Här sätter jag mig för att peta ihop ett målsvep från Uefa-cupen, när en väldigt sorglig nyhet istället fryser tiden för ett ögonblick.

Sportmagasinet finns inte längre.

Efter sju år har magasinet nu till sist rivit lönsamhetsribban, och för mig känns det som om någon bränt ner mitt barndomshem.

Det var tack vare Sportmagasinet jag kom till Aftonbladet, vårvintern 2003. Magasinet var nystartat då, så färskt att det inte hunnit stelna i formerna. Allt var möjligt, allt var tillåtet. Jag kunde komma som praktikant från Journalisthögskolan och föreslå att jag nog borde åka till Kina för att följa spektaklet runt David Beckhams övergång till Real Madrid.
– Visst. Gör det, sa dåvarande chefredaktören Nicke Franchell.

Det var tack vare Sportmagasinet jag lyckades yxa upp den här stigen jag gått på ända sedan dess, den där jag skriver oändligt långa pretentiösa drapor om hur fotbollen och samhället hänger ihop i någon avlägsen del av världen. Så sent som för ett år sedan var jag i Georgien och skrev ett dussin sidor om hur fotbollen i landet påverkats av tiodagarskriget mot Ryssland.

Tyvärr blev det mitt sista längre reportage för Sportmagasinet.

Redaktionen slutade aldrig att vara öppen, nyfiken och ambitiös. Dessvärre föll den mellan det stora mediehusets alla stolar, och med åren blev det allt tydligare att den livsviktiga infrastrukturen runt marknadsföring, annonsförsäljning och distribution allt mer monterades ner.

Med den föll i förlängningen också läsarantalet, vilket påverkade lönsamheten, vilket skapade den negativa spiral vi ser konsekvenserna av här idag.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att minnas tider som flytt och alltså aldrig någonsin kommer tillbaka. En liten tjuvstart – de fem roligaste reportageresorna jag fick förmånen att göra för Sportmagasinet.

* Kunming, 2003
David Beckham hade precis skrivit på för Real Madrid, och Florentino Pérez såg möjligheten att erövra Asien på köpet. Beckhams första åtagande i den spanska klubben förlades alltså till den kinesiska småstaden – nåja – Kunming, och jag fick åka på min första större reportageresa i Aftonbladets regi. Jag var snubblande nära att bli bortgift i ett arrangerat kinesiskt bröllop, men till sist kom jag i alla fall hem med en text som fem år senare fick lov att inleda min bok ”Den Nya Världsfotbollen”.

* Brasilien, 2005
Med ett år kvar till VM skulle de överlägsna favoriterna porträtteras, och jag fick förverkliga en barndomsdröm. Jag sippade drinkar medan det brasilianska landslaget tränade på sin regnskogsanläggning i Teresópolis, jag hängde – nåja – med Ronaldinho i cowboy-staden Goiânia, jag såg São Paulo spela för distriktsmästerskapet på Pacaembu och det klassiska Fla-Flu-derbyt på Maracanã i Rio.

* Balkan, 2005
Ingen annan redaktion i världen hade haft samma förståelse för min fascination för fotbollen på andra sidan de jugoslaviska krigen. Jag har varit där otaliga gånger, men på just den här resan hann jag skriva reportage om landslaget i Kroatien, videojuggarna i Serbien och Zlatans familjerötter i Bosnien. Den var produktiv.

* Egypten, 2006
Mitt hittills enda besök vid de Afrikanska mästerskapen. VM 2006 stod för dörren, och jag fick fria händer att åka ner till Egypten och undersöka vilka reportage som gick att skriva. Jag såg allt mellan hur Emmanuel Adebayor skällde ut sin lagledning vid den togolesiska spelarbussen över hur Didier Drogba och Kolo Touré missionerade för att stoppa inbördeskriget hemma i Elfenbenskusten till hur kåkstadsungen Zé Kalanga från Luanda häpnade när han såg kristallkronorna på Angolas spelarhotell.

* London, 2006
Jag hade länge varit skeptisk till att skriva om Tottenham. Jag ville behålla mystiken kring klubben, enligt devisen att man aldrig ska träffa sina hjältar då man bara kan bli besviken. Men jag blev övertalad, och såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det inte förstörde någonting att ta sig in på träningsanläggningen och prata klubbidentitet med Martin Jol. Den dagen jag slutar skriva om fotboll antar jag att det här reportaget – som i grunden handlar om irrationell kärlek – kommer att bli mitt testamente.

Jag kommer knappast någonsin hitta en lika rolig och stimulerande arbetsplats igen. Sportmagasinet var värt ett bättre öde.

/Erik Niva