Det var inte förrän vi var tillbaka i bilen som jag nämnde att jag hade ont i armen.

”Oroa dig inte”, svarade vår guide. ”Det är bara giftet från den där maneten som brände dig. Det går över efter 20 minuter. Ta en varm dusch och ett par öl så känns det bättre.”

Sedan la han till:

”Men om du är allergisk så sväller din hals upp så du inte kan andas.”

Mexiko, alltså. Om det inte är drogkartellerna som bestämmer sig för att bowla med ens avhuggna huvud så är det maneterna som täpper igen luftvägarna så man sväller upp som en säckpipa. Om man inte bara råkar ta en simtur längs en av de omärkta förbjudna stränderna, vilket är något man tydligen inte kommer tillbaka levande från.

Men det här inlägget ska inte handla om våldet som hotar att slita Mexiko, eller åtminstone mig, i stycken. Det här inlägget ska handla om snorkling!!!

Eller, som de säger här, ”esnorkeling”.

När man är på såna här turistorter brukar man erbjudas en spektakulär buffé av väldigt dyra aktiviteter: kryssningar och fisketurer och surfinglektioner och delfinsafarin. Men det finns bara två saker jag är intresserad av: atv-expeditioner och snorkling. Jag gillar att köra atv, buggies och andra clownfordon eftersom jag aldrig skaffat körkort, eller ens övningskört en riktig bil. Och jag gillar att snorkla eftersom jag aldrig skaffat dykcertifikat.

Kanske är det en form av masochism, ett sätt att påminna mig om mina egna tillkortakommanden och allt det jag går miste om i livet. Men alla såna tankar dunstar snabbt när man ligger och liksom bara svävar i turkost kroppstempererat saltvatten medan man blickar ner över en hel värld av små berg och dalar, korallrev och sanddyner. Det är något otroligt med att glida fram på ett separat plan flera meter ovanför allt det där, helt frikopplad från allt som sker nere på botten, lika obehindrad och allsmäktig som kameran i ett rts-spel. Då och då plöjer man rakt igenom ett stim av kulörta fiskar, de skingras i ett moln av färg medan man orubbligt driver fram som en atlantångare längs vattenytan.

Då kan man leva med att bränna sig på en och annan manet, i synnerhet om den potentiellt dödliga smärtan ändå är borta i samma stund som man kliver ur bilen vid hotellet.

Om allt går som det ska är jag därmed tillbaka i Tokyo om lite mer än ett dygn, istället för sex fot under jorden.

Förutsatt att drogkartellerna tröttnat på att bowla.

Jag blev inte fotad den här gången, så ni får nöja er med en bild från Bali 2011 istället.