✓ ÅRETS JÄVLIGASTE JORDBÄVNING Beskrev min reaktion här. Det skakade rätt rejält, om det inte framgick. Kändes ännu mer dramatiskt än jordbävningen i december, som ni kan höra en pipig nörd grina om här.

✓ ”FREAK TORNADO” Gud brukar glömma att kryssa i just ”tornado”-rutan när han skickar en ny omgång naturkatastrofer till vårt hunsade lilla örike. Den här gången gjorde han inte om misstaget.

✓ REGNSÄSONGSREVIVAL Tropiska skyfall och åska och skit. Det mullrade som om någon placerat en subwoofer under asfalten.

✓ FUKUSHIMA Nya läckor, nya strålningsrekord, nya rykten, ny oro. Snart kommer alla invånare i norra Japan se ut så här.

✓ NORDKOREA PÅ KRIGSSTIGEN Åtminstone om man får tro rapporterna om att de gör sig redo att provskjuta ännu en missil denna vecka.

✓ VÄRLDENS STÖRSTA VULKAN UPPTÄCKT UTANFÖR JAPANS KUST Kan till och med vara solsystemets största. Som om det inte räckte med att Mount Fuji närsomhelst kan nysa lava över halva landet.

✓ INGEN MER QUARTER POUNDER BLT PÅ McDONALD’S

Tokyos chanser att få arrangera sommar-OS 2020 rapporteras ha dämpats av risken att hela Japan reduceras till ett radioaktivt ödeland långt innan dess.

Vill jag veta hur det skulle kännas behöver jag bara gå ner på gatan och vända mig västerut.

Öster om stationen är hela Shinjuku ett gnistrande lapptäcke av neonskyltar, skyhöga shoppingkomplex, restauranger, strippklubbar, yakuza-kvarter och vad som måste vara tusentals barer stora som garderober. Men så fort man tar ett steg över gränsen till västra Shinjuku är det som om man trampat på en gigantisk mute-knapp. Folkhorderna tunnas ut och försvinner, det blir glesare och glesare mellan ljuskällorna, ljudnivån förändras så plötsligt att man undrar om det slagit lock för öronen. Efter yterligare ett par minuters promenad befinner man sig i en futuristisk spökstad; en skog av stumma skyskrapor som kantar de tomma gatorna.

I lördags tillbringade jag nästan hela natten vid foten av en av de där skyskraporna. Egentligen hade jag och mitt sällskap tänkt åka vidare till antingen Ageha – Asiens största klubb, som hade Kitsune-kväll – eller Beat, ett eldvattenhål för västerlänningar i Shibuya. Men det är något med västra Shinjuku som inte riktigt vill släppa taget om mig. Så vid satt kvar, på en betongbänk mitt i det tysta, klibbiga mörkret, och svalkade oss med chūhai-drinkar tills vi tröttnade på det och gick och sjöng karaoke istället, fortfarande väster om stationen, med en kusligt stillsam vy över skyskraporna och mörkret och de nästan övergivna vägarna.

”Inte mycket till utsikt”, beklagade sig min väninna.

Och plötsligt kändes den ödsliga Tokyo-natten ännu lite ensammare.

Det var när vi började söka varandras blickar i klassrummet som det gick upp för mig: det karaktäristiska pulserandet i golvet, knyckningarna i väggarna, de där första sekunderna av osäkerhet då man instinktivt ser sig omkring utan att veta vad man letar efter.

Det var när till och med läraren ställde sig upp, redo att trigga det mentalt hårdkodade evakueringsprotokollet, som det gick upp för mig att det här inte var en vanlig jordbävning, en sån som på sin höjd får det att surra lite försiktigt under fötterna.

Världen rämnade aldrig omkring oss den här gången. Jordskorpan öppnade sig aldrig på vid gavel för att svälja skolan hel. Det kom aldrig någon tsunami.

Det blev inte ens strömavbrott.

När skakningarna börjat avta var vår lärare milt road snarare än förskräckt:

– Det var länge sedan det kom en så stor jordbävning. Men när det bara skakar i sidled är det ingen fara. I höjdled är det farliga. När en stor jordbävning kommer förstår man det först inte: ”Vad var det där?” Förstår man att det är en jordbävning behöver man inte oroa sig.

Vilket kanske inte var den tröst man behövde när väggarna fortfarande tycktes wobbla som högtalarna på en Skrillex-konsert: att när en riktigt farlig jordbävning slår till, då kommer hela huset studsa också.

Tur att man åtminstone kommer vara död innan man inser det.

Eller egentligen är det väl jag som borde tillåta honom det, men det hade jag inte möjlighet att göra eftersom jag stod i duschen och sjöng ”Looking for a city”. Tommy valde dock att köra i vind ändå, och tur är väl det, för tack vare hans mod kan vi någon vecka senare njuta av denna förträffliga filmupplevelse:

(Jag har fått en rejäl laddning filmer från Tommy, som var hos mig i typ tio dagar men nu är hemma i Sverige igen. Med andra ord: gratis CONTENT!!! Så det här blir nog första delen i en serie mer eller mindre pedagogiska presentationer av olika Tokyo-fenomen. Vänligen känn peppen.)