Det ögonbedövande solskenet i torsdags hintade om att ljusa tider skola komma.

Visum GET!! I fredags, en vecka efter att vi lämnade in ansökningarna – med allt vad det innebar – kunde vi till slut hämta ut våra pass med färska klistermärken i. Det kanske låter som en bagatell, men det var oklart om jag alls kunde få ett visum eftersom jag har den dåliga smaken att vara journalist, och därmed icke önskvärt avskräde. Hyfsat svettigt att få det telefonsamtalet när man redan bokat flight och hotell. Om ni undrar varför jag ser så orimligt glad ut på bilden.

Cardoso ”behövde” köpa Hello Kitty-tallrikar, så efter att vi inkasserat våra visum i Ginza drog vi till Kiddy Land i Harajuku. Det var sjukt kul, faktiskt. Japanerna tar som bekant sina gulliga figurer på allvar. Oavsett om det handlar om Långben, ”Evangelion” eller Turtles. Eftersom jag är ett barn av 80-talet misslyckades jag med att bli helt osugen på de exakta kopiorna av första årgångens Turtles-figurer (ovan). Som att träffa sin bästis från lågstadiet och upptäcka att hen inte åldrats en dag på 20 år.

Efter Kiddy Land: totalt frosseri på Friday’s. Bilden ovan visar bara Cardosos burgare (samt resterna av vår enorma förrätt och ett par milkshake-cocktails), men totalt tryckte vi oss fler kalorier än man skulle förbränna om simmade till Korea och tillbaka.

(Friday’s, förresten: inte lika snobbigt i Japan som i Sverige. Men fortfarande löjligt forcerat semi-upscale med tanke på kvaliteten på det de serverar. I USA är det en billig, rätt skabbig restaurangkedja för hela familjen. Vilket gör det hyfsat obegripligt att de enda Friday’s-restaurangerna i Stockholm är placerade tätt inpå Stureplan, har värsta stela atmosfären och tar hutlösa priser för helt medioker mat. Jag menar, efter den senaste tidens burgarhajp: finns det idag ett ställe i Stockholm som INTE serverar bättre burgare än Friday’s?)

Inget firande är komplett utan att natten tillbringas på Karaoke Kan i västra Shinjuku. Vi är här sjukt regelbundet, jag har medlemskort och allt. Inte för att lojaliteten belönas på något sätt – i regel får vi tränga in oss i rum stora som garderober, utan fönster eller ac. Den här gången fick vi dock en helt okej utsikt från sjätte våningen. Så här glad blev tydligen jag av det, enligt anonyma uppgifter på internet.

Vi kör alltid samma låtar – jag har en lista i mobilen med allt som måste avverkas (det blir så segt att sitta och försöka dra sig alla favoriter till minnes annars, i synnerhet när man redan fått i sig lite ”JÄRN”). Just den här var dock inte mitt val. Tror jag.

(Och åh, notera den japanska translitterationen av varenda ord! ”Donto chaa uisshu yua gaarufurendo wazu a furiiku raiku mii?”)

I lördags åkte jag och Yuri – en av mina bästa vänner i Tokyo, har känt henne i typ fem år – ut till Tukis i Togoshi-Ginza, där hon nyligen flyttat ihop med ett par vänner. Som också råkar vara ett par i den andra bemärkelsen: en japanska och hennes pojkvän, en fransman som just flyttat till Tokyo från Lyon. Jag och Yuri, möra efter varsin lång utenatt, köpte med oss lite godsaker från Kaldi, en kedja som säljer importerade delikatesser (bland annat svenska rödbetor). Sedan satt vi i deras kök och åt nybakade scones och nachos. Bilden ovan: fotoväggen i Tukis rum, där lilla jag tydligen fått vara med på ett litet hörn.

Kvällen tillbringade hela gänget på en izakaya med Shōwa-perioden (1926–1989) som tema. På den här bilden gör jag och Yuri… något. (Hennes pojkvän Mattias, som är min FAVVO!!!, kallar henne ”baka na kao no tensai” – ”idiotminernas mästare”.)

Yuri, som egentligen inte kan svenska, är en mästare på att imitera skånska också. (Klicka på bilden för att komma till klippet.)

Jag och Cardoso bestämde oss för att vi inte riktigt var färdigfirade i söndags, så för att ändra på den saken begav vi oss till grymma pankerian Slappy Cakes i ett av shoppingtornen vid Shinjuku-stationen. Men eftersom det var söndag i söndags så var själva restaurangen inte bara smockfull, utan även omslingrad av en rent ut sagt förbannad kö. Åt skox med detta, tänkte vi och åkte till Harajuku istället. Det var precis lika smockfullt (som alltid på söndagar), men sjukt mysigt att gå runt i vintermörkret och beundra juldekorationerna längs exklusiva Omotesandō-gatan. Ungefär som att glida runt i Stockholms julrusch – fast i shorts. På bilden ovan gör vi våra bästa Gary Strydom-imitationer framför/inuti en av nämnda dekorationer, till omgivningens förskräckelseblandade förtjusning.

Efter att ha promenerat längs Omotesandō i typ 20 minuter hamnade vi i Aoyama, vilket jag annars brukar försöka undvika. Inte för att jag tycker illa om Aoyama – utan för att jag tycker om att kunna betala hyran varje månad. Det här området är ett enda långt pärlband av pråliga flagship-butiker för typ alla klädmärken jag är intresserad av men egentligen inte har råd med. Och någonstans i det där pärlbandet har tydligen Journal Standard lyckats klämma in sin pannkaksrestaurang JS Pancake Café. Eftersom JS gör de bästa burgarna i stan fick det vara värt promenaden att testa deras (mycket smarriga) pankisar också. Tyvärr är dock pannkakor mer fika än mat i Japan, så efteråt blev vi tvungna att – återigen – gå till Friday’s i Harajuku för att äta smält ost, bacon och friterad fisk till efterrätt. En lagom svulstig avslutning på en helg som egentligen bara kan överträffas av nästa. (Apropå våra visum.)

Bonus: ikväll åt jag middag med Leilani och Jing, som jag inte träffat på 3,8 evigheter. Skönt att återförenas och skvallra av sig lite om allt som hänt sedan sist. Samt till slut motivera det här inläggets namn med en riktigt idiotiskt dålig bild (tro mig, det blev många av dem ikväll).