God morgon.
Vi har nyss vaknat upp i vackra Charlotte, North Carolina. Och när jag säger vackra så gissar jag. Vi fick blott en liten glimt i går, men gillade det vi såg och ska ta en ny titt i dag.
Vi måste ju ha baco… Eh, frukost.

Dagen kommer annars att ta oss tillbaka. Du hörde rätt, vi ska åka tillbaka samma väg vi kom. Fletch ska brumma (uppfann jag just ett nytt verb? Att brumma?) oss till Durham.

(EDIT: Naturligtvis uppfann jag inte ett nytt verb. Björnen brummar ju. I vilket fall, det är onomatopoesi när den är som bäst).

Durham har en befolkning på cirka 220 000 och är mest känt för att universitetet Duke, ett av skolvärldens stormakter, ligger där. Vi ska också se ett av Dukes 26 division I-lag i skolsystemet.
Det är toppmöte mellan Duke och Cornell i lacrosse och Roadtrip-bloggen är där. Arenan heter Koskinen Stadium. Nu tänker de flesta av er på Timrås gamle back, den oerhört nyttige Kalle Koskinen, men arenan är döpt efter någon helt annnan.

Här är dagens tripp. Vi reser mellan C och D:

För dig som vill ha koll på hela rutten. Kolla in den här.

/Wikdahl

Nähä.   
MJ-mannen dök aldrig upp vid våra platser. Där rök hans chans att få vara med i Vi 5:an.
Men, vi fick faktiskt besök ändå. En journalist vid namn Steve kom förbi och började hyfsat oväntat att prata om svenska basketligan. Det visade sig att Steve är släkt med Jeff Horowitz i Uppsala Basket.
Steve ville att vi skulle hylla Horowitz i den här bloggen. Så det gör vi nu: Horowitz, du är grym.

Bobcats–Raptors slutade 112–86. En rätt sömnig tillställning där Torontostjärnorna Bosh och Bargnani inte bara var dåliga. Det var kass, rent ut sagt.
Hemmalagets coach Larry Brown var efter matchen mest nöjd med att så många bidrog till det offensiva spelet.
– Jag kan inte minnas en NBA-match under min karriär där spelaren som sköt mest noterades för 13 skott. Och vi hade sju spelare som tog tio eller fler skott, sa Brown på presskonferensen.

Förutom en tiominuterspromenad från motellet till arenan, som ligger mitt i downtown, har vi inte sett ett smack av Charlotte.
Lite synd, då det verkar vara en schysst stad. Kanske hinner vi se några kvarter till under tisdagsförmiddagen, innan vi styr Fletch till nästa evenemang.

Nope. Ingen MJ här, inte.

/Persson

Halvtid i Charlotte (57–43) och ingen Michael Jordan i sikte. Om du läser den här bloggen, Micke, så sitter vi på pressläktaren vid sektion 108 (hey, kan Big Kjell så kan  väl Jordan?).
MJ är alltså en av Bobcats ägare och även ”head of basketball operations”, som det heter. Legendaren har dock fått en hel del kritik för att han aldrig sätter sin fot i Time Warner Cable Arena. Vilket han naturligtvis borde, eftersom han är huvud för basketoperationer.

Efter att ha genomlidit en halvlek mellan Bobcats och Raptors är det dock inte så svårt att förstå varför Jordan väljer att gå en 18-hålsrunda i stället för att hänga i Challan.
Det är rätt dött här.
Kanske att det är halvfullt på läktarna, men inte mer.
Och det är väldigt synd, med tanke på att det här är en väldigt cozy arena.

***

Nåt vi dock inte gillade var att presskäket var slut 40 minuter innan match. Vilket innebar att baconälskaren Wikdahl tvingades välja mellan en kaka och sallad.
Han valde kaka.

/Persson

Vägen mellan Philadelphia och Charlotte var en lång och ensam en.
Det kändes ungefär som sträckan mellan Skellefteå och Umeå. Tillräckligt många av er borde veta vad jag menar då.

Vi gick en kamp mot klockan som från början kändes orättvis och i slutändan också var det. För klockan alltså. Persson körde som Emerson Fittipaldi.
Vi startade 08.10, lokal tid, från Philly och kom fram 17.40. Eftersom dagens sportevenemang börjar 19.00 så har vi lite bråttom.
Därför håller vi det här inlägget kort och sött:

•••

Vi är nu alltså i Charlotte (eller Challan, som vi kallar staden), North Carolina, och ska se lagets basketstolthet Bobcats ta sig an Toronto Raptors. Det mest intressanta med Bobcats är att en av ägarna heter Michael Jordan och är en av världens främsta idrottare genom tiderna.
Det mest intressanta med Raptors är att man skrev historia när man blev det första – och hittills enda – NBA-laget att välja en europeisk spelare först i draften.
Italienaren Andrea Bargnani var Raptors nummer ett 2006.
Det blev… sådär.

•••

Höjdpunkten på dagens bilresa, den enda höjdaren i detta regnrusk, var maten på Waffle House. Fem plus. Persson åt ägg- och bacontoast med hash browns. Själv åt jag en dubbelburgare med ost och, you guessed it, bacon. Och hash browns. På Waffle House har man inte pommes frites.
Här är en bild på den fantastiska restaurangen:

Det är förstås många som är intresserade av vår hyrbil. Fletch, som den heter, har inte gjort oss besvikna. Går som en klocka. Däcksparkare och brevväner göre sig icke besvär.
En kul detalj är att vi i dag passerade avfarten mot staden Chevy Chase. Hade vi haft tid hade vi förstås svängt in där och skojat till det med ortsbefolkning. Typ frågat kvinnan på Shellmacken om hon sett till herr Griswold och sånt där.

Här i alla fall Fletch:

Avslutningsvis: Dagens spellista (i urval):
• Dynamo Chapel.
• The Killers.
• Gaslight Anthem.
• Kings of Leon.
• The Hold Steady.
• Heartless Bastards.
• Pernice Brothers.
• Johnossi.
• My Morning Jacket.

/Wikdahl

Nu är det bråttom. Vi är nyvakna men ska hinna till Charlotte, North Carolina, innan klockan 19.00. Lokal tid alltså. Då ska vi se NBA-matchen mellan Charlotte Bobcats och Toronto Raptors, på papperet en riktig skitmatch.

Problemet är att den beräknade körtiden mellan Philadelphia och Charlotte är 8 timmar och 59 minuter enligt googlemaps. Och nu är klockan 08.00 här. Vi vill ju gärna hinna checka in och kanske äta innan kvällens evenemang.
Så därför: Plattan i mattan (men utan att passera tillåten hastighet).

Vi kommer förresten att köra i fem stater i dag: Pennsylvania, Delaware, Maryland, Virginia och North Carolina.

Här är rutten så här långt, inkluderat dagens resa till Charlotte:

Vi reser alltså mellan B och C i dag. Tack maps.google.com.

Hörs.
/Wikdahl

Så här innan läggdags så vill vi säga god natt. Men du kanske stiger upp just nu, i så fall: God morgon.

I alla fall så glömde vi Stefan Perssons facit. Han fick ju, inför matchen tippa underhållningsvärdet i AHL-matchen mellan Philadelphia Phantoms och Norfolk Admirals.

Så här kommer facit – och en hyllning till Kjell Samuelsson.

Philadelphia Phantoms–Norfolk Admirals 3–2
Bottenmöte i AHL och den största stjärnan i hela arenan är varken en spelare eller nån kändis på de finaste platserna (det finns inga fina i The Spectrum).
Nej, största stjärnan är en 198 centimeter lång coach som heter Kjell Samuelsson. Han ser väldigt ståtlig ut där nere i båset.

Samuelssons Phantoms överkommer ett antal power play emot sig i andra perioden och drar en 3–2-seger ur hatten mot Admirals. Det är inte vackert alltid, men intensivt och roligt att se på.
Mest kul är att publiken inte behöver en ny, superflashig jumbotron eller instruktioner från en speedad speaker för att veta vad dom ska göra och när dom ska göra det.
Sån lyx finns inte i The Spectrum.
Fansen vet när man ska skrika, jubla och klappa ändå.
Se på fan.
Därmed kan vi äntligen lägga ”Klappa händerna när du är riktigt glad” i en låda, ställa lådan långt inne i förrådet och sen tända eld på den.

•••

När Phantoms strutar händer något roligt. En karl ställer sig tio meter nedanför oss. Han har en grön, glittrig cowboyhatt och peruk. Men det är inte det roliga. Det roliga är hans Phantoms-matchtröja.
På ryggen står det PRINTZ.
Som i David Printz, före detta Flyers/Phantoms-spelare och numera en viktig kugge i Djurgården.
Det känns stort. Övriga svenska namn vi ser på ryggen av matchtröjor (i det här fallet Flyerströjor): Forsberg och Lindbergh.

•••

Grön, glittrig cowboyhatt har förstås med det faktum att det är St Patricks day på tisdag att göra. Tror jag, Men det är klart, Printztröjan kanske alltid har grön, glittrig cowboyhatt på sig.

•••

Domaren är inte populär efter att par mer eller mindre tveksamma ingripanden. Och han får sig en känga till melodin av – Fågeldansen.
Jag önskar att det här var ett ljudinlägg, men det är alltså i en passage som fansen, i takt med musiken, skanderar: Hey ref, you suck!
Jag säger inte att det är rätt, men det är lite underhållande.

Här ser ni en bild på matchen, ur Stefan Perssons fågelperspektiv, samt en bild på Printz-tröjan. Den är lite suddig (Persson igen…) men jag lovar, det står Printz.

AHL, kan det vara nåt?
Vi får se.

Vi gick en rask promenad från Wachovia Center, över en parkering och till The Spectrum. That’s right, samma ställe där vi såg nån form av fotboll i går.

Men i dag är det bottenmöte i AHL i Americas Showplace, som The Spectrum kallas. Arenan invigdes 1967 och nu återstår bara tio matcher innan man river stället. Trist, men man kan sällan stoppa utvecklingen.
Det är en riktigt skön, gammal låda i alla fall. Puckformad och extremt tight. Vi sitter alldeles precis i mitten och ändå känns det som att jag härifrån skulle kunna peta nån av brunkarna i Norfolk Admirals på axeln.

Nedsläpp om sju minuter.

Americas Showplace, ja,
Stefan Persson tippar underhållningen:

76ers-Heat 85–77
Matchen avgörs av, av alla människor, Donyell Marshall. När han kom in ligan var jag själv aktiv basketspelare. Det jag försöker säga med det är att det är väääldigt länge sedan.
Marshall spottade i trean som gav 70–70 efter att 76ers länge jagat.
Kul för Marshall som fått sparsamt med speltid. De senaste tre matcherna har han spelat totalt elva minuter.
– Vi fick ett lyft av Donyell. Och han var utvilad…, skojade 76ers coach Tony DiLeo på presskonferensen efter matchen.
Marshall gjorde tio poäng och tog fem returer på knappt elva minuter i kväll.
– Vi behövde skaka om lite. Vi fick bra lägen, men satte inte skotten. Donyell kan sätta skotten, sa DiLeo.

Nu: AHL i klassiska The Spectrum, arenan som nästa helg står värd för sin allra sista match.
Vi ska se Philadelphia Phantoms mot Norfolk Admirals.
Hejhej.

76ERS-HEAT 61–68

Slut på tredje quartern. Miami håller inte bara undan, man utökar till och med. Mest tack vare tålmodig offensiv och bra skottprocent (som förstås hänger ihop med tåmodigheten).
76ers är oorganiserat, letar vägar in på korgen men hittar inga.

•••

När ett skott träffar ringkanten så kommer en ljudeffekt i högtalarsystemet. Jag förstår inte hur det går till.
Sitter det sensorer på ringen?
Det kan ju inte gärna sitta en figur vansinnig reaktionsförmåga och trycka på ljudeffektsknappen varje gång nån missar.
Om inte den figuren är en genetiskt framtagen, dopad kanin med superreaktioner förstås.

•••

En intressant detalj: När Miami Heat värmer upp så ramlar superstjärnan Dwayne Wade, lagets förgrundsfigur och ledare, ut på golvet sist av alla.
När 76ers värmer så är generalen André Miller först ut på golvet av alla.
Det säger nånting. Jag är bara inte säker på exakt vad.

•••

Nu följer vi sista quartern. Vi är tillbaka efter slutsignalen och frotterande i omklädningsrummen.