Vi utlovade ju en rapport från Yankee Stadium när du vaknade.
Så… Jag hoppas att du är som jag och vaknade nyss.

Men så här: Ankomsten till nya Yankee Stadium var häftig. Folket, surret, kamerorna – väldigt många var väldigt nyfikna på bygget. De flesta verkade nöjda, men det fanns förstås undantag.
En sjuk detalj är ju att man bygger en arena för 1,5 miljarder dollar som tar MINDRE folk än den gamla arenan (56 886 i gamla, 52 325 i nya). Jag antar att man ska kompensera det med högre biljettpriser och det är aldrig kul.

Arenans utsida var maffig. Yankees satsade på en klassisk look och då kan man inte misslyckas. Insidan var lika maffig. Det som framför allt slog oss var hyllningarna till gamla hjältar. Väggarna var tapetserade med bilder och triumfer från förr. Det kändes värdigt.
Nu kan man ju inte leva på gamla minnen, men det är viktigt att aldrig glömma.
Jag ger arenan betyget: +++++
Fem (5) plus alltså.

Det många säger är också att arenan påminner så mycket om den gamla.
– Den såg likadan ut och den kändes likadan, sa Yankees manager Joe Girardi.
Cubs manager Lou Piniella höll med.
– När jag kom hit hoppades jag att man skulle känna igen gamla Yankee Stadium och det gör man verkligen.

Tyvärr så tog regnet död på lite av publikens entusiasm, och sannolikt bidrog det också till att det var en bit från fullsatt (48 402 för att vara precis). Yankees möter Cubs i dag också och lördag är familjedag så kanske satsade många på den matchen.
Själv hade jag paraply och kunde trotsa världen och det var bra stämning på arenan ändå. Att Yankees vann bidrog säkert.
När Cubs Aaron Miles i första inningen slog en single så utbrast en man bakom oss:
– That’s it. Packa ihop grejerna. Nu flyttar vi tillbaka till andra sidan vägen.
Mycket roligt.

Derek Jeter fick Yankees första hit, en double, även om den förstås inte räknas riktigt. Robinson Cano slog arenans första home run.

Lite lustigt är det att samma kväll som Yankees invigde sin nya arena så invigde New York Mets sin nya arena, Citi Field i Queens. Enligt rapporterna var den också imponerande och Mets vann mot Red Sox. Tyvärr har jag aldrig varit i gamla Yankee Stadium, men jag har sett en match i Mets gamla Shea Stadium. Jag gillade den. Den var trevlig.

Och så lite bilder:

New Yankee Stadium.

Derek Jeter – Yankees första hit nya arenan. En double.

Regn men engagerad publik.

/Wikdahl

I kväll är vi, som ungdomen säger, där det händer.
New York Yankees spelar sin allra första match i nya Yankee Stadium (kostnad: 1,5 miljarder) och Roadtrip är dina ögon, öron, din näsa och hals.
I kväll är det träningsmatch mot Cubs. Opening day i MLB är på måndag men Yankees börjar borta och spelar sin riktiga, riktiga hemmapremiären 16:e april mot Cleveland Indians.

I går tränade Yankees i den nya arenan för första gången och spelarna var imponerade. Derek Jeter slog arenans första homerun. Den räknas inte, men ändå.
A.J. Burnett var lika laddad som alla andra.
– Man får gåshud bara av att stretcha här, sa han till MLB.com.

När du vaknar på lördagmorgonen hoppas jag att det ska finnas en rapport på den här bloggen.

Höres.
/Wikdahl

Matchen?
Skit i den.
Islanders får storstryk. Det står 4–1 till Canadiens med tre minuter kvar av andra perioden och det kommer inte att bli en supervändning eller mirakelcomeback i Nassau Veterans Memorial Coliseum. Den tjocka tanten har sjungit.

Islanders har inte talangen att tävla mot Montreal Canadiens den här kvällen.

Men det här är roligare:
Roadtripbloggen hamnade i hissen med en mustaschprydd herre i pausen mellan första och andra perioden.
– Where are you guys from, sa han.
– Sviiiden, sa vi.

Det var han också.
Typ.
För det var Bob Nystrom vi hade äran att dela hiss med.

Bob Nystrom, född i Stockholm, är en tvättäkta Islanderslegendar. Han var med i lagets guldera och vann fyra Stanley Cup (1980, 1981, 1982, 1983). Han var känd som en hårt arbetande spelare – men också en sån som kliver fram och tar hjälterollen när det verkligen gäller. Fyran gånger avgjorde Nystrom slutspelsmatcher i sudden death. Bara Maurice Richards har avgjort fler (6).
Bob Nystroms nummer 23 är upphissad i taket här i Nassau Coliseum tillsammans med 5 Potvin, 9 Gillies, 19 Trottier, 22 Bossy och 21 Smith.

Bob tyckte det var väldigt lustigt att Stefan Persson hette Stefan Persson men beklagade att laget inte har några svenskar längre.
Å andra sidan, Islanders är ligans sämsta lag just nu och ligger bäst till för att få välja först i draften i sommar. Där har man möjligheten att välja Victor Hedman. Man lär ha chansen även om man får välja tvåa.
Jag vet inte om jag ska vara glad för Islanders skull eller ledsen för Hedmans…
Nä, skojar bara.
New York Islanders kan säkert vara på rätt väg och får man Hedman så får man backen som kan vara ligans bästa om fem år.

Hallå där solstråle.
Nu är det så här att Roadtrip-bloggen befinner sig i Nassau Veterans Memorial Coliseum för att se självaste New York Islanders ta sig an Montreal Canadiens.

För Islanders spelar ingenting så mycket roll längre men för Montreal, som ligger lite risigt till i öst, så kan den betyda allt.

Tyvärr kan vi inte garantera liveblogg härifrån men vi kommer att rapportera från matchen nån gång, antingen under match (och då blir det LIVE!) eller så när vi kommit tillbaka till hotellet.

Det roligaste, förutom själva hockeyn, är annars att Stefan Persson går omkring och heter Stefan Persson. Ni som kan er hockeyhistoria känner förstås till den lysande backen som var en viktig byggsten när Islanders ägde NHL.
Stefan Persson, hockeyspelaren, vann fyra Stanley Cup-titlar med Islanders.
Stefan Perssonm, innebandyspelaren, väntar fortfarande på sin första.

Vi närmar oss nedsläpp i Nassau Coliseum. Men vi hörs senare.

/Wikdahl

Efter tio ronder mot en biljettkrängande skuggfigur, tidigare skickligt återgett av reskamrat Persson och där vi till slut lyckades pressa ned priset exakt 0 dollar per biljett, så fick vi uppleva sportevenemang 1 av 23.
 
I Madison Square Garden såg vi semifinalerna i Big East tournament, fem timmar ren basketerotik.
Vi tar dom match för match va?
Det brukar bli bäst så:

Lousiville-Villanova 69–55
Villanova skrämde livslusten ur mig i en halvlek. I den andra kunde de inte ha skrämt mig om de så hade spelat utklädda till karies.
Coach Pitinos Lousiville höjde pressen, Earl Clark förklarade för tvivlarna varför han är given i toppen i sommarens draft och Jerry Smith fattade eld.

Louisvilles metamorfos beskrivs bäst med siffror:
Poäng, första halvek: 26, Andra halvlek: 43
Skottprocent, första halvlek: 30,8. Andra halvlek: 51,5.
Tunovers, första halvlek: 11. Andra halvlek: 4.

Och, nej, jag tänker inte skriva att Louis Ville vinna mer.

Syracuse-West Virginia 74–69
Syracuse är ett New York-lag och hade ett litet publikövertag i ett – på papperet – slutsålt MSG. Men trots överlägsen talang så lät man West Virginia sprattla sig ända till förlängning.
Matchens behållning var Syracuses guard Jonny Flynn som hade kunnat göra vad han ville när han ville om han hade velat. Nu var han bara stötvis engagerad men satte ändå en självlysande prägel på matchen med några stora spel.

Vi satt bredvid några människor som var väldigt förtjusta i West Virginia. Här är en snabbrecension:

/Wikdahl

Efter en bra flygtur (en där jag somnade vid take off och vaknade över Kanada och Persson tvingades genomlida Quantum of Solace) så är vi nu framme.
Vi sneglade mot Prudential Center när vi lämnade New Jersey men insåg att Madison Square Garden är en behagligare plats för vår debut. Så det är så vi gör: Debuterar i Madison Square Garden på Manhattan.

Det är nämligen Champ Week i USA. Den här veckan gör alla landets collegedivisioner upp. I Madison Square Garden spelar Big East sin turnering och i kväll är det semifinaler. Louisville möter Villanova och West Virgina tar sig an Syracuse.
Vi har inga biljetter och det är syndigt dyrt. Men vi tänker att vi kan hitta någon skuggfigur som kränger ett par biljetter billigt. Eller är villig att göra ett byte mot ett par flygplanshörlurar och en snabb summering av Quantum of Solace.
Vi återkommer naturligtvis med rapport i natt.

Men det blir en något senare fråga.
Först: Hamburgare.
Vi ska ta oss en promenad, i det soliga men krispiga vädret, till Corner Grill. Det var faktiskt på Corner Grill som jag för bara någon månad sedan nästan såg Woody Allen. Corner Grill ligger inte långt från hotellet The Jane där vi bor.

Förresten. Några av er kanske trodde att vi inte visste var Suleimanya ligger och det var därför vi frågade. Så är det naturligtvis inte.
Det var en tävling för er läsare.

Avslutningsvis: I den interna tävlingen Utrymmeseffektiv packning så vann jag guld, Persson slutade oplacerad.
Min väska till höger.

/Wikdahl