Igår skulle ha blivit den bästa dagen i mitt liv.

Egentligen var det en dag som alla andra: någon timme på träningscykeln, lunch och tv-serier i sängen, jobba med spelsidorna, jobba med sajten, jobba med jobb, jobba med ännu mer jobb, skriva otrevliga mail om ämnen som jobb och ännu mer jobb.

Sedan såg jag den här ämnesraden i inkorgen:

Och så liksom… stannade allt.

De senaste sex veckorna har en enda tanke gått på repeat i mitt huvud: fan att det skulle bli just Japan. Fan att jag skulle förälska mig i just det land som, sånär som på Nordkorea, jobbar hårdast på att stänga mig och min sort ute.

Men så plötsligt kom beskedet att de beslutat sig för att lägga ner det där. Att immigrationsverket, efter en och en halv månads betänketid, tänker låta mig konvertera mitt studentvisum till ett journalistdito – istället för att sparka ut mig ur landet. Det förstnämnda går nämligen ut dagen före julafton, och jag var lite rädd att min livslust skulle göra det ungefär samtidigt, så sedan augusti har mitt liv ätits upp av pappersarbete, advokatavgifter och desperata mail till redaktionen med böner om rekommendationsbrev och extremt specifika kontrakt. (Japan är extremt restriktiva med visum. Trots att jag fixade exakt all dokumentation som krävdes, och uppfyllde samtliga krav alldeles galant, fanns det absolut inga garantier för att de faktiskt skulle låta mig stanna. Det är därför jag behöver ha blöja på mig varje gång jag går och kollar posten, för rätt vad det är har man fått ett brev på helt omöjlig kanslijapanska som förkunnar att man missat att fylla i sin mammas blodgrupp på något formulär för 100 år sedan och därför ska deporteras och/eller arkebuseras med omedelbar verkan, yoroshiku onegaishimasu.)

Det var några fantastiska timmar efter att jag sprättat det där mailet: tyngder som lyftes från min bröstkorg, nära och kära som skulle informeras, planer som skulle smidas, allehanda lyckor som skulle önskas mig av de där människorna jag var så rädd för att behöva lämna bakom mig i december. Jag kände mig nästan lika bortskämd som jag ibland inser att jag faktiskt är.

Ett tag.

För sedan var det som om en ny nedräkning startade: den som mäter hur lång tid jag har kvar innan jag, i oktober nästa år, antingen måste överge det lilla liv jag byggt upp här – eller gå igenom hela visumprocessen, med tillhörande vänteperiod, en gång till.

Och den här gången känns det inte lika lätt att bara luta sig tillbaka och njuta av den nyvunna friheten som det gjorde när jag kom hit för ett år sedan. Just då kände jag, med en treårings konsekvensanalys, att de där 15 månaderna jag hade på mitt visum aldrig skulle ta slut, och om de gjorde det så skulle jag ändå vara mätt på Japan vid det laget. För, jag menar: 15 månader! Jag hade aldrig varit i Japan mer än en månad åt gången, och redan det kändes så överväldigande att jag var helt utbränd när jag väl kom hem.

Tyvärr hade Einstein rätt när han sa att tiden går fort när man har roligt.

Så just nu jobbar jag så hårt som möjligt på att tråka ut mig själv. Jag har som sagt börjat motionera, vilket ju är det värsta som finns (ja – ännu värre än eldoxstrålen), så redan där är varje dag i stort sett förstörd innan den hunnit börja ordentligt. Och eftersom jag har världens roligaste stad utanför dörren är det tur att jag kan gymma nere i källaren, utan att lämna huset. För det mesta är det bara jag som tränar där nere, så mitt liv känns lite som det där avsnittet av ”Star trek: The next generation” där Picard och Crusher är de enda människorna kvar på Enterprise. Det var ett väldigt roligt avsnitt, men att flera timmar per vecka tråckla runt på den jävla träningscykeln i total tystnad, det är det inte.

Resten av min tid tillbringar jag i sängen (tråkigare än det låter) eller på väg till eller från den lokala Don Quijote-butiken (ett helt sinnessjukt varuhus som jag nämnt förut på bloggen – samt den enda vettiga mataffär jag har inom gångavstånd). Jag är nog världens tråkigaste människa att följa på Foursquare.

Jag har med andra ord levt ett ovanligt spartanskt liv de senaste veckorna – det vill säga sedan jag slutade skolan för gott i början av oktober. Ännu en händelse jag gått och längtat efter i flera månader – men precis som alla andra stora förändringar så vande jag mig nästan direkt vid mitt nya liv, och all den där nya fritiden jag drömt om att fylla med spännande äventyr såg jag instinktivt till att fylla med ospännande plikter istället.

Jag lär med andra ord få vänta ett tag till på den bästa dagen i mitt liv.

Å andra sidan ska jag kanske skatta mig lycklig som har den framför snarare än bakom mig.