Koskinen Stadium.

Det var nästan så att det tog emot, men vid sjutiden lämnade vi det älskvärda Washington Duke Inn & Golfclub och promenerade (Wikdahl ville bränna lite baconfett) bort mot Koskinen Stadium.
Vid entrén fick Wikdahl sin förmodligen finaste komplimang någonsin. ”Oh, my. You two are brothers, ain’t ya?”, frågade tanten.

Nåväl.
Det stod alltså lacrosse på schemat. Och det är väl lika bra att erkänna direkt: vi kan nada om lacrosse.
Däremot kände vi till skandalen som skakade Dukes lacrosselag och som gjorde dem till en nationell angelägenhet.
Storyn i korthet: i mars 2006 anklagade en svart kvinna tre vita män för våldtäkt. Kvinnan arbetade på en strippklubb och de tre männen tillhörde Dukes lacrosselag.
Åklagaren Mike Nifong kallade händelsen ”ett rasbrott” och fallet fick en enorm uppmärksamhet.
I april ett år senare tog fallet en dramatisk vändning. Delstaten North Carolinas överåklagare Roy Cooper meddelade då att de tre lacrossespelarna inte längre var misstänkta för något brott. Det var däremot åklagaren Nifong. Han dömdes så småningom för att ha undanhållit bevis (till de anklagades fördel) och blev av med sin licens.

Dukes lacrosselag förknippas uppenbarligen fortfarande med skandalen. När vi nämnt för amerikanska journalistkollegor eller bekanta att vi skulle hit, har deras första kommentar varit ”Have you heard about the scandal?”.

Nog om detta. Tillbaka till Koskinen Stadium och matchen mellan Duke och Cornell.
På läktaren trängdes bland annat förvånansvärt många Cornellfans och ett gäng Dukestudenter som smygfirade (ingen alkohol var tillåten på arenan) St. Patricks Day.
Och vi hade rätt skoj. Det smällde rätt bra i närkamperna, det blev en hel del snygga mål och efter ett tag förstod vi nästan reglerna.
Vad vi däremot inte förstår är många amerikaners förmåga att tåla kyla. Vi var rätt påpälsade – gissar att det var runt tio grader varmt – men bredvid oss satt snubbar som gått loss på Ralph Laurens sommarkollektion. Vi snackar kanariegula shorts och såna grejer.
Weirdos.

/Persson