Den feta tanten har sjungit. Och det var en smäktande vacker sång. Om man håller på Hurricanes, i annat fall så var det falskt.
Den feta tanten är tondöv, eller till och med tondöd.
Anyways.
Devils var för tamt den här kvällen och Hurricanes kunde tämligen enkelt hålla motståndet stången i tredje perioden. Men det är som både jag och andra var inne på tidigare: Devils kan vara tömda emotionellt. Och spelar du utan hjärtat och viljan i NHL, då vinner du inte.
4–2 slutade matchen.
Persson noterar att Hurricanes spelar med Devilshockey än Devils själva nånsin gjort.
– Helt stängt i mittzon, säger han sådär bredvid munnen på nåt vis.
•••
Nån undrade om Hurricanes förstakedja med Staal, Cole och Ruuttu. Visst, den är bra. Men när Staal tekar så dåligt så blir det jobbigt. Deras lina får nästan alltid inleda med att jaga puck.
När man väl har pucken… Pass på.
•••
Pausfikat var okej (korv med bröd!) förutom en sak: Kaffet. Blaskigt och äckligt. Men, å andra sidan, man börjar bli van. Delstaten North Carolina tar inte sitt kaffe på allvar. Ungefär som jag tar Persson, faktiskt.
•••
Kevin Weekes gjorde inte bort sig, men han gjorde ingen Marty Brodeur-imitation heller.
•••
Sergei Samsonov lägger elegant in 4–1-målet. Efteråt får vi veta att han kallas The Surgeon. Detta var en nyhet för oss båda. Men vi har förstås alltid gillat hur han opererar… Och andra skämt i den linjen.
•••
Vafalls! Den gamla hiten ”Lump” med Presidents Of The United States Of America. Fy fan. Det var inte i går. Tack du, vem du nu är som sköter musiken i RBC Center. Han kan inte vara tondöd. Han måste vara ton… Tonfrisk?
•••
Mer bra musik från dj RBC Center: Don’t Do Me Like That med Tom Petty & The Heartbreakers.
•••
Persson har sett märkligt seg ut under dagen. Men helt plötsligt vaknar han till, fäktar med armarna och pustar och frustar.
– Dancing Granny! Dancing Granny!
Jo, på storbildsskärmen får vi se en gammal tant göra nån form av bakdelsdans. Det hela är mycket obehagligt. Det tycker alltså också Persson, han var bara upphetsad av själva draget, själva idén att klistra upp Dancing Granny på storbildsskärmen.
Nån i lagets PR-team måste få sparken.
•••
Till vänster om Team Sweden, alltså jag och Persson, så sitter två snubbar och ser misstänkt spelaraktiga ut. En har lite långt i nacken, den andra har den klassiska hjälmflinten. Dessutom bär båda kostym. Den ena räknar vi snabbt ut är Michael Ryan. Den andra är fortfarande ett mysterium.
I alla fall: Huvudsysslan är att använda sin Blackberry.
•••
Nu måste vi dra ned till omklädningsrummen.
Men vi tackar så hemskt mycket för att ni tog er tid.
På återseende.

/Wikdahl

3–1 till Carolina och det verkar som om Wikdahl får rätt (för en gångs skull). Det krävdes ett fem mot tre-läge för att Devils skulle orka hota Cam Ward ordentligt. Då kom också lagets enda balja så här långt.
Hurricanes lirar smart och disciplinerat. Framåt är till och med gubben Rod Brind’Amour pigg.
•••
Det är som sagt Public safety night och jag tror att poliskåren just fick en stående ovation.
Självklart ställde jag mig upp och klappade som en tok. Kan vara bra att ha Mr. State Trooper på sin sida när man har 500 mil kvar att bränna av på den här resan.
•••
– Det ska bli kul att komma till ett lag med en målsättning att vinna Stanley Cup. I Atlanta var målsättningen att ta sig ur egen zon.
Niclas Hävelid var hyfsat nöjd över att bli bortbytt från Atlanta till New Jersey. Devils är uppenbarligen också hyfsat nöjda över att ha Hävelid med i laget.
Efter första perioden var det ingen som matchade svenskens istid på 7.31.
•••
En rätt bisarr syn i backspegeln när vi körde in på RBC Centers parkering: Hurricanes maskot – på en skoter.
•••
Nu blir det korv med bröd.
Yummy.

Jon efterlyste en bild från ”Team Sweden”-boxen. Här är den. Och det är alltså Pudding till höger.

/Persson

Hej. Första pausen och Hurricanes leder med 1–0 här i RBC Center.
Det är, tycker jag, fullt rättvist. Hurricanes kom ut fokuserat, framför allt på egen planhalva.
Men efter målet i mitten av perioden studsade Devils tillbaka en aning.
Perioden avslutades med ett mindre knuffbråk. Inget att hetsa upp sig över, men det är en hyfsad match, faktiskt.
•••
Anton Babchuk gör 1–0 i power play. Det är faktiskt hans tionde den här säsongen. Hans tidigare personbästa? Tre.
En annan detalj är att den fjärde träffen om du googlar Anton Babchuk är ”Anton Babchuk’s Girlfriend”. Det är ett diskussionsforum.
Jag citerar: ”Does Anton Babchuk have a girlfriend? Is he dating someone? Is he married? Would you date him? Did you date him?”
Fjärde träffen alltså.
•••
Jag, Wikdahl alltså, tippar Hurricanesseger förresten. Jag tror inte att Devils orkar efter den förmodat emotionellt tömmande matchen mot Chicago där Martin Brodeur blev nummer ett genom tiderna. Äntligen går nåt åt mitt håll.
Jag frågar Persson vad han tippar:
– Eh, jag tippar… Eh… 3–3, Devils vinner på straffar.
Fair enough. Då säger jag 5–2 till Hurricanes och Niclas Wallin gör en assist.
•••
Niclas Wallin drar ned åskan när han proppar David Clarkson. Då ska vi vara väldigt medvetna om att Clarkson är en hårding själv.
Men det svenska stålet biter.
Vi förbundskaptener snabbkonfererar och kommer fram till att Wallin är given i vår VM-trupp. Inte på grund av proppen, men på grund av den fantastiska trygghet han skänker.
•••
Det är enkelt, och kul, att vara dj när Devils hälsar på hos Hurricanes.
Först: Rock You Like A Hurricane med Scorpions.
Sen: Shout At The Devil med Mötley Crüe.
•••
Stolarna gapade tomma här i Raleigh och det såg länge ut att bli halvfullt här i RBC Center. Men stadigt, stadigt så fylls burken upp. Det är också en väldigt hög procent matchtröjor här. Varannan kotte har Staal eller nåt på ryggen.
•••
Det luktar köttbullar i vår lilla loge.
•••
Nu kaffe. Syns i nästa paus.

/Wikdahl

Jo, förresten. Vi livebloggar ju hela vägen härifrån Raleigh förstås. Så häng med.
Mys.

Vi tog en halvtimmes biltur från Durham till Raleigh.
Varför?
För att det är The Hurricanes mot New Jersey Devils förstås.

Vi har både tur och otur. Vi börjar med oturen.

OTUR:
• Martin Brodeur blev i veckan den målvakt som vunnit flest matcher någonsin. Han passerade legendaren Patrick Roy när Devils slog Chicago.
Därmed så vilar förstås Marty i kväll. När vi gjorde planeringen till den här resan kalkylerade vi med att det faktiskt skulle kunna vara just den här kvällen Brodeur blev historisk.
Well, well.
Kevin Weekes – nu börjar din resa mot odödlighet!

TUR:
• Någon pressmänniska har gjort nåt konstigt. Vi, alltså Wikdahl och Persson, är nu affilierade med Tre Kronor. Det är sant.
Vi är placerade i en liten loge och allt, som vore vi Bengt-Åke.
Det här ska vi utnyttja till max. I kväll får Niclas Wallin veta att han är given i Tre Kronor om han kommer loss. I förstafemman. Som center.

Det är inte BÅG, Persson är verkligen Team Sweden.

TUR 2:
• Det är Public safety night i RBC Center i Raleigh. Det presenteras till soundtracket från Polisskolanfilmerna.

Förresten: På vägen till Raleigh så låg vi ett tag jämsides med en liten cab. Det finns inte mycket anmärkningsvärt i det. Om det inte vore för registreringsskylten på bilen:
WIBRAN
Vi kan inte tolka det som något annat än WIBRÅN.

/Wikdahl

Straffrundor, badkar med Gatorade och en coach som skrek sig hes i bästa Full Metal Jacket-stil.
Yes, vi har vi varit på träning med Dukes lag i amerikansk fotboll.
Pontus Bondeson, 22, är en av spelarna i laget och efter träningen bjöd han oss på en rundtur på fotbollslagets anläggning. Och jag tror att vi rätt lugnt kan konstatera att något liknande inte existerar i Sverige.
Här är några bilder från anläggningen:

Videorummet. Man filmar varje träning med fem (!) kameror och efteråt analyseras allt i det här rummet.

Inomhushallen, som tydligen är för liten. Därför håller man på att bygga en helt ny anläggning i anslutning till träningsplanen.

Pontus Bondeson framför hemmaarenan, som tar cirka 36 000 åskådare.

Inte så konstigt att den väldigt sympatiske Bondeson trivs på Duke. Nu är han också något av en veteran i laget och slipper förnedras av coachernas värsta hårtorksutskällningar. 
– Det är ju militärmentalitet som gäller. Hemma i Sverige har vi inte den här ”yes Sir, no Sir”-respekten. Jag har fortfarande svårt för när det kommer fram en coach och skriker i mitt ansikte. Jag är 22 år gammal och vuxen, men de behandlar en som om man var tolv år gammal, säger han.
– Jag har haft mina dispyter, för jag har inte riktigt köpt det där. Men de har lärt sig nu. Det är inte lönt att gapa på mig, för jag blir inte bättre av det.

Tack för rundturen och pratstunden, Pontus. Nu har vi plötsligt ett favoritlag att följa i collegefotbollens ACC-division.

***

I kväll drar vi en sväng till Raleigh för att se lite hockey. Kan bli en liveblogg från RBC Center, om ni har lite tur.

/Persson

Koskinen Stadium.

Det var nästan så att det tog emot, men vid sjutiden lämnade vi det älskvärda Washington Duke Inn & Golfclub och promenerade (Wikdahl ville bränna lite baconfett) bort mot Koskinen Stadium.
Vid entrén fick Wikdahl sin förmodligen finaste komplimang någonsin. ”Oh, my. You two are brothers, ain’t ya?”, frågade tanten.

Nåväl.
Det stod alltså lacrosse på schemat. Och det är väl lika bra att erkänna direkt: vi kan nada om lacrosse.
Däremot kände vi till skandalen som skakade Dukes lacrosselag och som gjorde dem till en nationell angelägenhet.
Storyn i korthet: i mars 2006 anklagade en svart kvinna tre vita män för våldtäkt. Kvinnan arbetade på en strippklubb och de tre männen tillhörde Dukes lacrosselag.
Åklagaren Mike Nifong kallade händelsen ”ett rasbrott” och fallet fick en enorm uppmärksamhet.
I april ett år senare tog fallet en dramatisk vändning. Delstaten North Carolinas överåklagare Roy Cooper meddelade då att de tre lacrossespelarna inte längre var misstänkta för något brott. Det var däremot åklagaren Nifong. Han dömdes så småningom för att ha undanhållit bevis (till de anklagades fördel) och blev av med sin licens.

Dukes lacrosselag förknippas uppenbarligen fortfarande med skandalen. När vi nämnt för amerikanska journalistkollegor eller bekanta att vi skulle hit, har deras första kommentar varit ”Have you heard about the scandal?”.

Nog om detta. Tillbaka till Koskinen Stadium och matchen mellan Duke och Cornell.
På läktaren trängdes bland annat förvånansvärt många Cornellfans och ett gäng Dukestudenter som smygfirade (ingen alkohol var tillåten på arenan) St. Patricks Day.
Och vi hade rätt skoj. Det smällde rätt bra i närkamperna, det blev en hel del snygga mål och efter ett tag förstod vi nästan reglerna.
Vad vi däremot inte förstår är många amerikaners förmåga att tåla kyla. Vi var rätt påpälsade – gissar att det var runt tio grader varmt – men bredvid oss satt snubbar som gått loss på Ralph Laurens sommarkollektion. Vi snackar kanariegula shorts och såna grejer.
Weirdos.

/Persson

Pontus Bondeson, Duke University, dök upp i kommentarsfältet och gjorde oss väldigt nyfikna. Vi har ju nämligen inte tänkt på football, eftersom det inte är säsong. Men Pontus, läser du det här så får du gärna höra av dig till oss så snabbt som möjligt.
Vi finns på:
roadtrip@aftonbladet.se

Det svänger snabbt i den här branschen. Alltså branschen att bo på hotell. Hotellet (eller motellet snarare) i Charlotte, ett Days Inn, var… Inte riktigt trevligt. Det var på den nivån att vi vägrade duscha där.
Men här, på Washington Duke Inn & Golfclub, kan vi duscha hela veckan lång. Eller använda poolen eller träningsrummet eller lira på golfbanan eller käka i nån av de tre restaurangerna (1 fine dining, 2 casual dining).

Bilderna får säga resten:

Days Inn i Charlotte.

Washington Duke Inn & Golf Club.

Duke University, ett av USA:s maffigaste, ligger alltså i Durham, North Carolina. Campus är 35 kvadratkilometer stort och det går 12 991 studenter här.
Nu ska jag in på campus och kommunicera med pappas rika, snobbiga ungar – Good Will Hunting style.

Avslutningsvis: Spellistan på bilresan hit från Charlotte var ett pärlband av kioskvältare. Här är ett axplock: Testify med Rage Against The Machine, Roscoe med Midlake, Time Bomb med Rancid, Mice and Gods med Clutch, Hey Princess med Popsicle, Sweatbead med Fireside, Passenger med Deftones, Pattern Against User med At The Drive-In – och Lisa med Skumdum.

/Wikdahl

Förresten: Vi jagade upp och ned längs Charlottes gator, vände varenda sten, tittade i varenda liten låda.
Men.
Michael Jordan hittade vi aldrig.