USA) kommer att vara där.
OKC spelar i Ford Center som tar in knappt 20 000 åskådare. Man har hyfsat med folk trots att laget inte vinner speciellt ofta. Det finns förstås förklaringar till varför.
Invånarna i Oklahoma City är svältfödda. Thunder är Oklahoma Citys första, och hittills enda, riktiga lag i en av de fyra stora sporterna. New Orleans Hornets spelade där under en lång period efter Katrina.
OKC Thunder har också ett ungt och spännande lag. Kevin Durant, 20 år, är en offensiv talang av sällan skådat slag och med Jeff Green, 22, och Russel Westbrook, 20, så har man ett lag för i morgon som du vill se redan i dag.

Så det är det vi gör. Vi ser OKC Thunder redan i dag. Men jag har svårt att tro att man ska ha en chans mot Kobe Bryants Los Angeles Lakers.

•••

Måndagens bilresa, från Crossville (H), via Mempis (I) och till Shawnee (J). När vi vaknar drar vi in till Oklahoma City (K).

Nu är det läggdags.
Syns från Ford Center sen tror jag, OKC Thunder–LA Lakers.

/Wikdahl

CROSSVILLE–MEMPHIS
Det var ju det jag visste.
Om ni minns så klappade jag ju av bara fan när det var “Public Safety”-kväll i RBC Center i Raleigh. Det uppskattades tydligen av varenda State Trooper, sheriff och polis som patrullerar I-44 västerut. För trots att de hade gömt sig bakom i stort sett varannan kulle, från Crossville i östra Tennessee till Shawnee i Oklahoma, så fick Fletch tuta vidare.

Det tog drygt fyra timmar till Memphis. Wikdahl fick besök av John Blund tre kilometer in på resan, yrade i sömnen (“Zzzzz…Kyle Singler….zzzzz….Pet Sounds…zzzz) och vaknade till liv när det var dags att leta upp Graceland.
Efter att ha kört vilse i rätt nedgångna kvarter ett par gånger hittade vi Elvis kåk – i rätt nedgångna kvarter.
Graceland låg – till vår stora besvikelse – insprängt bland sunkiga snabbmatsrestauranger, ödsliga parkeringsplatser, bensinmackar och några ruckel.
Skandal.
Men den guidade touren var okej. Wikdahl var dock inte imponerad: “På 70-talet såg det ut så där hemma hos mina föräldrar också”.

/Persson

Det är är sant: När vi kastade oss ned i våra sängar på ett Holiday Express så kom vi på att vi inte hade någon aning om var vi är.
Vi fick surfa lite för att lista ut det.
Det visade sig vi är i Crossville, Tennessee.

Vårt nästa sportevenemang är i Oklahoma City på tisdag. Eftersom vi var på NASCAR i Bristol, Tennessee, på söndagkvällen så har vi en bit att köra. Vi körde så långt vi orkade, in i en annan tidszon för övigt, och tog helt enkelt in på första bästa hotell.
Det är därför vi inte hade någon koll på var vi är. Men nu vet vi.

Crossville skryter med att man är ”The golf capital of Tennessee”. En av de många golfbanorna heter Stonehenge, en annan heter Renegade, precis som den spännande tv-serien med Lorenzo Lamas.
Crossville är även hem för USA:s schackförbund.

Vägen hit var tung. Köerna efter NASCAR-loppet var inledningsvis förjävliga och blev värre.
Men det fanns roliga saker också. Det gör ju ofta det. Vi körde till exempel strax norr om Dollywood, såg skylten men körde vidare och jag åt beef jerky. Vi såg också ett exmpel på hur avancerad marknadsföringen måste vara för lyckas att sälja vapen i de här trakterna.
Frontier Firearms heter ett företag som hade ett par stora billboards efter vägarna. Budskapet:

Frontier Firearms
GUNS! GUNS! GUNS!

Plus väganvisningar. Det var allt. Enkel och effektivt.

•••

Persson sover naturligtvis redan. Men när vi vaknar upp rör vi oss mot Memphis och gör antagligen Graceland.
Här är den resrutt vi är inne på just nu. Vi åkte alltså från G på söndagkvällen, sover vid H natt till måndag, ska vara vid J på tisdag, via I:

maps.google.com – vad kan dom inte göra?

Kvällen spellista i bilköerna inkluderade bland annat följande fina bitar: Just A Little Insane med Kristofer Åström, Round Here med Counting Crows, Taillights Fade med Buffalo Tom, American Hearts med A.A. Bondy, Daughter med Pearl Jam, Nere På Parkeringen med Matti Alkberg, We Used To Vacation med Cold War Kids, Time Has Told Me med Nick Drake, 6th Avenue Heartache med The Wallflowers och Become The Enemy med Lemonheads.

Hörs.
/Wikdahl

Slut på racet i Bristol. Kyle Busch tar hem det. Det är inte helt opopulärt. Busch dominerade här i fjol men vann inte.
Nu var det äntligen hans tur.  

Topp 10:
1. Kyle Busch
2. Denny Hamlin
3. Jimmie Johnson
4. Jeff Gordon
5. Kasey Kahne
6. Mark Martin
7. Ryan Newman
8. Jeff Burton
9. Juan Montoya
10. Marcos Ambrose

•••

Vi måste ge oss nu. Men köp Aftonbladet i morgon så får du mer NASCAR från Bristol Motor Speedway.

Var vi hörs ifrån i morgon är oklart. När vi jobbat färdigt ska vi köra så långt vi pallar. Kan bli intressant.

Sopbilen. Är det städdag, så är det städdag.

100 varv kvar. Kyle Busch leder igen, före Jimmie Johnson.
Det här kan bli en rysare.
Många saker är fräcka med att vara på innerplan, men överblicken är inte en av dem. Det är svårt att förstå vad som händer vissa gånger. Men lyckligtvis finns det ju tv-apparater.
Totalt sex gula flaggor förresten.

•••

Jag tänkte hålla på just Jimmie Johnson i dag. Det är ett namn jag kan. Men efter att ha noterat att hans lilla pit stop (väldigt tighta små områden har varje team) är den enda som är otillgänglig för oss innerplansvandrare så bytte jag favorit.
Nu håller jag på David Ragan. Han ligger visserligen väldigt långt nere på resultatlistan, men man måste följa sitt hjärta. Jag gillar hans UPS-bil. Den är snygg.

•••

Swapping paint!

•••

Snackar vi andra sporter så tycks football vara stort här. Speciellt Virginia Tech, även om vi rent geografiskt faktiskt är ett par stenkast in i Tennessee.
Många VT-kepsar och annan merch. Det klassiska kommandot ”Gentlemen, start your engines” levererades av VT:s football coach Frank Beamer. I en liten by där vi åt brunch, sanslöst pittoreskt, fanns en stor skylt: ”This is Frank Beamer country”.
Byns namn?
Fancy Gap.
Jag skojar inte.
Fancy Gap.
Googla det om du inte tror mig.

/Wikdahl

Drygt 200 varv har körts när jag trycker på sendknappen och Kyle Busch leder fortfarande. Vi har sett fem gula flagg. Den senaste är Jamie McMurray – igen. Det var andra gången som han tvingade fram gul flagg.
I övrigt kan vi notera att Juan Montoya har blivit varnad för aggressiv körning.
Och att det är sjukt kul här.

•••

Ljudet, mein gott, der sound. Jag svär på att jag aldrig har hört något högre. Inte ens när ett lastbilsdäck exploderade två meter från oss i en gatkorsning i New York för en dryg vecka sedan.
Utan öronpluggar är jag säker på att mitt huvud hade exploderat.

•••

Jag vet inte om ni såg inledningen, men det var fallskärmshoppare och raketer och flaggor och soldater. Persson har redan varit inne på det i förra inlägget.
Dert var väldigt amerikanskt.
För första gången fick vi också en uppmaning av speakern innan nationalsången: ”Please, place your hand on your heart” vädjade han.
Jag är ju inte amerikan men ställer mig förstås upp. Men jag jag lät bli att sätta handen på hjärtat – och fick därför utstå ett par hårda blickar från folk i närheten.
Obehagligt.

•••

Swapping paint är mitt favorituttryck så här långt. Byta färg alltså. Gnugga bilarna mot varandra lite där ute på banan.

Och så lite bilder:

Persson tar fram pocketkameran, ställer sig 15 meter från banan och försöker få en skarp bild på bilar som kör över 200 kilometer i timmen.

Safety car är alltid redo. Rätt fräck bil den med.

/Wikdahl

Tävlingens pastor har välsignat banan, förarna, publiken och alla sponsorer. Stridsflyg har dundrat över arenan. 160 000 åskådare har sjungit den amerikanska nationalsången.
Nu kör vi.
Amen.

•••

Media är fritt att röra sig över i stort sett hela innerplan och om man vill – och det vill man – kan man stå precis intill själva banan.
Det är ett, ursäkta, överjävligt tryck när bilarna drar förbi. Jag har förmodligen tryckt in earplugsen in till hjärnbalken, men det hjälper ändå inte. Efter två, tre varv vid muren måste man gå undan och låta de stackars öronen vila lite.

Bristol Motor Speedway är den banan där det blir mest gula flagg. Efter 50 (av 500) varv har vi redan haft tre mindre incidenter. Räkna med att det blir en hel del “swapping paint” under eftermiddagen.

/Persson

På plats på Bristol Motor Speedway för Food City 500.
Det är alltså Sprintcupen vi ska se.

Och jag kan väl säga så här: Att döma av körningen hit, allt folk, allt festande, de långa lämmeltågen till den här gigantiska arenan…
Allt lovar gott.
Vi har gått runt här på innerplan i en halvtimme och tittat på bilar och grejer. Det är väldigt häftigt alltsammans.

Vår målsättning är fortfarande liveblogg förstås. Men med vilken regelbundenhet är svårt att säga. Vi vill ju inte sitta här i pressrummet hela loppet. Men häng med, för tusan, häng med. Vi ska smita ned hit så fort och ofta vi kan och lämna våra insiktsfulla (nåja) kommentarer.
EDIT: Nu har vi hittat våra platser och vi kommer definitivt med rapporter så ofta vi bara kan. Liveblogg är på alltså.

Här är en liten bild som säger absolut ingenting, men det är den bästa jag har så här långt:

/Wikdahl

Tjenixen. Nu är det bråttom, bråttom.
Vi har en lång väg att köra, in i en ny stat, och vi måste starta nu.

Vi är alltså på väg till Bristol, Tennessee, för att se NASCAR. Arenan tar över 160 000 åskådare och banan i Bristol sägs vara den vansinnigaste.
Nån påstod att köra den är som att flyga ett jaktplan i en gymnastiksal.
Låter häftigt va? Tänkte väl det.

Vår förhoppning är att bjuda på liveblogg. Men vi lämnar inga garantier. Vi kanske kommer dit och får veta att det inte finns nåt internet. Man vet aldrig.
Viasat Motor sänder från 18.30.
Kolla in det.

Här är förresten dagens resrutt. Vi åker mellan F (Greensboro, North Carolina) och G (Bristol, Tennessee). Som vanligt tackar vi maps.google.com för kartan.

Knappt 31 sköna mil.

/Wikdahl