Det var ju det här med bilen.
I går morse tog vi taxi ut till Newark igen, där vi landat för mindre än ett dygn sedan. Vi plockade ut vår fina hyrbil (vi var förstås medvetna nog att välja en flexifuel-bil), tutade hejdå och gav oss ut på the New Jersey Turnpike.

Hyrbilen som ska ta oss 600 mil skulle döpas, tyckte folk. Så det gjorde vi. Persson slog en flaska champagne i aktern på kärran och den heter numera Fletch. Den snabbtänkta förstår förstås att vi med andra ord hämtat ut en Chevrolet, en Chevy. Chevy Chase = Fletch.
Känner vi oss busiga kallar vi den Arnold Babar, Ted Nugent, eller till och med Dr Rosenpenis (googla Fletch, ungdomar).
Ni som kan er kulturhistoria vet att Fletch är en av världens fem bästa filmer genom tiderna.

Bonusbild från The New Jersey turnpike:

Spellista i bilen mellan Newark och Philadelphia:
• Journey – ”Don’t Stop Believing” (tillägnad vår vän Peo Larsson).
• Von Bondies – Love, Hate And Then There’s You.
• Jimmy Eat World – Chase this Light.
• Rise Against – Appeal To Reason.

/Wikdahl

Efter tio ronder mot en biljettkrängande skuggfigur, tidigare skickligt återgett av reskamrat Persson och där vi till slut lyckades pressa ned priset exakt 0 dollar per biljett, så fick vi uppleva sportevenemang 1 av 23.
 
I Madison Square Garden såg vi semifinalerna i Big East tournament, fem timmar ren basketerotik.
Vi tar dom match för match va?
Det brukar bli bäst så:

Lousiville-Villanova 69–55
Villanova skrämde livslusten ur mig i en halvlek. I den andra kunde de inte ha skrämt mig om de så hade spelat utklädda till karies.
Coach Pitinos Lousiville höjde pressen, Earl Clark förklarade för tvivlarna varför han är given i toppen i sommarens draft och Jerry Smith fattade eld.

Louisvilles metamorfos beskrivs bäst med siffror:
Poäng, första halvek: 26, Andra halvlek: 43
Skottprocent, första halvlek: 30,8. Andra halvlek: 51,5.
Tunovers, första halvlek: 11. Andra halvlek: 4.

Och, nej, jag tänker inte skriva att Louis Ville vinna mer.

Syracuse-West Virginia 74–69
Syracuse är ett New York-lag och hade ett litet publikövertag i ett – på papperet – slutsålt MSG. Men trots överlägsen talang så lät man West Virginia sprattla sig ända till förlängning.
Matchens behållning var Syracuses guard Jonny Flynn som hade kunnat göra vad han ville när han ville om han hade velat. Nu var han bara stötvis engagerad men satte ändå en självlysande prägel på matchen med några stora spel.

Vi satt bredvid några människor som var väldigt förtjusta i West Virginia. Här är en snabbrecension:

/Wikdahl

Stefan Persson är världsvan.