Tokyos chanser att få arrangera sommar-OS 2020 rapporteras ha dämpats av risken att hela Japan reduceras till ett radioaktivt ödeland långt innan dess.

Vill jag veta hur det skulle kännas behöver jag bara gå ner på gatan och vända mig västerut.

Öster om stationen är hela Shinjuku ett gnistrande lapptäcke av neonskyltar, skyhöga shoppingkomplex, restauranger, strippklubbar, yakuza-kvarter och vad som måste vara tusentals barer stora som garderober. Men så fort man tar ett steg över gränsen till västra Shinjuku är det som om man trampat på en gigantisk mute-knapp. Folkhorderna tunnas ut och försvinner, det blir glesare och glesare mellan ljuskällorna, ljudnivån förändras så plötsligt att man undrar om det slagit lock för öronen. Efter yterligare ett par minuters promenad befinner man sig i en futuristisk spökstad; en skog av stumma skyskrapor som kantar de tomma gatorna.

I lördags tillbringade jag nästan hela natten vid foten av en av de där skyskraporna. Egentligen hade jag och mitt sällskap tänkt åka vidare till antingen Ageha – Asiens största klubb, som hade Kitsune-kväll – eller Beat, ett eldvattenhål för västerlänningar i Shibuya. Men det är något med västra Shinjuku som inte riktigt vill släppa taget om mig. Så vid satt kvar, på en betongbänk mitt i det tysta, klibbiga mörkret, och svalkade oss med chūhai-drinkar tills vi tröttnade på det och gick och sjöng karaoke istället, fortfarande väster om stationen, med en kusligt stillsam vy över skyskraporna och mörkret och de nästan övergivna vägarna.

”Inte mycket till utsikt”, beklagade sig min väninna.

Och plötsligt kändes den ödsliga Tokyo-natten ännu lite ensammare.