• Jag hade tänkt komma hem idag. Men tydligen siktade jag lite fel, för nu sitter jag istället och huttrar i Helsingfors.

• Vi som hoppade av språkskolan i Tokyo efter sommarterminen fick gå på ett orienteringsmöte där vi varnades för vad de kallade ”reverse culture shock”: omställningsperioden som följer när man flyttar tillbaka hem efter ett år eller två i Japan. Eftersom jag bara ska vara hemma i en månad – och dessutom flänga runt en himla massa – lär jag inte hinna hämta mig från den där chocken innan det blir dags att åka tillbaka till Tokyo. Det är lite samma pirr som när jag förr i tiden åkte till Japan efter ett långt uppehåll (jag reste dit regelbundet innan flyttlasset till slut gick ifjol). Allt kändes så överväldigande nytt igen, alla intryck plötsligt lika överväldigande som första gången man var där, som julklappar som slagits in på nytt. Och jag har aldrig varit hemifrån så här länge förut, eller ens i närheten av det, så min hjärna har liksom lyckats glömma bort hur trött jag var på mycket av mitt liv i Sverige. Bara att plaska runt i snöslasket och åka tunnelbana låter just nu som ett större äventyr än det mesta jag upplever till vardags i gamla hemtama Tokyo.

• Apropå kulturchocker: bara att sitta på flygplatsen i Finland känns halvt utomjordiskt. Vart jag än vänder mig ser jag för en gångs skull inte japaner. Men jag blir nästan sugen på att vända hem till Asien igen när jag hör flighter till Seoul (+++) och Shanghai (+++++) ropas ut i högtalarna.

• Läste ut ”Hunting Eichmann” härom dagen. Av någon anledning köpte jag den mest för att Fredrik Wikingsson hajpat den så hårt. (Eller det är inte så konstigt att det var den enda anledningen: jag läser bara nonfiction. Och jag är ständigt på jakt efter rafflande sådan. Så när jag får ett frestande tips är jag som en hund efter det.) Kass bok, i vilket fall som helst, ett luftslott byggt på världens mest bördiga grund (storyn i sig är verkligen fantastisk). Chockerande uselt skriven. Platt och utan laddning, med enstaka nästan provocerande lama försök till stilistiska utsvävningar. Men nog om min blogg!!!

• Läser just nu: ”Friday night lights”. (Autocorrect ville ändra till ”Friday night light-Sprite”, vilket: +++++.) Verkligen sjukt bra. Stilistiskt plattare än ”Paper lion” (har iofs bara läst utdraget från den i ”The new journalism”), men färre förekomster av ordet ”protruding”, vilket: +++++. I övrigt en hisnande studie i konsten att välja sitt case. ”Friday night lights” är inte en bok, det är en 371 sidor lång obduktionsrapport över utarmade oljestaden Odessa, där det efter att bubblan sprack inte finns några andra folknöjen kvar än football och förtryck. Det låter som ett hemskt liv att leva, men det är en fröjd att läsa om.

• Läser snart: ”Double down: Game change 2012”. Alltså boken om förra presidentvalet om du bott under en grotta på sistone!!!!!!!! Jag läste första ”Game change” när jag tillbringade jullovet i Costa Rica 2010, och det (både att läsa boken och att åka dit) var typ det roligaste jag gjort. Nåde livet självt om det inte är lika roligt att tillbringa jullovet i Sverige med uppföljaren.

• Varför jag läst så mycket för sistone? För att det är det enda jag har att göra i badet, och att ligga i badet är det enda jag kan göra för att undkomma svinkylan i min – på klassiskt japanskt manér – helt isoleringsfria lägenhet.

• Lärde känna en kanadensare hos en gemensam vän hemma i Shinjuku förra veckan. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig – jag har ingen aning om varför, men extremt många japaner jag känner har pluggat eller jobbat i Kanada, och har följaktligen kanadensiska kompisar. Det anmärkningsvärda är att just denna kanadensare visade sig vara en astronom som utvecklar något slags rymdkamera i samarbete med Princeton-universitetet – där min flickvän pluggar. Han verkar för övrigt inte ha ett lika flexibelt schema som det min arbetsgivare på grund av tidsskillnaden unnar mig. Efter sukiyaki-festen vi var på skulle han hem och delta i ett Skype-möte – fram till 7.00 japansk tid. ”Det låter jobbigt”, sa jag. ”Det underlättar att dricka”, sa han och svepte ännu ett glas sprit.

• Den där fyllekonversationen jag postade utan förklaring förra veckan: kanske dags att förklara den. Den utspelade sig alltså i takt med att två falanger från min födelsedagsfest delade på sig, och bestod av mina och en kompis patetiska försök att sammanstråla någonstans i fylledimman. Jag måste ha läst igenom hela den där konversationen fem gånger vid det här laget, haha. Jag tycker absolut inte fyllekonversationer är roliga per definition, men den här gången fick jag göra ett undantag. Vissa av felskrivningarna var förresten avsiktliga internskämt, så sorry om det blev för snävt för er andra. Fast jag vet inte vad jag skriver det här för, har jag något att meddela alla den här bloggens läsare behöver jag ju bara ringa mamma och pappa.

Egentligen borde jag ha skrivit det här inlägget den 23 september klockan 19.50.

Det var nämligen då jag hade varit i Japan i exakt ett år.

Ett år jag sedan dess konsekvent beskrivit som det bästa, roligaste, stökigaste, sjukaste i mitt liv.

Och som nu fått en klädsamt kaotisk slutpunkt.

Egentligen kom den alldeles för sent. Egentligen blev den alldeles för dyr. Egentligen har jag viktigare, och jobbigare, saker att tänka på än att fira imaginära milstolpar så hårt att jag blir helt handlingsförlamad i flera dagar efteråt.

Men det kommer ett tillfälle i livet då man bara skiter i allt det, samlar ett tjog av sina vänner högst upp i en skyskrapa och dricker färgglada drycker tills natten är en glittrig, klibbig dimma av neon, musik och kärlek.

I mitt fall inträffade det tillfället strax efter min 30-årsdag, som nära nog sammanföll med min första årsdag här.

Jag hade planen klar för mig redan en varm, fuktig kväll i maj, när jag och en dåvarande klasskamrat var på fest i sky loungen högst upp i min byggnad. Vi började prata, på 0,6-skämt, om vad som skulle hända om jag lyckades få det där journalistvisumet jag fortfarande inte riktigt vågade räkna med (det skulle ju vara så förtvivlat svårt, hade jag hört). Jag lovade henom, uppgivet ironiskt, att jag isåfall skulle fira genom att hyra samma sky lounge och bjuda in alla vi känner.

I lördags blev till slut det där skämtet verklighet. Och ja, det var precis så förlösande som det låter att äntligen få samla alla underbara människor jag lärt känna här, inramade i nästan alla riktningar av Tokyos glittrande skyline, som den ser ut genom panoramafönstren från 32:a våningen.

Jag är tydligen bättre på att arrangera fester än att beskriva dem med målande formuleringar, så jag nöjer mig med att säga att det blev en helt jävla fantastisk kväll. Och ett minst lika fantastiskt karaktärsgalleri: klasskamrater från Stockholms universitet, klasskamrater från min språkskola här i Tokyo, folk jag träffat ute i olika sammanhang, vänner som jag lärde känna när jag var här på pressresor så långt tillbaka som 2007. Modedesigners, reklamare, videoproducenter, modeller, marknadsförare, spelutvecklare. Det var kanske märkligt att inga av mina bästisar från Sverige – de som tydligast präglat mitt liv som det sett ut hittills – var med när jag tog farväl av mitt livs första 30 år. Men att jag känt vissa av gästerna på festen i större delen av ett decennium gjorde ändå att det blev ett rätt tydligt bokslut – och en påminnelse om vilken brokig fauna som av bara farten fastnar i ens nät av vänner när livet forsar förbi en i världens största stad.

Så jag klagar inte: få saker jag upplevt kan konkurrera med att sätta punkt för ungdomen omgiven av uteslutande välbekanta ansikten, tillsammans med den numera välbekanta utsikten över staden jag sedan tonåren drömt om att göra till mitt hem.

Resten av natten är ett lapptäcke av minnesluckor, men tack vare Instagram vet jag att vi var typ 15 pers som på något mirakulöst vis lyckades klämma in oss i min mikroskopiska lägenhet för lite efterfest när vi lämnat loungen. Sedan drog de tappraste vidare till Shibuya och Trump Room, en electroklubb klädd i guldinfattade speglar och kristallkronor – en bubbla på några hundra kvadratmeter där Tokyo känns precis lika magiskt, chict och glamouröst som i ”Lost in translation”. Med andra ord den sorts klubb där man känner sig plågsamt malplacerad om man inte är omänskligt snygg, ung och modemedveten. (Som om inte det vore nog: superhippa systerklubben Trump House kommer jag aldrig våga sätta min fot i igen, efter att ha tillbringat min mest redlösa utenatt någonsin där för ett par år sedan.) Men när man går dit omringad av ett gäng vänner som uppfyller tillräckligt många av de kraven är det inte riktigt lika stelt. Då kan jag leva med att känna mig som ett främmande virus i ett rum fyllt av omänskligt snygga antikroppar. (Vill man se hur en natt på Trump Room kan se ut gör man det lättast i Pharrell Williams-dokumentären ”Tokyo rising”. Bartendern som flimrar förbi i början av klippet blev förresten väldigt imponerad av min Terry Bogard-tröja, vilket ju säger allt om hur bra koll folk har där, samt om varför Japan är världens bästa land i största allmänhet.)

Efter några timmar på Trump höll 38 av mina allra käraste kroppsdelar på att domna bort av all dryck, så jag avslutade natten med en för mig klassisk promenad: från Shibuya, via Harajuku, hem hela vägen till Shinjuku (i Tokyo går inga tåg nattetid – inte ens på helgen), tillbaka till en mikroskopisk lägenhet som plötsligt var fylld av tomma flaskor, tårtbottnar, snacks, plastglas, bortglömda presenter och andra fylleartefakter.

Sedan drog jag ner rullgardinen och sa godnatt till Tokyos skyline.

Och vad som med största sannolikhet kommer förbli det bästa, roligaste, stökigaste, sjukaste decenniet i mitt liv.

En liten bit av utsikten från festlokalen. (Bilden är Cardosos, så tänkte länka till hennes Instagram, men eftersom kontot är privat blev jag tvungen att sno den rakt av istället. Ring Bildombudsmannen!)

En liten inblick i festlokalen.

Efterfest i min lägenhet. Makikoxy tog bilden, och sedan tog jag den av henne. Ty sån är jag.

Post-efterfest på Trump Room.

Tog en sällsynt selfie inne på Trumpan.

Några av de presenter jag grävde upp ur bråten i min lägenhet dagen därpå.

Någon gullig själ hade ristat in en födelsedagshälsning i hissens (temporära) vägg.

Jag var livrädd för att min viktigaste vänskap i Tokyo skulle ta slut härom dagen.

Sedan jag slutade skolan i början av oktober har jag behandlat min dygnsrytm som ett roulettehjul. Följaktligen är varje (”)morgon(”) rena lotteriet: jag vet aldrig exakt hur sent kroppen ska bestämma sig för att registrera ljudet av väckarklockan och sparka av sig det feta duntäcke som agerar kokong mot vinterkylan.

Det här har resulterat i att jag är lika obekväm med att prata om hur dags jag kliver upp som andra blir av att prata om hur mycket de tjänar eller vad de röstar på.

Den enda jag inte behöver mörka det för är paradoxalt nog min arbetsgivare. Den svenska arbetsdagen börjar nämligen inte förrän det hunnit bli sen eftermiddag i Tokyo.

Däremot blir det extremt nervöst när jag har stämt träff med en kompis tidigt på dagen. Vilket också är anledningen till att det aldrig händer.

Förutom i tisdags.

Cardoso hade till och med lovat att skolka från skolan så att vi skulle hinna till Yoshitaka Amanos gratisutställning ”Tokyo sync” innan jag försvinner till Sverige.

Resultatet: ungefär två timmars sömn, årets mest miserabla morgon – och sedan kickade jag igång hjärtat med en koffeintablett så stark att min läkare flera gånger bett mig gå över till mindre drastiska metoder (”Själv föredrar jag grönt te”).

Mycket tack vare min självmedicinering hann jag tack och lov ut till Iidabashi i tid. Och det var, trots att jag gick runt och kände mig jetlaggad som ett jävla as, värt allt lidande. Själva galleriet visade sig vara väldigt litet, med plats för kanske ett dussin verk. Ändå var det betydligt mäktigare än senaste gången jag gick på Amano-utställning – den gången i Shinjuku, på ett museum så packat att man fick stå i kö till nästan varje tavla. (Varav de flesta, när man väl kommit fram, visade sig vara litografier snarare än original.)

Den här gången var det bara jag och Cardoso i den spartanska betonglokalen. Sånär som på en extremt artig japan som jobbade på galleriet och inte vågade interagera med oss bortom att viska ”Do you know this character?” när vi stod och beundrade en monokrom Gatchaman-duk. Vi kunde med andra ord, för första gången i nationen Japans historia, gå runt i en kommersiell lokal och fota livet ur oss. Ingen vakt som rusade fram och gjorde korstecknet. Ingen som försökte tvinga oss att radera bilderna i efterhand. Så nära himmelriket man kan komma en höstruskig decemberdag i Iidabashi.

Och som vi fotade. Vissa av tavlorna mätte fler kvadratmeter än mitt vardagsrum, lika fulla av drömska detaljer som om man lagt 100 exemplar av det japanska ”Final fantasy VI”-omslaget sida vid sida.

Jag skulle behöva ett ordförråd stort som en flygplatsterminal för att beskriva allt det vidunderliga vi gick runt och slickade i oss med blickarna. Som tur är har jag bilderna istället:

Efter utställningen – och att vi på allvar stått vid prislistan och räknat på vad de minsta tavlorna kostar omräknat till dollar (3000, visade det sig) – var Cardoso som vanligt sugen på curry. Det var som vanligt inte jag (för FUCK japansk curry, värre än skolmat är vad det bland annat är). Men så kom vi på att eftersom hon jobbar i Ebisu så kunde vi dra till Blacows, en av världens bästa hamburgerior. Sagt och gjort: en halvtimme senare satt vi där och smaskade i oss wagyū-burgare, skvallrade om skolkamrater och reminiscade om årets roligaste helg ända tills det blev dags för henne att gå till jobbet.

Och mig att gå till sängs.

Lunch i min flickväns lägenhet medan hon var på labbet: två små fryspizzor, en dryg liter cola, två sorters Ben & Jerry’s, filtrerat vatten och en koffeintablett.

Tur att jag har kvar mitt svenska id-kort, annars skulle jag aldrig kunna bevisa för mina vänner hemma i Stockholm att jag är samma person som den smäckra yngling de en gång för länge sedan lärde sig älska.

M: Are you dead ?
M: Can I eat your candy ?

A: I’m downstairs, waitin flr a griedn
A: No candy for youuuuuuuu

M: Zoo
M: I want zoo

A: Beerrtrr

M: Pleaaaaseeeeee
M: Candytuft

för 6 timmar sedan
M: Where are you candytufttttt

A: At home

M: What are you soon !?
M: Doing
M: Do you still have people home ???

A: 1000000000 people
A: Everyone is here

M: Really !?
M: Awwww
M: I wanted to go karaoke with youuuuu
M: Orgy
M: Orgyyyyy

A: Come here first

M: To do what ?
M: Is haiku still there ?0

A: No( but everyone else

M: Awwww
M: So no karaoke ?

A: Yes

M: Eh ?
M: Yeas karaoke or no karaoke ??
M: I’m confused

A: Come here
A: 来て

M: Or what ?
M: What sRe you planning ?

A: Going to Shibuya now.

M: Noooooo
M: Not shibuyaaaaa

A: Jessss
A: Come here

M: Booooooo
M: U done like shibuya
M: It’s so far awayyyyyy

A: Okay.
A: On the train now.

M: Come to kabukichoooo

A: No, everyone is going to da Shib.
A: Hy did you lave us?

M: We don’t like the sjovuyaaaap
M: Because I’m do y like thyyyy

A: Are you coming?
A: Everyone’s here.

M: Send me the address
M: Is haiku thereeee ???

A: Everyoneeeee
A: Shibuya
A: Trump Room
A: EVEYONE

M: Is everyone dead ?
M: Tramp room ?

A: Yeah

M: Bfopd good
M: I’m so drink
M: So so so drink
M: Save me

A: COME HERE
A: And I’ll dave uuuuuu

M: Yessss
M: Dave keedeeee
M: Let’s go karaoke we
M: An sh oh sober 1
M: Song 10
M: Song onnneeee

A: Okay
A: Come to Shibuya and we’ll karaoke

M: Wveerrrr

A: Song 10

M: No more trains
M: Ever
M: Foreverrrrrrrr

A: Trains until 1.30
A: ぐらい
A: だよ

M: ダメだ
M: dるんくすぎる
M: Drunk sugiru

A: Vome
A: Trump room
A: Then karaoke

M: You tell me
M: When you go to karaoke

för 3 timmar sedan
M: Karaoke nowwewew
M: Shi kikuyu
M: Shibkukuuuuu
M: Let’s fooooooo

A: Shibuyaå
A: No bateryp

M: Bboooooo
M: How dare tpuuuu
M: Shinjyuku I
M: Where are youuuuuuu. !?!?!?

A: Skitbuya

M: Nooooo
M: Come shinjuku
M: Boooowwwww

A: Neverrrr
A: Come shibuya

M: Far swayyyyy
M: Neveeerrrrrrrrrrrrrrrrrrrshibktukuuuuuuu

A: Nevwr
A: Come here
A: For karqoke

M: Noooow
M: Now wishhhhhh
M: JsjajajhHabsiciab sucks jake
M: BsjaioxysndiiauJahnxud
M: Hanabi djcknshslensj

A: I wish you were hereeeeeee

M: But I’m noooott
M: You should commmeeeeeeeeeeeee

Hon längst till höger, alltså.

Smått surrealistiskt att surfa in på aftonbladet.se och se att hennes porträtt är nästan lika stort som Nelson Mandelas.

Som vanligt sammanfattade Cardoso det hela bäst: ”So funny they’re announcing bread with a high fashion picture jajaja”.

(Ännu roligare, eller åtminstone mer obegripligt: jag trodde verkligen hen skrivit rätt först. ”Wow, Himalaya? Undrar varför hen inte checkat in på Foursquare än!”)

Saker som är bra med den här annonsen:

1. ”Du lider av depression.”

2. Den säljiga rubriken ”Depressionssjukdomsförsök”.

3. ”Registrera dig för ett försök här.” Vad är det jag ska ”försöka” göra? Motbevisa er diagnos?

4. Klatschiga nyordet ”Depressionprövning”.

Idag får vi sällskap av ”kay” från ”Australien”, som rasar mot bristfällig engelska på ett vietnamesiskt hotell.

Real 5 starts review.

(Den känslan.)