Slut på racet i Bristol. Kyle Busch tar hem det. Det är inte helt opopulärt. Busch dominerade här i fjol men vann inte.
Nu var det äntligen hans tur.  

Topp 10:
1. Kyle Busch
2. Denny Hamlin
3. Jimmie Johnson
4. Jeff Gordon
5. Kasey Kahne
6. Mark Martin
7. Ryan Newman
8. Jeff Burton
9. Juan Montoya
10. Marcos Ambrose

•••

Vi måste ge oss nu. Men köp Aftonbladet i morgon så får du mer NASCAR från Bristol Motor Speedway.

Var vi hörs ifrån i morgon är oklart. När vi jobbat färdigt ska vi köra så långt vi pallar. Kan bli intressant.

Sopbilen. Är det städdag, så är det städdag.

Drygt 200 varv har körts när jag trycker på sendknappen och Kyle Busch leder fortfarande. Vi har sett fem gula flagg. Den senaste är Jamie McMurray – igen. Det var andra gången som han tvingade fram gul flagg.
I övrigt kan vi notera att Juan Montoya har blivit varnad för aggressiv körning.
Och att det är sjukt kul här.

•••

Ljudet, mein gott, der sound. Jag svär på att jag aldrig har hört något högre. Inte ens när ett lastbilsdäck exploderade två meter från oss i en gatkorsning i New York för en dryg vecka sedan.
Utan öronpluggar är jag säker på att mitt huvud hade exploderat.

•••

Jag vet inte om ni såg inledningen, men det var fallskärmshoppare och raketer och flaggor och soldater. Persson har redan varit inne på det i förra inlägget.
Dert var väldigt amerikanskt.
För första gången fick vi också en uppmaning av speakern innan nationalsången: ”Please, place your hand on your heart” vädjade han.
Jag är ju inte amerikan men ställer mig förstås upp. Men jag jag lät bli att sätta handen på hjärtat – och fick därför utstå ett par hårda blickar från folk i närheten.
Obehagligt.

•••

Swapping paint är mitt favorituttryck så här långt. Byta färg alltså. Gnugga bilarna mot varandra lite där ute på banan.

Och så lite bilder:

Persson tar fram pocketkameran, ställer sig 15 meter från banan och försöker få en skarp bild på bilar som kör över 200 kilometer i timmen.

Safety car är alltid redo. Rätt fräck bil den med.

/Wikdahl

Tävlingens pastor har välsignat banan, förarna, publiken och alla sponsorer. Stridsflyg har dundrat över arenan. 160 000 åskådare har sjungit den amerikanska nationalsången.
Nu kör vi.
Amen.

•••

Media är fritt att röra sig över i stort sett hela innerplan och om man vill – och det vill man – kan man stå precis intill själva banan.
Det är ett, ursäkta, överjävligt tryck när bilarna drar förbi. Jag har förmodligen tryckt in earplugsen in till hjärnbalken, men det hjälper ändå inte. Efter två, tre varv vid muren måste man gå undan och låta de stackars öronen vila lite.

Bristol Motor Speedway är den banan där det blir mest gula flagg. Efter 50 (av 500) varv har vi redan haft tre mindre incidenter. Räkna med att det blir en hel del “swapping paint” under eftermiddagen.

/Persson

På plats på Bristol Motor Speedway för Food City 500.
Det är alltså Sprintcupen vi ska se.

Och jag kan väl säga så här: Att döma av körningen hit, allt folk, allt festande, de långa lämmeltågen till den här gigantiska arenan…
Allt lovar gott.
Vi har gått runt här på innerplan i en halvtimme och tittat på bilar och grejer. Det är väldigt häftigt alltsammans.

Vår målsättning är fortfarande liveblogg förstås. Men med vilken regelbundenhet är svårt att säga. Vi vill ju inte sitta här i pressrummet hela loppet. Men häng med, för tusan, häng med. Vi ska smita ned hit så fort och ofta vi kan och lämna våra insiktsfulla (nåja) kommentarer.
EDIT: Nu har vi hittat våra platser och vi kommer definitivt med rapporter så ofta vi bara kan. Liveblogg är på alltså.

Här är en liten bild som säger absolut ingenting, men det är den bästa jag har så här långt:

/Wikdahl