Låt mig bli den förste, eller åtminstone 10000000001:e, att säga det:

Dålig.

Låt mig även tillägga att:

Det här, det duger inte.

När jag först hörde introt, då tänkte jag att ”jävlar, nu händer det igen”.

Men det gjorde det aldrig.

Borta på Mishka Bloglin, där jag först fick nys om detta tok med att MIA släppt ny låt, rasar de mot ”the purple filters, the Arabic script, the lasers, the fog, the warehouse rave setting, the gold-foil overlay effect, that pink post-twitterpunk hairstyle”.

Själv rasar jag mot att det är en rätt tråkig låt. Introt är som sagt ass bra, men vad i hela friden är det som händer sedan? Jo: en okej vers, det där synthriffet och den där upptrappningen, och sedan… introt igen? Jaha, det var visst refräng också. Det är bara det att det funkar ass kasst som refräng eftersom det är helt stillastående – inte i bemärkelsen att det inte sprattlar och skramlar och har sig, för det gör det, utan i bemärkelsen att det saknar DRIV, en ackordföljd eller ens ett roligt riff som kan distrahera en medan man inväntar nästa vers. Helt fantastiskt att den som producerade detta åbäke kunde hålla sig från att slänga på en riktigt redig basgång i refrängen, det beslutet förtjänar ju något slags anti-nobelpris.

Pluspoäng, dock, för det suggestiva utrot (som, i likhet med +++++-sticket i Azealia Banks ”212”, hade förtjänat att bäddas in i en ass bättre låt), minus- för produktplaceringen.

Men kanske är det så här musik ska låta nuförtiden?

På min tid lät musik så här, så vad vet jag.