God morgon.
Här är klockan 09.00 och vi har redan duschat och gjort oss så fina som vi bara kan.

Jo, vi ska ju alltså till Greensboro i dag, Greensboro Coliseum för att vara kirurgiskt precis. Det känns oerhört häftigt. Stämningen här i North Carolina sen vi kom hit i måndags har varit förväntansfull, för att uttrycka det milt.

Det tråkiga är att vi inte får uppleva ett av de här klassiska derbyna mellan University of North Carolina och Duke. Det tycks vara så att i den här staten så måste du välja, ungefär som mellan synth och hårdrock eller AIK och Löven.
Antingen är du Duke eller så är du University of North Carolina, som jag från och med nu ALLTID kommer att skriva som UNC. Namnet är för långt, det tröttar ut mig.
Duke och UNC är båda i Grensboro men på olika halvor i den här fasen av turneringen.

Nu måste vi dra.
Frukost på Waffle House eller annat finare etablissemang väntar.

Straffrundor, badkar med Gatorade och en coach som skrek sig hes i bästa Full Metal Jacket-stil.
Yes, vi har vi varit på träning med Dukes lag i amerikansk fotboll.
Pontus Bondeson, 22, är en av spelarna i laget och efter träningen bjöd han oss på en rundtur på fotbollslagets anläggning. Och jag tror att vi rätt lugnt kan konstatera att något liknande inte existerar i Sverige.
Här är några bilder från anläggningen:

Videorummet. Man filmar varje träning med fem (!) kameror och efteråt analyseras allt i det här rummet.

Inomhushallen, som tydligen är för liten. Därför håller man på att bygga en helt ny anläggning i anslutning till träningsplanen.

Pontus Bondeson framför hemmaarenan, som tar cirka 36 000 åskådare.

Inte så konstigt att den väldigt sympatiske Bondeson trivs på Duke. Nu är han också något av en veteran i laget och slipper förnedras av coachernas värsta hårtorksutskällningar. 
– Det är ju militärmentalitet som gäller. Hemma i Sverige har vi inte den här ”yes Sir, no Sir”-respekten. Jag har fortfarande svårt för när det kommer fram en coach och skriker i mitt ansikte. Jag är 22 år gammal och vuxen, men de behandlar en som om man var tolv år gammal, säger han.
– Jag har haft mina dispyter, för jag har inte riktigt köpt det där. Men de har lärt sig nu. Det är inte lönt att gapa på mig, för jag blir inte bättre av det.

Tack för rundturen och pratstunden, Pontus. Nu har vi plötsligt ett favoritlag att följa i collegefotbollens ACC-division.

***

I kväll drar vi en sväng till Raleigh för att se lite hockey. Kan bli en liveblogg från RBC Center, om ni har lite tur.

/Persson

Koskinen Stadium.

Det var nästan så att det tog emot, men vid sjutiden lämnade vi det älskvärda Washington Duke Inn & Golfclub och promenerade (Wikdahl ville bränna lite baconfett) bort mot Koskinen Stadium.
Vid entrén fick Wikdahl sin förmodligen finaste komplimang någonsin. ”Oh, my. You two are brothers, ain’t ya?”, frågade tanten.

Nåväl.
Det stod alltså lacrosse på schemat. Och det är väl lika bra att erkänna direkt: vi kan nada om lacrosse.
Däremot kände vi till skandalen som skakade Dukes lacrosselag och som gjorde dem till en nationell angelägenhet.
Storyn i korthet: i mars 2006 anklagade en svart kvinna tre vita män för våldtäkt. Kvinnan arbetade på en strippklubb och de tre männen tillhörde Dukes lacrosselag.
Åklagaren Mike Nifong kallade händelsen ”ett rasbrott” och fallet fick en enorm uppmärksamhet.
I april ett år senare tog fallet en dramatisk vändning. Delstaten North Carolinas överåklagare Roy Cooper meddelade då att de tre lacrossespelarna inte längre var misstänkta för något brott. Det var däremot åklagaren Nifong. Han dömdes så småningom för att ha undanhållit bevis (till de anklagades fördel) och blev av med sin licens.

Dukes lacrosselag förknippas uppenbarligen fortfarande med skandalen. När vi nämnt för amerikanska journalistkollegor eller bekanta att vi skulle hit, har deras första kommentar varit ”Have you heard about the scandal?”.

Nog om detta. Tillbaka till Koskinen Stadium och matchen mellan Duke och Cornell.
På läktaren trängdes bland annat förvånansvärt många Cornellfans och ett gäng Dukestudenter som smygfirade (ingen alkohol var tillåten på arenan) St. Patricks Day.
Och vi hade rätt skoj. Det smällde rätt bra i närkamperna, det blev en hel del snygga mål och efter ett tag förstod vi nästan reglerna.
Vad vi däremot inte förstår är många amerikaners förmåga att tåla kyla. Vi var rätt påpälsade – gissar att det var runt tio grader varmt – men bredvid oss satt snubbar som gått loss på Ralph Laurens sommarkollektion. Vi snackar kanariegula shorts och såna grejer.
Weirdos.

/Persson

Pontus Bondeson, Duke University, dök upp i kommentarsfältet och gjorde oss väldigt nyfikna. Vi har ju nämligen inte tänkt på football, eftersom det inte är säsong. Men Pontus, läser du det här så får du gärna höra av dig till oss så snabbt som möjligt.
Vi finns på:
roadtrip@aftonbladet.se

Det svänger snabbt i den här branschen. Alltså branschen att bo på hotell. Hotellet (eller motellet snarare) i Charlotte, ett Days Inn, var… Inte riktigt trevligt. Det var på den nivån att vi vägrade duscha där.
Men här, på Washington Duke Inn & Golfclub, kan vi duscha hela veckan lång. Eller använda poolen eller träningsrummet eller lira på golfbanan eller käka i nån av de tre restaurangerna (1 fine dining, 2 casual dining).

Bilderna får säga resten:

Days Inn i Charlotte.

Washington Duke Inn & Golf Club.

Duke University, ett av USA:s maffigaste, ligger alltså i Durham, North Carolina. Campus är 35 kvadratkilometer stort och det går 12 991 studenter här.
Nu ska jag in på campus och kommunicera med pappas rika, snobbiga ungar – Good Will Hunting style.

Avslutningsvis: Spellistan på bilresan hit från Charlotte var ett pärlband av kioskvältare. Här är ett axplock: Testify med Rage Against The Machine, Roscoe med Midlake, Time Bomb med Rancid, Mice and Gods med Clutch, Hey Princess med Popsicle, Sweatbead med Fireside, Passenger med Deftones, Pattern Against User med At The Drive-In – och Lisa med Skumdum.

/Wikdahl