Jag är inte mycket för att älta. Man överlever inte av att blicka bakåt. Det är framtiden vi måste besegra för att se nya leenden, platser och skeenden.

Men vissa saker förtjänar sin stjärnplaketter på Minnenas Boulevard.

Sportmagasinet är en sådan.

Mitt första reportage där var över 50 000 tecken långt, handlade om Olof Perssons väg till SM-guld med Malmö FF 2004 och skrevs på 10 timmar mellan 23 och 09 två nätter efter att guldet var klart. Mäster Stefan Holm som då regerade Sportmagasinet räknade till 82 korrfel.

Det blev rätt många fler – både reportage och korrfel. Det mest minnesvärda reportaget handlade om gubbe som kallades Pollenkungen, som påstod att han träffat UFO och utomjordingar och med kunskapen han därigenom fick byggde han Rögle BK. Reportaget kom med i någon antologi till vilken en liten skara människor tog ut vad de tyckte var det årets bästa svenska sportjournalistik.

I sju år stod Sportmagasinet för rätt mycket av Sveriges bästa sportjournalistik.

Jag ska inte bli långrandig. Jag hoppade på tåget nånstans mitt i den transsibiriska järnvägen, på väg mot Gulag eller nåt.

Niva var med nästan hela vägen (som alla stora stjärnor vet han att lämna i tid) så läs hans ord i stället. HÄR.

Min sista resa i Sportmagasinets namn kommer att gå till Skövde.

Det finns många platser att dö.

Skövde är inte sämre än någon av dem.

/Mattias