Middag igår: ett paket snabbnudlar (10 procent av dagsbudgeten), tre paket glass (90 procent av dagsbudgeten). Sedan låg jag i sängen och glodde på dokusåpor tills jag somnade.

Tillbaka till tokigheten, var det.

Men även om den här veckan varit ganska ospektakulär så är det skönt att börja komma in i rytmen igen. För varje dag som gått sedan semestern har det känts som att mitt hjärta slagit lite mer i takt med Tokyos.

(Dygnsrytmen är det sämre ställt med: fyra–fem utenätter på en vecka direkt efter att jag kommit hem från andra sidan jorden, följt av en vanlig skolvecka med uppgång 8.10 varje morgon, gjorde inte underverk på den fronten.)

Det är väl ungefär samma startsträcka efter varje semester, antar jag, och nu har jag äntligen börjat vänja mig igen vid det här med att jag måste göra massa tråkiga saker varje dag, och att om jag biter ihop så finns det få städer där man kan belöna sig själv så frikostigt efteråt som här.

Idag bestod tråket av en ganska ordinär skoldag. Vi ägnade oss mest åt sånt som hör en sund skolgång till: debatterade marijuana-lagar och kollade på dråpliga Youtube-klipp. (Faktiskt inte ett enda skämt om att en av mina klasskamrater heter Mariana, slog det mig i efterhand. Annat var det på högstadiet, då jag senast hade en klasskamrat med det namnet, något det ylades ihärdigt om så fort droger kom på tal.)

Efter skolan blev det jobb, jobb, jobb, dokusåpa, nudlar, glass, jobb, jobb… och sedan kom jag fram till att det nog hade blivit dags för den där belöningen till slut.

Välkommen till Silent Hill. Förlåt, Golden Gai. Rutorna på kartan är pyttesmå barer.

Vid elva på kvällen släntrade jag och två klasskamrater bort till barspäckade Golden Gai för att, inte vet jag, fira att klockan blivit elva eller något. Eftersom vi köpte dryck på vägen dit slutade det med att vi satt på en stentrappa vid ett tempel och sluddrade bort halva natten istället för att kolla in Bar Plastic Model, som var den ursprungliga planen (det ska tydligen vara Suda 51:s favoritbar – avbildad i ”No more heroes”, enligt uppgift, men det är inget jag själv minns). Det var väldigt trevligt, för medan vi skålade och skrålade smög folk omkring och utförde sina religiösa ritualer i nattmörkret omkring oss. Det klirrades och viskades och klappades händer med jämna intervaller, en milt surrealistisk inramning till vårt sorglösa supande. Till slut fick vi dock nog av att sitta där och svettas (jag nämnde en ”köldknäpp” för några inlägg sedan, men idag var det 35 grader!), så vid tre gick vi och karaokade istället, och det var förstås en liten fröjd, det med.

Avslutar detta veckobrev med veckans roligaste klipp, som en klasskamrat tipsade om idag. Jag vet inte hur en mma-kille från Los Angeles lyckats snöa in på tokroliga black metal-mashups med 32 Youtube-visningar, men jag är glad att han gjorde det. Det kommer du också bli: