76ERS-HEAT 46–43
Halvtid. Och vi väntar fortfarande på D-Wade. Ynka åtta poäng hittills och superstjärnan ser nästan kriminellt ointresserad ut.
Nämen. Här kommer Eken, jag menar Wikdahl, med kaffe och popcorn.
Schysst.

•••

Puttas golfboll, ja. Det bjuds ju på många märkliga varianter av pausunderhållning vid sådana här tillställningar. 76ers drar av någon anledning ut två snubbar från publiken som får tävla i puttning.
De är kass – och publiken buar ut dem fullständigt.
Inte lika schysst.

•••

Den dopade kaninen heter förresten Hip Hop. Hans sidekick heter Lil Hip Hop. Han har dessutom ett gäng assistenter som kallas Hare Raisers.
Bara så att ni vet.

76ERS-HEAT 29-22
Första quartern slut. Det är 76ers match men Heat (läs: Wade) kommer säkert vad det lider.

•••

Vi har redan sett ett antal skumma maskotar under vår korta tid i USA. En del är roliga, en del obegripligt usla och onödiga.
76ers har en dopad kanin.
Jag kan varken kopplingen till kaniner eller dopning i Philadelphia, men nån anledning till att välja just en genetiskt framtagen superkanin har man säkert.

•••

Efter halva första quartern hade Jermaine O’Neal gjort fyra poäng och spelat fram tiull ytterligare sex. Han låg bakom 10 av Heats 13 poäng. Skulle han ha fortsatt på det spåret så skulle han ha slutat på 32 poäng och 24 assist.
Ett helt meningslöst matematiskt experiment, jag vet, men ändå.

•••

Det är nästan fullsatt här i Wachovia Center. Men publiken tycks spara sin kollektiva röst till senare. Förutom när det ska puttas golfboll… Mer om det senare.

Världsomseglarna Persson och Wikdahl är på plats i Wachovia Center, Philadelphia, Pennsylvania, USA.
Varför?
För att liveblogga. Så häng med när Roadtrip omfamnar framtiden och rapporter minut för minut. Eller åtminstone period för period.

Philadelphia 76ers och Miami Heat slåss om slutspelsplatser i östra konferensen. Mest spännade blir det att se Heats superstjärna Dwayne Wade som snittar över 38 poäng de senaste elva matcherna och droppade 50 på Utah Jazz i går.

Dagen började annars med ett kulturbesök. Vi letade upp The Liberty Bell, en världssymbol för frihet. Det var, som man säger, en mild besvikelse. Ungefär som när man ser Mona Lisa för första gången. Liten och obetydlig. På ytan alltså. Symbolvärdet är ju svårt att mäta.

76ers var så bussiga så att vi fick en rejäl frukost i arenan. Scrambled eggs, bacon, korv, några goda potatisgrejer och frukt och läsk och kaffe och allt.
Sen tvingade vi sitta på våra platser och genomlida när några priviligerade ungar värmde upp korgarna med ringträff efter ringträff. Det är ett fruktansvärt spektakel.

Vi ses om ett tag igen.

Avslutningsvis en bild från våra platser:

/Wikdahl

Vi har väldigt lite tid över, generellt. I fredags såg vi två matcher i Madison Square Garden. I går såg vi först hockey i Wachovia Center i Philly följt av soccer i The Spectrum. Schemat för i dag:
• Gå och titta på Liberty Bell.
• Se Philadelphia 76ers mot Miami Heat i Wachovia Center.
• Se Philadelphia Phantoms mot Norfolk Admirals (AHL) i The Spectrum. Vi hörs förhopningsvis från Wachovia. Tjena, hej, hej.

Cheerleaders, trepoängslinje (!), musik under matchen, time outs och tvåminutersutvisningar.
Kort sagt: Simon Bank hade ääälskat inomhusfotboll i The Spectrum.

Vi kan väl börja med att erkänna att matchen mellan Philadelphia Kixx och Baltimore Blast i NISL-ligan knappast hade högsta prioritet när vi knåpade ihop roadtrippens schema. Jag visste faktiskt inte att ligan ens existerade. Men det behöver jag knappast skämmas över, med tanke på att NISL grundades i fjol och består av ynka fem lag. Fyra av dem är baserade i nordöstra USA och ett återfinns av någon anledning i Monterrey, Mexiko.

Nu kommer ligan tydligen att expandera. Manchester United, Liverpool, Inter, Milan, Real Madrid och Barcelona tänker hoppa av Champions League för att satsa helhjärtat på NISL. Eller kanske inte. Men det skulle krävas något liknande för att det här skulle bli en hit i Europa.

Vad Wikdahl tycker om NISL framgår av det här videoklippet:

Det var ju det här med bilen.
I går morse tog vi taxi ut till Newark igen, där vi landat för mindre än ett dygn sedan. Vi plockade ut vår fina hyrbil (vi var förstås medvetna nog att välja en flexifuel-bil), tutade hejdå och gav oss ut på the New Jersey Turnpike.

Hyrbilen som ska ta oss 600 mil skulle döpas, tyckte folk. Så det gjorde vi. Persson slog en flaska champagne i aktern på kärran och den heter numera Fletch. Den snabbtänkta förstår förstås att vi med andra ord hämtat ut en Chevrolet, en Chevy. Chevy Chase = Fletch.
Känner vi oss busiga kallar vi den Arnold Babar, Ted Nugent, eller till och med Dr Rosenpenis (googla Fletch, ungdomar).
Ni som kan er kulturhistoria vet att Fletch är en av världens fem bästa filmer genom tiderna.

Bonusbild från The New Jersey turnpike:

Spellista i bilen mellan Newark och Philadelphia:
• Journey – ”Don’t Stop Believing” (tillägnad vår vän Peo Larsson).
• Von Bondies – Love, Hate And Then There’s You.
• Jimmy Eat World – Chase this Light.
• Rise Against – Appeal To Reason.

/Wikdahl

Signaturen Hence undrar om vi ska se någon NHL-match. Och naturligtvis ska vi det. Häng med här, Hence:

Efter att ha hämtat ut bilen och döpt den (mer om det i ett senare inlägg) så satte Persson plattan i mattan och vi brände ned till Pennsylvanias pärla – Philadelphia.
På schemat: Flyers mot New York Rangers.

Det var tuff laddning inför matchen. Det pratades om Sean Avery och slagsmålsvideos rullade på storbildsskärmen. Men när pucken släpptes… Valium.
Dålig tändning på isen, nästan sämre hos publiken. Trots rivaliteten, trots att det bara skiljer någon poäng mellan lagen i östra konferensen.

I andra ronden blev det aning bättre. Flyers Riley Cote slogs med Colton Orr (den senare såg ut att få in de bättre träffarna) och Flyers Daniel Carcillo skapade stor irritation i Rangerslägret. Men superhett var det inte.
Eller så kändes det bara så eftersom vi satt lägst uppe i taket och temperaturen, och nu skojar jag inte, kröp ned mot nollgränsen (celsius).

Anyways. När Arron Asham gjorde 3-1 till Flyers i början av tredje perioden så dog matchen. Den slutade 4–2 till hemmalaget. Markus Näslund var blek, Henke Lundqvist okej ändå och Derek Morris var sämst.

Innan matchen hyllades förresten en linjedomare. En linjedomare. Nånstans har jag svårt att tro att det ska kunna hända i Sverige.
Jag har lika svårt att tro att jag skulle vara det minsta intresserad av en hyllning till linjedomare. Inget om om dem, jag har maximal respekt för domare, men det är inte de svart- och vitrandiga jag betalar för att se.
Men möjligtvis är det mig det är fel på. Varför ska man inte hylla linjedomare?

Avslutningsvis: Under en tv-paus zoomade jumbotronens kameror in en storväxt man som dansade. Jag skulle säga att det var 60 procent inspiration, 30 procent transpiration och 9 procent talang i den uppvisningen. Det sista procenten sköljde han bort med den sista ölen.
Men det var en show – och publiken visade sin smutsiga kärlek med ett hejdundrande jubel. Ett av de största för kvällen.
Det är fantastiskt vad en okänd Janne Banans dans kan glädja så många tusen människor när det man faktiskt betalat hutlösa pengar för att se är ishockey.

/Wikdahl

Inte så mycket road än, tyckte en läsare efter förra inlägget.
En korrekt observation.

Men nu kör vi.
Bokstavligen alltså.
Om ett par minuter drar jag och Persson ut till flygplatsen i Newark och hämtar upp bilen. Sen är det bara rätt ut på motorvägen.
Det vi håller tummarna för mest är inte att bilen är Ferrari-röd, att den är klimatvänlig eller har fräsiga såna där grejer på hjulen.
Vi hoppas allra mest att den har GPS.

Nu är det bråttom.
Vi hörs.

/Wikdahl

Efter tio ronder mot en biljettkrängande skuggfigur, tidigare skickligt återgett av reskamrat Persson och där vi till slut lyckades pressa ned priset exakt 0 dollar per biljett, så fick vi uppleva sportevenemang 1 av 23.
 
I Madison Square Garden såg vi semifinalerna i Big East tournament, fem timmar ren basketerotik.
Vi tar dom match för match va?
Det brukar bli bäst så:

Lousiville-Villanova 69–55
Villanova skrämde livslusten ur mig i en halvlek. I den andra kunde de inte ha skrämt mig om de så hade spelat utklädda till karies.
Coach Pitinos Lousiville höjde pressen, Earl Clark förklarade för tvivlarna varför han är given i toppen i sommarens draft och Jerry Smith fattade eld.

Louisvilles metamorfos beskrivs bäst med siffror:
Poäng, första halvek: 26, Andra halvlek: 43
Skottprocent, första halvlek: 30,8. Andra halvlek: 51,5.
Tunovers, första halvlek: 11. Andra halvlek: 4.

Och, nej, jag tänker inte skriva att Louis Ville vinna mer.

Syracuse-West Virginia 74–69
Syracuse är ett New York-lag och hade ett litet publikövertag i ett – på papperet – slutsålt MSG. Men trots överlägsen talang så lät man West Virginia sprattla sig ända till förlängning.
Matchens behållning var Syracuses guard Jonny Flynn som hade kunnat göra vad han ville när han ville om han hade velat. Nu var han bara stötvis engagerad men satte ändå en självlysande prägel på matchen med några stora spel.

Vi satt bredvid några människor som var väldigt förtjusta i West Virginia. Här är en snabbrecension:

/Wikdahl

Ingen kvalserie på ESPN, vilket naturligtvis är skandal.
Inte heller några tickets till basketen, som sagt, men det vimlade inte oväntat av skuggfigurer (som Wikdahl kallade dem) utanför MSG:s entré.
Vi hade satt smärtgränsen vid 130 dollar styck. Snubben i mockajacka sa 125 dollar. Efter stenhårda förhandlingar fick vi ned priset till…125 dollar.

Medan Wikdahl hämtade ut pengar började scalpern i mockajacka konversera: Var kommer ni ifrån?
Jag: Sverige.
Mockajackan: Aha. Jag har alltid velat åka till Sverige, Australien och Nya Guinea. Alltid velat se de länderna där nere.
Jag: Mmm…
Mockajackan: Farsan var i Sverige, Australien och Nya Guinea under kriget. 1940. Han ville åka tillbaka dit igen. Men det blev aldrig av.
Jag: Too bad. Det är trevligt…där nere.

Geografi var uppenbarligen inte mockajackans grej. ”Bra platser, vid mitten”, lovade han oss.
Självklart hittade vi våra stolar högst upp – i ena kurvan.
Men det blev rätt okej ändå, till slut. Rapport från Wikdahl kommer härnäst.

/Stefan.