Middag igår: ett paket snabbnudlar (10 procent av dagsbudgeten), tre paket glass (90 procent av dagsbudgeten). Sedan låg jag i sängen och glodde på dokusåpor tills jag somnade.

Tillbaka till tokigheten, var det.

Men även om den här veckan varit ganska ospektakulär så är det skönt att börja komma in i rytmen igen. För varje dag som gått sedan semestern har det känts som att mitt hjärta slagit lite mer i takt med Tokyos.

(Dygnsrytmen är det sämre ställt med: fyra–fem utenätter på en vecka direkt efter att jag kommit hem från andra sidan jorden, följt av en vanlig skolvecka med uppgång 8.10 varje morgon, gjorde inte underverk på den fronten.)

Det är väl ungefär samma startsträcka efter varje semester, antar jag, och nu har jag äntligen börjat vänja mig igen vid det här med att jag måste göra massa tråkiga saker varje dag, och att om jag biter ihop så finns det få städer där man kan belöna sig själv så frikostigt efteråt som här.

Idag bestod tråket av en ganska ordinär skoldag. Vi ägnade oss mest åt sånt som hör en sund skolgång till: debatterade marijuana-lagar och kollade på dråpliga Youtube-klipp. (Faktiskt inte ett enda skämt om att en av mina klasskamrater heter Mariana, slog det mig i efterhand. Annat var det på högstadiet, då jag senast hade en klasskamrat med det namnet, något det ylades ihärdigt om så fort droger kom på tal.)

Efter skolan blev det jobb, jobb, jobb, dokusåpa, nudlar, glass, jobb, jobb… och sedan kom jag fram till att det nog hade blivit dags för den där belöningen till slut.

Välkommen till Silent Hill. Förlåt, Golden Gai. Rutorna på kartan är pyttesmå barer.

Vid elva på kvällen släntrade jag och två klasskamrater bort till barspäckade Golden Gai för att, inte vet jag, fira att klockan blivit elva eller något. Eftersom vi köpte dryck på vägen dit slutade det med att vi satt på en stentrappa vid ett tempel och sluddrade bort halva natten istället för att kolla in Bar Plastic Model, som var den ursprungliga planen (det ska tydligen vara Suda 51:s favoritbar – avbildad i ”No more heroes”, enligt uppgift, men det är inget jag själv minns). Det var väldigt trevligt, för medan vi skålade och skrålade smög folk omkring och utförde sina religiösa ritualer i nattmörkret omkring oss. Det klirrades och viskades och klappades händer med jämna intervaller, en milt surrealistisk inramning till vårt sorglösa supande. Till slut fick vi dock nog av att sitta där och svettas (jag nämnde en ”köldknäpp” för några inlägg sedan, men idag var det 35 grader!), så vid tre gick vi och karaokade istället, och det var förstås en liten fröjd, det med.

Avslutar detta veckobrev med veckans roligaste klipp, som en klasskamrat tipsade om idag. Jag vet inte hur en mma-kille från Los Angeles lyckats snöa in på tokroliga black metal-mashups med 32 Youtube-visningar, men jag är glad att han gjorde det. Det kommer du också bli:

Helt knöpsad efter skolan idag, så innan jag kunde börja jobba var jag tvungen att ligga i sängen och glo på ”Million dollar listing NY” i 300 timmar.

Kom på mig själv med att bli svårt avundsjuk på alla svinrika svin som köper vindsvåningar stora nog att svälja halva Central Park – och, framförallt, alla makalösa vyer över Manhattan.

Sedan drog jag upp rullgardinen och möttes av det här:

(#nofilter)

”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.

Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.

Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.

Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.

Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.

Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.

När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.

Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.

Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.

(Jag trodde verkligen att det här klippet skulle bli ljusare och finare, av Iphone-displayen att döma. Ni får försöka hålla till godo ändå.)

Hemma i Tokyo, men minnet av Mexiko bränner fortfarande i mig.

Närmare bestämt i nacken, ryggen och axlarna.

Landade sent på kvällen i förrgår, insmord i svett och kylbalsam, efter en fasansfull mängd timmar på flygande fot. Tog bussen hem till Shinjuku från Haneda-flygplatsen, det var en nästan kuslig kontrast till de senaste dagarnas solstänkta Cabo-tillvaro: ett bedövande mörker kantat av skyskrapor som liksom tycktes ha vänt motorvägen ryggen – allt man såg var ett taggigt staket av diffust gråa silhuetter.

Igår fick min ex-kollega/ex-bandkamrat/nuvarande kamrat Tommy göra samma resa. Med skillnaden att han utöver de sedvanliga krämporna efter en långflygning dessutom förlorat sitt bagage, samt all sömn han hoppats hinna med på planet. När han kom fram hade han varit vaken ett drygt – i dubbel bemärkelse – dygn i sträck.

Och mer skulle det bli.

Egentligen var vår plan att äta lunch på en lokal izakaya (en sorts restaurang där man beställer in smårätter och sprit i det tempo man behagar) för att sedan, om vi verkligen kände oss sturska, kanske våga oss på en liten promenad i Shinjuku.

Det slutade med att vi släntrade hem två på natten, tre barer och ett okänt antal liter blaskiga drinkar senare.

Det blev en riktigt klassisk Tokyo-helkväll: billiga jumbodrinkar på Hub (en kedja av extremt plastiga ”brittiska” ”pubar” med oklädsamt formell personal och en dj som borde arkebuseras – å andra sidan får man en liter Long Island iced tea för några tior), mellanlandning i Golden Gai-grändernas myller, samt till slut några timmars överförfriskat mingel på tv-spelsbaren Muteki Mario. Den sistnämnda är väl egentligen min favoritbar i hela världen, möjligen förutom Park Hyatts New York Bar (även den belägen i Shinjuku, om någon undrar varför jag älskar att bo här), men kvällens höjdpunkt var nästan Golden Gai – samlingsnamnet för en serie små gränder i Shinjuku som genom att bända tidsrymden lyckats svälja drygt 200 barer. Rena lotteriet är det, att vi valde den vi gjorde berodde egentligen bara på att dörren såg ut så här:

Efter några drinkar i den minimala lokalen bakom dörren ovan satte sig en medelålders kvinna i kimono och rökte brevid oss. Det visade sig att hon var barens ägarinna, och att hennes pojkvän är svensk – vilket förklarar klistermärkena ovan, samt att det stod dalahästar på bardisken (och ”TOA” på toadörren). Ännu freakigare var dock att nämnda pojkvän tydligen jobbade på tidningen King innan han flyttade till Tokyo – det vill säga på min egen gamla arbetsplats (Egmont).

Sedan gav Muteki Mario kvällen en ganska mjuk landning, vilket åtminstone en av oss kunde behöva efter att ha varit vaken i närmare 40 timmar. Jag har nämnt Muteki Mario här på bloggen förut, men det är egentligen ett ställe som förtjänar ett eget inlägg – en bar dekorerad helt och hållet med actionfigurer, Nintendo-memorabilia och detaljer från olika tv-spel. Så här kan det se ut när man är där, vilket man av uppenbara skäl vill vara så mycket som möjligt.

Igår var det ovanligt stimmigt, med Muteki Mario-mått mätt. Medan de andra besökarna spelade ”Mario kart 64” och ”Double dash” bondade jag och Tommy med bartendrarna över Die Antwoord, sedan tipsade vi dem om The Knife och Icona Pop (den bra låten, inte den dåliga) och hängde på balkongen och babblade om det svenska utbildningssystemet (”pretty fucked up”, enligt en av besökarna). För övrigt samma balkong som en kille höll på att trilla ner från med nacken före när jag var på Muteki Mario med min förra gäst. Och till och med det känns så himla typiskt Tokyo, på något sätt. Utelivet här är så oskitnödigt och ouppstyrt, fjärran utskänkningstillstånd och säkerhetsföreskrifter – på gott och ont (och ibland liv och död). Barerna stänger lite när de känner för det, höftar ihop cocktails på måfå och känns om inte som rena vardagsrum så åtminstone som rätt löst hållna hobbyverksamheter. Om jag får vara lite naiv så får man ofta intrycket att personalen också är där för att slöa och slänga käft snarare än att veta vad som ingår i en mojito. Eller hålla sina gäster vid liv, för den delen.

Och näst efter en plötslig död var nog den här kvällen det effektivaste botemedlet mot min semesterbaksmälla. Jag antar att det var precis det här jag behövde för att landa mentalt efter de senaste dagarnas stök. Och, inte minst, för att påminna mig själv om att hur mycket jag än önskar mig några veckor till i Cabo så kunde det ha varit värre.

Jag kunde ju ha suttit på Egmont i Solna istället för i en bar inredd som Shigeru Miyamotos hjärna.

Det var inte förrän vi var tillbaka i bilen som jag nämnde att jag hade ont i armen.

”Oroa dig inte”, svarade vår guide. ”Det är bara giftet från den där maneten som brände dig. Det går över efter 20 minuter. Ta en varm dusch och ett par öl så känns det bättre.”

Sedan la han till:

”Men om du är allergisk så sväller din hals upp så du inte kan andas.”

Mexiko, alltså. Om det inte är drogkartellerna som bestämmer sig för att bowla med ens avhuggna huvud så är det maneterna som täpper igen luftvägarna så man sväller upp som en säckpipa. Om man inte bara råkar ta en simtur längs en av de omärkta förbjudna stränderna, vilket är något man tydligen inte kommer tillbaka levande från.

Men det här inlägget ska inte handla om våldet som hotar att slita Mexiko, eller åtminstone mig, i stycken. Det här inlägget ska handla om snorkling!!!

Eller, som de säger här, ”esnorkeling”.

När man är på såna här turistorter brukar man erbjudas en spektakulär buffé av väldigt dyra aktiviteter: kryssningar och fisketurer och surfinglektioner och delfinsafarin. Men det finns bara två saker jag är intresserad av: atv-expeditioner och snorkling. Jag gillar att köra atv, buggies och andra clownfordon eftersom jag aldrig skaffat körkort, eller ens övningskört en riktig bil. Och jag gillar att snorkla eftersom jag aldrig skaffat dykcertifikat.

Kanske är det en form av masochism, ett sätt att påminna mig om mina egna tillkortakommanden och allt det jag går miste om i livet. Men alla såna tankar dunstar snabbt när man ligger och liksom bara svävar i turkost kroppstempererat saltvatten medan man blickar ner över en hel värld av små berg och dalar, korallrev och sanddyner. Det är något otroligt med att glida fram på ett separat plan flera meter ovanför allt det där, helt frikopplad från allt som sker nere på botten, lika obehindrad och allsmäktig som kameran i ett rts-spel. Då och då plöjer man rakt igenom ett stim av kulörta fiskar, de skingras i ett moln av färg medan man orubbligt driver fram som en atlantångare längs vattenytan.

Då kan man leva med att bränna sig på en och annan manet, i synnerhet om den potentiellt dödliga smärtan ändå är borta i samma stund som man kliver ur bilen vid hotellet.

Om allt går som det ska är jag därmed tillbaka i Tokyo om lite mer än ett dygn, istället för sex fot under jorden.

Förutsatt att drogkartellerna tröttnat på att bowla.

Jag blev inte fotad den här gången, så ni får nöja er med en bild från Bali 2011 istället.

Jag läser om Cabo San Lucas att det är här folk som Oprah Winfrey, Justin Timberlake och George Clooney firar sina luxöusa semestrar.

Sedan läser jag det igen, bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.

Cabo San Lucas är som ett mindre, varmare och fattigare Los Angeles, vilket inte låter särskilt behagligt i teorin. I praktiken är det ännu värre.

Om man la två fotografier av städerna sida vid sida skulle förmodligen inte ens invånarna själva se någon skillnad. Men på plats är det inte svårt att ta miste på att man är söder om gränsen (dock i vad som brukade vara samma sammanhängande stat – hela Kalifornien tillhörde en gång Mexiko). Hettan är tack och lov inte alls lika kvävande fuktig som i New York, där jag inledde min semester, men i gengäld är solen så stark att det fräser och knastrar i svålen så fort man tar ett steg utanför dörren.

Själva stadskärnan är ett estetiskt mischmasch tonsatt av mariachi-musik: sprucken asfalt, strippklubbar och tacostånd med handtypograferade skyltar i hysteriska färger. Husen går i dammiga nyanser av aprikos och ockra, vore man färgblind skulle man kunna missta dem för ovanligt geometriska sanddyner. Det finns minst ett apotek i varje kvarter som med vulgära anslag proklamerar att här går det minsann att köpa Viagra. I övrigt kantas gatorna av amerikanska kedjor som Blockbuster, Costco, Walmart, Burger King och Domino’s. Alla kan engelska här, vilket de gärna demonstrerar genom att ropa ”generösa” erbjudanden efter en 300 gånger i minuten.

Det är, kort sagt, en plats som enbart tycks existera för att amerikanska snorungar ska kunna fira spring break i en fridlyst USA-enklav där deras föräldrar inte har någon insyn. Människor för vilka det förmodligen är ett större problem om det tar slut på Jack Daniel’s i baren än om någon rullar in ett avhugget huvud på dansgolvet. (Cabo är en så populär destination för just festande ungdomar att vissa hotell inför 21-årsgräns under spring break-veckan.)

Det här hade kunnat bli det bittraste – och mest bortskämda – inlägget på den här bloggen hittills, om det inte vore för en detalj: jag älskar Cabo San Lucas. Så länge jag slipper vara i Cabo San Lucas.

Cabo ligger allra längst ut på Baja California-halvöns sydspets, som juvelen i en spira. Det betyder att så fort man ger sig ut utanför stan så är det öken, öken, öken – och sedan mil efter mil av gyllenrostade stränder som piskas av turkosa vågor. Kombinera detta med den mexikanska mat- och dryckeskulturen, samt det faktum att den lika mexikanska massmördarkulturen inte nått hit riktigt än, så blir det plötsligt lite lättare att förstå varför folk som har råd att åka vartsomhelst i världen flockas just hit.

Och hotellen, sedan. Den brokiga serie solbrända byggnader som utgör vår resort omfamnas av en till synes urgröpt bergvägg på ena sidan, Stilla havet på andra. Här ligger vi hela dagarna och dricker margaritas och Coronitas och trycker i oss tacos och chokladdoppade churros, svalkade av en ac så stark att man är rädd att man ska sugas in i den och reduceras till en blodig saft om man råkar trycka på fel knapp.

På kvällarna letar vi oss likt törstiga reptiler ner till evighetspoolen vid den lika evighetslånga stranden (vars vågor är så brutala att det är strängt förbjudet att bada), där vi ligger och guppar medan vi ser den sjunkande solen sätta fyr på hela färgskalan i vår lilla dal: de ockraskimrande villorna, de kalkvita gångvägarna, de gröna explosionerna av palmblad. Till slut försänks allt i ett tungt lila mörker, med månen gnistrande över bergskammarna omkring oss och Stilla havet mullrande som en konstant kanonad några meter från våra öron.

Det är ett ofattbart vackert skådespel, ett jag redan lovat mig själv att återvända och uppleva åtminstone en gång till i livet.

Om så bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.

Här tillbringar jag mina kvällar.

Utsikten från vår balkong (som också syns på den översta bilden i det här inlägget).

Välkomstdrinken i söndags, när vi fortfarande hade hela semestern framför oss. Those were simpler times…

Sista morgonen i USA för den här gången, och hur tillbringar jag den?

Med att trycka trynet fullt av rökt lax och chokladglass framför en dassig skräckfilm på Netflix.

Tack och lov tillbringade jag näst sista dagen på ett lite mer värdigt sätt. Jag ljög nämligen när jag sa att jag skulle ta det lugnt den sista tiden här. Igår åkte jag istället in till stan och unlockade det där jävla achievementet till slut: nu har jag besökt alla större konstmuseer på Manhattan. Eller det var åtminstone vad jag trodde tills för några minuter sedan, då Google upplyste mig om att jag begått ett så kallat FAIL och missat några ställen som jag inte visste existerade. Vi säger att jag får ett achievement vardera för dem istället.

Det var hursomhelst behagligt att ta en sista ångande tugga av ”det nya äpplet”, som en kollega råkade döpa om New York till. Tror jag hittat min rutin nu: hamburgare, Central Park och konstmuseum. Igår blev det Five Guys (som sägs vara Barack Obamas favoritburgare – men, visade det sig, definitivt inte min) respektive Whitney Museum of American Art. Tror Whitney får tre plus, eller kanske 2,8. Coolast var Robert Irwins ”Scrim veil – black rectangle – natural light” (bilden ovan).

Apropå ångande städer så läser jag på FB att Tokyo varit ”boiling hot” de senaste dagarna. 38 grader, skriver någon. Längtar hem av många olika anledningar, men vädret är inte en av dem.

I Mexiko, där vi ska tillbringa de närmaste dagarna, är det tydligen molnigt och runt 30 grader. Det låter skönt. Mindre skönt låter det att bli mördad och halshuggen och styckad till döds, men i västra Mexiko ska drogkartellerna vad jag förstått vara lite mer ”CHILL”, så har jag tur blir jag inte flådd levande förrän andra eller tredje dagen.

Vi ses på andra sidan gränsen.

Eller, kort och gott, på andra sidan.

Åkte in till NY igen igår. Genialiskt initiativ av mig! Tyvärr drabbades jag sedan av en mild släng av extrem efterblivenhet när jag skulle hitta min destination, så jag råkade gå 190 adresser åt fel håll, rakt in i rikemansland. Men lika glada för det var rikemännen, till skillnad från mig.

Frick Collection, som museet jag skulle till heter, visade sig hursomhelst vara värt allt velande hit och dit på Upper East Side. En med Manhattan-mått mätt enorm gammal herrgård fylld av tavlor, skulpturer, porslin, antika möbler och annan bråte. Tunga old money-vibbar: spegelblanka ekpaneler, bokhyllor dignande av volymer som måste ha fraktats dit med skottkärra, guldinfattade oljemålningar från vilka sedan länge döda dignitärer barskt stirrar ner på besökarna. Plötsligt gör det inte så mycket att jag missade ”Resident evil”-simulatorn på Universal Studios i Osaka.

Han var en rätt hyfsad samlare, den där Frick, och tydligen en rätt hyfsad rikeman också – annars hade han nog inte haft råd med sina Rembrandt-original och JMW Turner-dukar stora som ladugårdsdörrar.

Efter Frick gick jag till Shake Shack och köade för hajpade hamburgare, som jag sedan införsmaskade i Central Park. Bara halvgott, för mycket sås och bjäfs, plus att colan smakade light??? Väldigt god chokladshake, dock. (Jag är verkligen alldeles för bortskämd med fantastiska hamburgare – och konstmuseer, för den delen – i Tokyo.)

Achievement nästan unlocked: snart har jag avverkat alla konstmuseer på Manhattan, tror jag! Tänkte börja beta av gallerier härnäst. Men det får bli nästa gång jag är här, de närmaste dagarna ska jag bara slöa och äta glass så jag har laddat batterierna inför semestern sedan.

(Apropå achievements så klarade vi förresten ”Bioshock infinite” igår. Snurrigt!)

Nu blir det bilder!!!