Framme i Princeton. Vädret är underbart. Allt annat är det också.

Det är precis så här en semester ska vara: fylld av skräpmat, tv-spel och jobb.

Bor hos min flickvän, som också är anledningen till att jag nu befinner mig i denna märkliga lilla stad för tredje gången på sju månader. Eller stad och stad, själva stadskärnan känns som en liten pittoresk by jämfört med Princeton-universitetets campus – ett oöverskådligt virrvarr av gotiska stenbyggnader och inglasade laboratorier, så vidsträckt att det har en egen polisstyrka.

Det skulle kanske nämnda flickväns nya lägenhet också behöva, för jämfört med min lilla cell hemma i Tokyo får jag nästan torgskräck av alla dessa TIOTALS (!) kvadratmeter jag nu har att röra mig på. Temperaturmässigt är det också något av en chock att inte längre bo i en frysbox omsluten av en ångbastu. När man bor i ett vidrigt varmt land så känns det tydligen som semester att komma till ett kallare land. Vilket kanske beror på att min definition av ”semester” för närvarande är att kunna andas utan att få brännskador i svalg och munhåla.

Annars är det bästa med att resa att allt vardagströk plötsligt får en air av mystik och exotism. Gick till exempel och handlade häromdagen, helt otroligt var det. Promenerade bort från glassbarerna, chokladbutikerna och gallerierna här i centrum, restaurangerna som synts i ”Sopranos”, och ut mot shoppingkomplexet utanför stan som det nog egentligen är tänkt att man ska åka bil till, som precis allt annat i det här landet. Men lika glad för det var jag, för vart jag än vände mig var det vita villor med amerikanska flaggor som vajade lojt i sommarbrisen, lekparker skuggade av rödsprängda lövverk, doften av nyklippt gräs, avgaser och nygrillad fisk. Men kanske framförallt av pengar. Jag har inte sett Paul Krugman än, men han kanske bara gentrifierats ut ur stan av de riktiga rikingarna.

Efter att ha promenerat en stund kom jag fram till McCaffrey’s, som matbutiken i det där shoppingkomplexet heter, och det var som vanligt som att komma till Disneyland. Den enda anledningen till att jag kan tänka mig att någonsin bosätta mig i USA är att det är ett sånt äventyr att gå och handla här. Amerikanska gallerior kallas ofta tempel till kapitalismens ära, men är man intresserad av att inte komma hem från semestern med en släng av diabetes är de snarare mentala tortyrkammare, omsorgsfullt designade för att montera ner allt man lärt sig om skräpmat och sötsaker – som en bana i ”Lemmings” fast fylld av kalorispäckad godisglass och hårdprocessat kött istället för spikfällor och eldsprutande djävulsstatyer. Det är ändlösa avenyer av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk, såser och kombinationer av allt jag just nämnde, med namn som ”Steakhouse Elite Kobe Style Burgers” och ”Premium C-sharp New York State Creamy Cheddar Cheese”. Lämna det till amerikanerna att få texten på en ostförpackning att låta som dödsorsaken i en obduktionsrapport. (Vilket förmodligen är precis vad det kommer bli i mitt fall.)

Dessutom det direkt dödliga i att kedjor som Friday’s och California Pizza Kitchen har sina egna produktlinjer med färdigmat i frysdiskarna. Jag måste ha fördubblat min halt av kroppsfett sedan jag kom hit. (Kul trivia: i Japan anses det oartigt att fråga om någons halt av kroppsfett första gången man träffas. Där rök min isbrytare!) Lyckas jag handla för under 100 dollar ser jag det som ett ekonomiskt mirakel. Vilket inte är så orimligt med tanke på att jag tar med mig resväskan till affären för att kunna frakta hem alla kilon av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk och såser. (Så här ser det ut när vi handlat. Obs: bilden är beskuren.)

Tur att jag inte stannar längre än till på lördag, annars hade de fått skicka hem mig i en (otroligt stor) kista.

Otur att det är Mexiko jag ska till härnäst.