Det var när vi började söka varandras blickar i klassrummet som det gick upp för mig: det karaktäristiska pulserandet i golvet, knyckningarna i väggarna, de där första sekunderna av osäkerhet då man instinktivt ser sig omkring utan att veta vad man letar efter.

Det var när till och med läraren ställde sig upp, redo att trigga det mentalt hårdkodade evakueringsprotokollet, som det gick upp för mig att det här inte var en vanlig jordbävning, en sån som på sin höjd får det att surra lite försiktigt under fötterna.

Världen rämnade aldrig omkring oss den här gången. Jordskorpan öppnade sig aldrig på vid gavel för att svälja skolan hel. Det kom aldrig någon tsunami.

Det blev inte ens strömavbrott.

När skakningarna börjat avta var vår lärare milt road snarare än förskräckt:

– Det var länge sedan det kom en så stor jordbävning. Men när det bara skakar i sidled är det ingen fara. I höjdled är det farliga. När en stor jordbävning kommer förstår man det först inte: ”Vad var det där?” Förstår man att det är en jordbävning behöver man inte oroa sig.

Vilket kanske inte var den tröst man behövde när väggarna fortfarande tycktes wobbla som högtalarna på en Skrillex-konsert: att när en riktigt farlig jordbävning slår till, då kommer hela huset studsa också.

Tur att man åtminstone kommer vara död innan man inser det.