Wikdahls dröm.

Wikdahls mardröm.

Vi har i princip kört klart, faktiskt.
Vi har ett par dagar i Tampa, Florida, nu med på torsdag lämnar vi tillbaka Fletch (bilden, du vet) och tar flyget till New York.

Bilresan mellan New Orleans och Tampa var delvis en dröm, delvis en mardröm.Vi valde the scenic route och körde längs kusten en bra bit. Vi kunde till och med stanna till på en strand och känna lite på vattnet.
Plus: Waffle House!
Det var drömmen.

Och så var det mardrömmen. Resan var 112 mil lång och med mat- och strandstopp så tog det förstås hela dagen. Den avslutande delen var dessutom obehaglig. Det var kolsvart i Florida när vi skulle avverka de sista skälvande milen.
På en halvtimme passerade vi nio (9, nine, neun) rådjur som hängde kring vägkanten. Man såg dem knappt. Hade en av dem stått på vägen vette tusan om vi hade hunnit stanna.

Jag ville förresten göra gällande att det var caribous som stod där och idisslade avgasflavoured gräs.
Men vän av ordning, och sanning, säger: Rådjur. Och troligtvis till och med Odocoileus virginianus.
Där ser man.

Vi rullade sen in i ett ödsligt Tampa. Knäpptyst. Inte en puls att finna.

•••

Vad vi hittar på i kväll, rent sportsligt, får ni ge er till tåls med att veta. Dagen spenderar vi i alla fall på stranden.

/Wikdahl

Matchen mellan New Orleans Hornets och San Antonio Spurs var en höjdare. Så därför en bonus så här på måndagen.
Ett stycke video:

Hornets höll sin ledning matchen ut, trots mina tvivel. Mest för att Spurs offensiv började halta. Det är ett styrkebesked av Hornets som alltså saknar tre av sina viktigaste spelare (Chandler, Stojakovic och Posey). Men skulle lagen mötas i en sju matcher lång matchserie så är mina pengar fortfarande på Spurs.

Sista minuten stod hela publiken upp och jublade åt sitt lag och när David West med 40 sekunder kvar satte 85–80 så exploderade The Hive. Avgjort? Knappast. Spurs satte två treor inom loppet av tio sekunder och gick från underläge 87–80 till underläge 87–86 med 18 sekunder kvar.
Sen tvingades man leka foulleken för att stoppa klockan och Hornets höll sitt kollektiva huvud kallt.

Matchens lirare: Chris Paul. I andra halvan så var han helt fantastisk både offensivt och defensivt. En riktig ledare.

Hornets 90
Spurs 86

•••

Arenan, The Hive, är fantastiskt trevlig. En liten, tight, nedre del och en väldigt brant överdel.
Publiken är förresten bra också. Jublar mycket och buar också en del. Engagemanget är på topp och det är ju så man vill ha det.

•••

Stjärna eller inte, när Eva Longoria visas på jumbotronen så öppnas himlen och ett stort Buuu! ramlar ned i skallen på henne. 

•••

Det är Persson som är pausunderhållningsexperten, men jag tycker nog att Dance Cam är roligast.

•••

The Final Countdown spelas med knappt tre minuter kvar. Jag har aldrig varit så stolt över att vara svensk. Inte någon gång av de 18 miljoner gånger tidigare jag hört The Final Countdown i slutet av ett idrottsevenemang.

•••

Spurs coach Gregg Popovich ser ut som Donald Sutherland. Hornets coach Byron Scott ser ut som den förre Lakersstjärnan Byron Sco… Vänta. Det är ju han.

•••

Vi tackar alla som varit med oss den här vårnatten.
Det har varit som honung.

/Wikdahl

Chris Paul… Grabben började glöda tidigt i tredje och kring mitten någonstans så fattade han eld. Han hade några sekvenser där han var utomjordlig. När Hornets äntligen tog ledningen med 6.21 kvar så kokade The Hive.
I en time out direkt efter Hornets tog ledningen så visade man Chris Paul-highlights från säsongen på jumbotronen.
Publiken jublade för nästan varje highlight.
Matchen står nu och väger en aning men jag kan tänka mig att Spurs ändå tar hem det här till slut. Man har fler vapen helt enkelt.
Men efter tre quarters:
Hornets 68
Spurs 63

•••

New Orleans Arena kallas alltså The Hive, av lättförklarliga skäl. New Orleans HORNETS heter laget. Dansarna heter The Honeybees. Jag heter Mattias.

•••

Eva Longoria förresten, superstjärna och gift med Spurs Tony Parker, sitter bara några meter ifrån oss märkte vi alldeles nu. Hon har tveklöst en speciell utstrålning, kanske är det det som kallas star quality.

•••

Spurs bollsving är hämtad direkt från skolboken. Jag har inte sett något NBA-lag den här säsongen som spelar lagspel med samma dedikation som Spurs.
Hornets lever och dör med vad Chris Paul hittar på.

•••

Precis som bloggen efterlyste så höjde Hornets tempot en aning i tredje quartern. Nu vill vi att man skruvar upp det till elva.

•••

Alldeles i slutet så fick Stefan Persson ett pass. Eller, ja, han fick bollen i alla fall. Ganska elegant passade han den in på planen igen. Jag hade dunkat bolluslingen om den hade kommit till mig.

/Wikdahl

Okej, vi är tillbaka snabbare än beräknat. Några små noteringar bara:

• Antonio Daniels spelade hela andra quartern för Hornets och gjorde åtta poäng. Som sagt, det var han som lyfte laget.

• Jag ville ha mer av Chris Paul. Men när man får siffrorna i halvtid så var det som en smäll på käften. Paul har, trots allt, 7 poäng, 5 assist och 4 returer. Håller han den takten så slutar han på 15, 10 och 8. Det är en mycket bra statline. Så nu ska jag vara tyst om Paul.

• Tim Duncan har flest poäng av alla med 15.

Nu kör vi igen.

/Wikdahl

Antonio Daniels gav Hornets ett lyft andra quartern och hemmalaget  kunde jämna ut spelet. Men The Big Fundamental, Tim Duncan, ser till att Spurs ändå kan hålla undan in i halvtidsvilan.
Hornets 43.
Spurs 47.

•••

På tal om college, vi pratade ju om det, du och jag, tidigare i dag, så har två spelare i dagens match ett särskilt lag att heja på i Final Four kommande helg.
Hilton Armstrong i Hornets gick på Connecticut och lagkamraten Morris Peterson gick på Michigan State. Peterson vann till och med titeln med sin skola år 2000.

•••

Chris Paul sätter en trea – och taket lyfter i New Orleans Arena. Men Roadtrip kräver mer av superstjärnan. Jag hade förväntat mig att han skulle driva upp tempot och försöka springa lite mer. Spurs är förstås vansinnigt bra men inte speedigt som lag.

•••

Mer college: Planens två bästa spelare, Tim Duncan i Spurs och Chris Paul i Hornets, gick båda på Wake Forest.

•••

Jag har träsmak.

•••

Tim Duncan är verkligen smart. När man sitter så här nära och kan specialstudera karln så upptäcker man små tricks han har som gör att han alltid, alltid, alltid kommer i position eller till bra avslut.
Och det känns som att han kan få en foul med sig precis när han vill. Det är en oerhört bra förmåga. Dels kan han tvinga motståndarcoachen till byten han inte vill göra och dels ger det Duncan själv mer utrymme att manövrera.

•••

Nu ska vi försöka hitta nåt ätbart här. Matmässigt har vi haft en usel dag. Nytt inlägg i pausen mellan tredje och fjärde. Låt oss hålla tummarna för att det håller någorlunda hög klass.

/Wikdahl

The Big Fundamental möter The Big Easy. Men Tim Duncan har inte satt sin prägel på matchen än. Jag är övertygad om att det kommer. Hornets har nämligen ingen som kan stoppa honom.
Spurs har ett litet grepp på matchen och har lättare att skapa bra avslut. Hornets får jobba mer för sin poäng.
Slut på första quartern och Spurs leder på bortaplan – 19–25. Det är Manu Ginobili som hänger en trea i slutet och ger Spurs lite distans till Hornets.

•••

Vi har en intressant match i matchen mellan två av NBA:s absolut bästa pointguards.
Hornets Chris Paul och Spurs Tony Parker.
Paul är bättre men Parker är en bevisad vinnare. Och gift med en Desperate Housewife (Eva Longoria). Bara en sån sak.
Parker har varit bättre än Paul så här långt.

•••

Alldeles till vänster om oss har vi botoxsektionen. Det är en stram publik.

•••

Hornets ligger förresten på sjunde plats i det tighta slutspelsracet i väst. Spurs ligger tvåa. Med andra ord: Hade slutspelet startat i dag så hade Hornets och Spurs mötts i första omgången.

•••

Hornets saknar både skadade Tyson Chandler och Peja Stojakovic – samt viktige sjättemannen James Posey. Posey är avstängd den här matchen efter att ha kastat bollen på en domares ben.
Vi får därför se mer av mer okända ansikten i Hornets. Man startade med Hilton Armstrong som center och med Julian Wright på Pejas plats.

•••

Sean Marks i Hornets ser mer ut som en medlem i ett band som spelar stadiumrock. Och faktiskt, han spelar basket som en medlem i ett band som spelar stadiumrock också.

/Wikdahl

På plats i New Orleans. Live, precis som du vill ha det.
Vi sitter courtside i New Orleans Arena och jag hörde alldeles nyss Tim Duncan säga ”ass” till sin lagkamrat Drew Gooden.
Men han sa det med ett leende.

Nu kör vi.

/Wikdahl

Men hallå där.
Vi befinner oss fortfarande i en sorts internetskugga. Inte värsta sorten, men en sort. Därför har bloggandet inte har varit lika frekvent som tidigare men vi hoppas på bättring när vi lämnar New Orleans i morgon.

Men det är i morgon.
Först ska vi ta oss igenom den här dagen.
Jag tror inte det blir några problem. Vi har nämligen en kanondag här i Louisiana. Vi har alldeles nyss sett Michigan State chocka förstaseedade Louisville i collegeslutspelets kvartsfinaler. Magic Johnson sitter på läktaren och jublar.
För 30 år sedan ledde han Michigan State hela vägen och det vore förstås passande om skolan kunde upprepa triumfen det här jubileumsåret.
Mer om den matchen kan du läsa i den här texten.

Om en stund börjar den sista kvartsfinalen mellan North Carolina och Oklahoma. Det kommer att bli en fantastisk match. Jag lovar. Mest för duellen mellan UNC:s Tyler Hansbrough, årets spelare i fjol, och Oklahomas monster Blake Griffin.
Mitt tips: Griffin äter upp Hansbrough.

Vi stannar inte där.
Dagen kompletteras förstås med en livematch. En höjdare dessutom. New Orleans Hornets tar emot San Antonio Spurs. Det finns en del vi borde prata om inför den martchen, men vi tar det senare va?
Vi räknar med liveblogg.

Höres.
/Wikdahl