Jag läser om Cabo San Lucas att det är här folk som Oprah Winfrey, Justin Timberlake och George Clooney firar sina luxöusa semestrar.

Sedan läser jag det igen, bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.

Cabo San Lucas är som ett mindre, varmare och fattigare Los Angeles, vilket inte låter särskilt behagligt i teorin. I praktiken är det ännu värre.

Om man la två fotografier av städerna sida vid sida skulle förmodligen inte ens invånarna själva se någon skillnad. Men på plats är det inte svårt att ta miste på att man är söder om gränsen (dock i vad som brukade vara samma sammanhängande stat – hela Kalifornien tillhörde en gång Mexiko). Hettan är tack och lov inte alls lika kvävande fuktig som i New York, där jag inledde min semester, men i gengäld är solen så stark att det fräser och knastrar i svålen så fort man tar ett steg utanför dörren.

Själva stadskärnan är ett estetiskt mischmasch tonsatt av mariachi-musik: sprucken asfalt, strippklubbar och tacostånd med handtypograferade skyltar i hysteriska färger. Husen går i dammiga nyanser av aprikos och ockra, vore man färgblind skulle man kunna missta dem för ovanligt geometriska sanddyner. Det finns minst ett apotek i varje kvarter som med vulgära anslag proklamerar att här går det minsann att köpa Viagra. I övrigt kantas gatorna av amerikanska kedjor som Blockbuster, Costco, Walmart, Burger King och Domino’s. Alla kan engelska här, vilket de gärna demonstrerar genom att ropa ”generösa” erbjudanden efter en 300 gånger i minuten.

Det är, kort sagt, en plats som enbart tycks existera för att amerikanska snorungar ska kunna fira spring break i en fridlyst USA-enklav där deras föräldrar inte har någon insyn. Människor för vilka det förmodligen är ett större problem om det tar slut på Jack Daniel’s i baren än om någon rullar in ett avhugget huvud på dansgolvet. (Cabo är en så populär destination för just festande ungdomar att vissa hotell inför 21-årsgräns under spring break-veckan.)

Det här hade kunnat bli det bittraste – och mest bortskämda – inlägget på den här bloggen hittills, om det inte vore för en detalj: jag älskar Cabo San Lucas. Så länge jag slipper vara i Cabo San Lucas.

Cabo ligger allra längst ut på Baja California-halvöns sydspets, som juvelen i en spira. Det betyder att så fort man ger sig ut utanför stan så är det öken, öken, öken – och sedan mil efter mil av gyllenrostade stränder som piskas av turkosa vågor. Kombinera detta med den mexikanska mat- och dryckeskulturen, samt det faktum att den lika mexikanska massmördarkulturen inte nått hit riktigt än, så blir det plötsligt lite lättare att förstå varför folk som har råd att åka vartsomhelst i världen flockas just hit.

Och hotellen, sedan. Den brokiga serie solbrända byggnader som utgör vår resort omfamnas av en till synes urgröpt bergvägg på ena sidan, Stilla havet på andra. Här ligger vi hela dagarna och dricker margaritas och Coronitas och trycker i oss tacos och chokladdoppade churros, svalkade av en ac så stark att man är rädd att man ska sugas in i den och reduceras till en blodig saft om man råkar trycka på fel knapp.

På kvällarna letar vi oss likt törstiga reptiler ner till evighetspoolen vid den lika evighetslånga stranden (vars vågor är så brutala att det är strängt förbjudet att bada), där vi ligger och guppar medan vi ser den sjunkande solen sätta fyr på hela färgskalan i vår lilla dal: de ockraskimrande villorna, de kalkvita gångvägarna, de gröna explosionerna av palmblad. Till slut försänks allt i ett tungt lila mörker, med månen gnistrande över bergskammarna omkring oss och Stilla havet mullrande som en konstant kanonad några meter från våra öron.

Det är ett ofattbart vackert skådespel, ett jag redan lovat mig själv att återvända och uppleva åtminstone en gång till i livet.

Om så bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.

Här tillbringar jag mina kvällar.

Utsikten från vår balkong (som också syns på den översta bilden i det här inlägget).

Välkomstdrinken i söndags, när vi fortfarande hade hela semestern framför oss. Those were simpler times…