Vaknade med dåligt samvete.

Som alltid när jag somnat mitt på dagen.

Kanske förtjänar jag det: man kan tycka att man efter 29 år på denna jord borde veta bättre än att ägna helgerna åt att vända ut och in på dygnsrytmen, och gliporna mellan dem åt vända ut och in på alla koffeinreserver.

Den här gången räckte inte det för att hålla mig vaken en hel dag. Men redan på tåget till Shinagawa, dit jag behövde bege mig för att uträtta ett ärende på kvällen, kände jag hur trycket över bröstet började lättna. De flesta jag känner säger att de blir stressade av att åka tåg i Tokyo. Själv är jag sällan så harmonisk som när får sitta under en roterande ac-kanon och beundra landskapet som forsar förbi utanför fönstren. (På tågen i Tokyo sitter man längs långsidorna, vänd mot mittgången, vilket gör det lättare att njuta av utsikten.) Jag älskar att från första parkett se Tokyo morfa fram och tillbaka mellan alla sina ytterligheter: neonmosaiken, naturen, de nedsläckta skyskraporna.

Shinagawa, min destination, är ännu en skitstor station i ännu en skitstor stadsdel. Själva stationsbyggnaden – som förmodligen kunnat svälja hela t-centralen och ha plats kvar för efterrätt – buktar upp sig mitt en liten krans av skyskrapor och höghus. Jag tror bara jag varit här tre gånger förut – två gånger för att besöka immigrationsverket när jag funderade på att flytta till Japan 2007, en gång för att hälsa på i Namco Bandais kolossala kontorskomplex samma år. Sedan dess har Shinagawa aldrig varit mer än ett namn som ropas ut i högtalarna varje gång jag tar Yamanote-linjen mot Shibuya eller Harajuku.

Och egentligen är det väl inte den mest minnesvärda av stadsdelar. Men samtidigt är det väldigt rogivande att bara trava runt i främmande områden och nyfiket nosa på den lokala floran av barer, yakitori-restauranger och arkadhallar.

Men allra mest gillar jag nästan ingenmanslandet mellan de större stationerna – en stillsam futuristisk prärie tonsatt av cicada-sång och enstaka skrål från pubarna man passerar med jämna mellanrum.

När jag kom hem till Shinjuku igen, nattluften så len och sval att man skulle vilja tappa den på flaska, gjorde jag mig några ärenden bland varuhusen med teknik, vitvaror och tv-spel precis intill stationen.

Men hur mycket jag än blängde på 4K-skärmarnas detaljstudier av exotiska växter och grekiska fiskeläger så kunde jag inte låta bli att önska att jag satt kvar på tåget och blickade ut över neonet, naturen och de nedsläckta skyskraporna istället.