Tillbaka till tokigheten
avHemma i Tokyo, men minnet av Mexiko bränner fortfarande i mig.
Närmare bestämt i nacken, ryggen och axlarna.
Landade sent på kvällen i förrgår, insmord i svett och kylbalsam, efter en fasansfull mängd timmar på flygande fot. Tog bussen hem till Shinjuku från Haneda-flygplatsen, det var en nästan kuslig kontrast till de senaste dagarnas solstänkta Cabo-tillvaro: ett bedövande mörker kantat av skyskrapor som liksom tycktes ha vänt motorvägen ryggen – allt man såg var ett taggigt staket av diffust gråa silhuetter.
Igår fick min ex-kollega/ex-bandkamrat/nuvarande kamrat Tommy göra samma resa. Med skillnaden att han utöver de sedvanliga krämporna efter en långflygning dessutom förlorat sitt bagage, samt all sömn han hoppats hinna med på planet. När han kom fram hade han varit vaken ett drygt – i dubbel bemärkelse – dygn i sträck.
Och mer skulle det bli.
Egentligen var vår plan att äta lunch på en lokal izakaya (en sorts restaurang där man beställer in smårätter och sprit i det tempo man behagar) för att sedan, om vi verkligen kände oss sturska, kanske våga oss på en liten promenad i Shinjuku.
Det slutade med att vi släntrade hem två på natten, tre barer och ett okänt antal liter blaskiga drinkar senare.
Det blev en riktigt klassisk Tokyo-helkväll: billiga jumbodrinkar på Hub (en kedja av extremt plastiga ”brittiska” ”pubar” med oklädsamt formell personal och en dj som borde arkebuseras – å andra sidan får man en liter Long Island iced tea för några tior), mellanlandning i Golden Gai-grändernas myller, samt till slut några timmars överförfriskat mingel på tv-spelsbaren Muteki Mario. Den sistnämnda är väl egentligen min favoritbar i hela världen, möjligen förutom Park Hyatts New York Bar (även den belägen i Shinjuku, om någon undrar varför jag älskar att bo här), men kvällens höjdpunkt var nästan Golden Gai – samlingsnamnet för en serie små gränder i Shinjuku som genom att bända tidsrymden lyckats svälja drygt 200 barer. Rena lotteriet är det, att vi valde den vi gjorde berodde egentligen bara på att dörren såg ut så här:
Efter några drinkar i den minimala lokalen bakom dörren ovan satte sig en medelålders kvinna i kimono och rökte brevid oss. Det visade sig att hon var barens ägarinna, och att hennes pojkvän är svensk – vilket förklarar klistermärkena ovan, samt att det stod dalahästar på bardisken (och ”TOA” på toadörren). Ännu freakigare var dock att nämnda pojkvän tydligen jobbade på tidningen King innan han flyttade till Tokyo – det vill säga på min egen gamla arbetsplats (Egmont).
Sedan gav Muteki Mario kvällen en ganska mjuk landning, vilket åtminstone en av oss kunde behöva efter att ha varit vaken i närmare 40 timmar. Jag har nämnt Muteki Mario här på bloggen förut, men det är egentligen ett ställe som förtjänar ett eget inlägg – en bar dekorerad helt och hållet med actionfigurer, Nintendo-memorabilia och detaljer från olika tv-spel. Så här kan det se ut när man är där, vilket man av uppenbara skäl vill vara så mycket som möjligt.
Igår var det ovanligt stimmigt, med Muteki Mario-mått mätt. Medan de andra besökarna spelade ”Mario kart 64” och ”Double dash” bondade jag och Tommy med bartendrarna över Die Antwoord, sedan tipsade vi dem om The Knife och Icona Pop (den bra låten, inte den dåliga) och hängde på balkongen och babblade om det svenska utbildningssystemet (”pretty fucked up”, enligt en av besökarna). För övrigt samma balkong som en kille höll på att trilla ner från med nacken före när jag var på Muteki Mario med min förra gäst. Och till och med det känns så himla typiskt Tokyo, på något sätt. Utelivet här är så oskitnödigt och ouppstyrt, fjärran utskänkningstillstånd och säkerhetsföreskrifter – på gott och ont (och ibland liv och död). Barerna stänger lite när de känner för det, höftar ihop cocktails på måfå och känns om inte som rena vardagsrum så åtminstone som rätt löst hållna hobbyverksamheter. Om jag får vara lite naiv så får man ofta intrycket att personalen också är där för att slöa och slänga käft snarare än att veta vad som ingår i en mojito. Eller hålla sina gäster vid liv, för den delen.
Och näst efter en plötslig död var nog den här kvällen det effektivaste botemedlet mot min semesterbaksmälla. Jag antar att det var precis det här jag behövde för att landa mentalt efter de senaste dagarnas stök. Och, inte minst, för att påminna mig själv om att hur mycket jag än önskar mig några veckor till i Cabo så kunde det ha varit värre.
Jag kunde ju ha suttit på Egmont i Solna istället för i en bar inredd som Shigeru Miyamotos hjärna.