Watch dogs (Playstation 4)

Ubisoft har ett spelbart demo på plats – som man inte får spela. Anledningen? Det är för svårt att sätta sig in i spelmekanikens många nyanser på fem minuter. Som om inte det gällde nästan alla spel på E3. (”Tyvärr, vi kan inte låta dig testa nya ’Tekken’. Det går nämligen inte att lära sig alla combos på fem minuter.”)

Demot var samma som vi såg i måndags, men det hade ändå varit roligt att idka lite handpåläggning. Det skulle inte direkt göra mig något om mina händer fick ligga kvar på spelet i mer än fem minuter heller.

 

Assassin’s creed IV (Playstation 4)

Om anledningen till att vi inte fick spela ”Watch dogs” är att det är svårt att lära sig undrar jag varför Ubisoft inte vågar lägga något så välbekant som ”Assassin’s creed” i händerna på oss. Kanske att det buggade sig rätt kraftigt under Sonys presskonferens i måndags? Speldesignern som demonstrerade spelet för mig på mässan bekräftade att det var spelet som hade varit problemet, inte projektionstekniken eller liknande (vilket jag hade tagit som en rimlig ursäkt med tanke på att samma sorts regelbundna bildfrysningar drabbade ”Destiny”).

”Assassin’s creed”-sekvensen jag fick se var, precis som i fallet ”Watch dogs”, samma som visades i måndags. Stämningsfull smygtur genom djungeln, sedan kaotiska sjöslag. Älskar nya settingen. Vad jag inte älskar: PS4-grafiken. Ser ut som current gen-grafik med enstaka next gen-effekter. Vilket enligt utvecklarna också är precis vad det är, så rikta er vrede mot dem istället för mig.

 

Knack (Playstation 4)

Jag tror på riktigt att tv:n var inställd på fel upplösning, för så här fult och grynigt KAN inte ett PS4-spel vara. Jämte spel som ”Beyond” och ”Watch dogs” var det inte direkt så att man fick andnöd av hur innovativ spelmekaniken var heller.

 

Driveclub (Playstation 4)

Behövde vi ett till banracing-spel? Behövde ens Sony det? Det är inte det att jag inte har förtroende för Evolution: det lite bortglömda ”Motorstorm” är ett av mina allra käraste PS3-minnen. Men jag hade mycket hellre sett en påkostad PS4-version av ”Gran turismo 6” på E3 än det lite luddiga ”Driveclub”, vars sociala fokus som gör sig riktigt illa på ett mässgolv. ”Luddig” är förresten raka motsatsen till vad grafiken är: nästan plågsamt skarp, med taggiga konturer och bakgrunder som knappt håller PS3-klass. Kanske valde Sony en riktigt dålig bana att dema, men av dagens testsessioner att döma råder det inget tvivel om att ”Driveclub” är fulare än ”Forza 5”.

 

Gran turismo 6 (Playstation 3)

Spelade bara någon minut. Hann inte bilda mig mycket till uppfattning. Men snyggt var det då inte. Och hela grejen med att glida ner i en enorm plastkokong försedd med ratt och pedaler bara för att spela ett racingspel är inte riktigt något jag går igång på. Med andra ord är jag inte rätt man att fråga om det här spelet. (Fråga mig om det första ”Gran turismo” istället. Ett av mina favoritspel någonsin.)

 

Killzone: Shadow fall (Playstation 4)

Jag får väl ett spann ilskna fanboys på mig nu, men jag har aldrig varit särskilt tokig i ”Killzone”. ”Shadow fall” ser inte ut att ändra på den saken. En habil shooter (det senaste decenniets vanligaste omdöme i spelvärlden) med några roliga idéer – typ att man har en egen liten drone som kan elchocka fiender, hacka larm och plantera ziplines. Jag saknar den semi-monokroma estetiken som verkligen brände fast det första ”Killzone” i minnet – ”Shadow fall” ser ut typ som vilket spel som helst. Och då menar jag inte next gen-spel. Efter ”Driveclub” är det nedslående att se ännu fler taggiga konturer, onaturligt skarpa övergångar mellan objekt och halvdassiga ljuseffekter. Jag börjar undra hur jag kunde bli så impad av ”Shadow fall”-demot på den första Playstation 4-presskonferensen i februari. Och varför det inte var det jag fick spela idag.

 

Beyond (Playstation 3)

Det enda som kan sänka det här spelet är om Quantic Dream gör en ”Fahrenheit” och slänger in en massa skit (jättespindlar, utomjordiska konspirationer, välj själv) som bara grumlar storyn i onödan. Huruvida de faktiskt gjort det kan jag inte riktigt avgöra. Efter ”Heavy rain” känns det minst sagt skumt att teleporteras till Somalia för att förgöra fiender med hjälp av psykiska superkrafter. Men spelmekaniken sitter överlag som en smäck, och protagonisten Jodie (Ellen Page) är på god väg att bli den hårdaste spelhjältinnan sedan Samus Aran.

 

Thief (Playstation 4)

Ett av dagens köttigaste demos. Och definitivt det med mest tuggmotstånd. Square Enix är inte direkt rädda för att visa upp nya ”Thief” – sekvensen som fanns att testa i deras monter var på tok för lång för att jag skulle hinna plöja hela. Och svår. Den som oroar sig för att ”Thief” ska gå och bli publikfriande action oroar sig nog helt i onödan.

 

Batman: Arkham origins (Xbox 360)

Jag vill verkligen vara skeptisk. ”Arkham origins” är lika originellt som sin titel: det är ännu en prequel till en succé, ännu en serie som skeppats till en ny utvecklare för en förutsägbar och kommersiellt trygg fortsättning, ännu en stortitel som åtföljs av en bärbar spinoff.

Tyvärr ser det skitbra ut. Ett läckert E3-demo behöver verkligen inte vara en garant för kvalitet, och ”Arkham origins” har många fallgropar kvar att navigera förbi. Men den frostiga, dimmiga atmosfären fångar in en innan man ens hinner överväga att värja sig. Skyskraporna som bildar en kolsvart mur i horisonten, snön som färgas röd av nödljus och strålkastare, wireframe-grafiken som gnistrar i blått och brandgult när Batman försöker rekonstruera ett brott. Inget Playstation 4- eller Xbox One-spel jag spelat sätter en lika tung stämning lika omedelbart. När den här serien tar språnget till nästa generations konsoler, då kommer man känna sig smutsig som någonsin lät sig imponeras av ”Ryse” och ”Killzone: Shadow fall”.

 

Lego Marvel super heroes (Xbox 360)

Gjorde en enda anteckning medan jag spelade ”Lego Marvel super heroes”:

+++++

Alltså, jag måste bara släppa alla pretentioner och säga detta: fy fan vad bra det är. Fy faaaaaaaan. TT Games är tillbaka med ett Lego-spel som ska bli större än alla andra (om jag förstod saken rätt, men det låter ju helt sinnessjukt), ha samma sorts färgglada grafik som vi minns från ”Lego Indy”, och dessutom släppas till både PS4 och Xbox One. Som bonus får vi ett hundratal karaktärer med någorlunda distinkta förmågor och förlagor. Du har inte dött av gullighetsöverdos förrän du sett en superdeformerad Iron Man rensa ett rum i ”Lego Marvel super heroes”.

 

Killer instinct (Xbox One)

”Spelar du mycket ’Street fighter’?” frågade min motståndare mig när jag vann en rond i ”Killer instinct”.

Och det säger väl allt man med gott samvete kan säga om ”Killer instinct” i dagsläget: det finns ronder, och det påminner om ”Street fighter”. Jag får återkomma med ett utförligare omdöme när jag spelat 2000 matcher istället för två.

 

Crimson dragon (Xbox One)

Det är väldigt svårt att se att det här är ett next gen-spel. Vilket är lika synd som överraskande: det briljanta ”Panzer dragoon orta” fick hakor att braka ner i källaren när det släpptes till Xbox en gång i tiden. Yukio Futatsugis nya spel är, som titeln antyder, en ganska rak spirituell uppföljare med snarlik spelmekanik. Och då får det ärligt talat se ut precis hur det vill.

 

Ryse (Xbox One)

Det kanske bara är jag, men förrenderade mellansekvenser känns mer 1994 än framtid. Och när skärmen plötsligt fylls av komprimeringsartefakter är det svårt att förstå varför Crytek behöver ta till det greppet – det blodiga romarröjet i ”Ryse” hör nämligen till de snyggare spektakel jag skådat på nästa generations konsoler. Grafiken är smått förförisk med sina skimrande rustningar och intensiva ansiktsanimationer. Estetiken landar någonstans mellan ”God of war” och ”Assassin’s creed”: svulstiga vyer över kladdiga slagfält, en grafikmotor vars främsta syfte tycks vara att pumpa ur sig lik och avhuggna lemmar – men, anar man, med något slags historiskt korrekthet som ambition i botten. Striderna påminner dock mer om ”Arkham”-spelen, om än med en överdos av quick time events och klonade fiender. Förutom det kan Crytek och Microsoft ha en vinnare på sina händer. Åtminstone så länge de vågar hålla ”Ryse” i realtid.

 

Project spark (PC)

”GTA” får akta sig, för ”Project spark” kan komma att annektera hela genrebeteckningen ”sandlådespel” för sig självt. Här får man en vidsträckt plan yta som man sedan kan fylla med lite vad man vill: berg och dalar, bäckar och broar, byggnader och skräddarsydda ai-beteenden. Därefter ska man – förstås – dela med sig av sin virtuella värld till resten av den verkliga världens spelare, vilka i sin tur kan modda, spara om och fortsätta modda ens kreation i en oändlig loop.

Pluspoäng för dagens mest excentriska E3-presentatör. Hoppas han ingår när man köper spelet. Eller åtminstone släpps som dlc.

 

Forza 5 (Xbox One)

Förmodligen det enda demo idag som jag drog igenom två gånger. Vilket delvis förklaras av den extremt korta speltiden – för som ni kanske kan räkna ut så går det undan när man sätter sig tillrätta i en virtuell McLaren och trycker högertriggern i botten. Och på tal om triggers så var det inte förrän jag spelade ”Forza 5” som jag påmindes om att den nya (sköna!) Xbox One-kontrollen faktiskt har feedback-motorer i sjäva axelknapparna.

Jag måste tyvärr medge att inte ens detta – dagens åtminstone bitvis snyggaste spel – riktigt motsvarade mina förväntningar på framtidens spelgrafik. Lite för platta omgivningar, lite för tydliga pärlband av hårda pixlar kring objekt som ska föreställa runda och mjuka. Men när jag växlade till den interna vyn i slutet av mitt sista lopp och såg asfalten skimra kritvitt under en bländande sol, då kände jag för första gången att vi äntligen är på väg in i framtiden. I 250 km/h.

 

Brothers: A tale of two sons (Xbox 360)

Precis när den väldigt långa E3-dagen var på väg att ta slut stötte jag på Josef Fares i Microsofts monter. Några sekunder senare stod jag framför en demostation med ”Brothers” och fick en detaljerad rundtur av den nyblivne spelregissören. Inga nyheter, detta, men: sjukt fin grafik. Sjukt fint koncept. Sjukt fint att vara svensk på årets E3.