Jag var livrädd för att min viktigaste vänskap i Tokyo skulle ta slut härom dagen.

Sedan jag slutade skolan i början av oktober har jag behandlat min dygnsrytm som ett roulettehjul. Följaktligen är varje (”)morgon(”) rena lotteriet: jag vet aldrig exakt hur sent kroppen ska bestämma sig för att registrera ljudet av väckarklockan och sparka av sig det feta duntäcke som agerar kokong mot vinterkylan.

Det här har resulterat i att jag är lika obekväm med att prata om hur dags jag kliver upp som andra blir av att prata om hur mycket de tjänar eller vad de röstar på.

Den enda jag inte behöver mörka det för är paradoxalt nog min arbetsgivare. Den svenska arbetsdagen börjar nämligen inte förrän det hunnit bli sen eftermiddag i Tokyo.

Däremot blir det extremt nervöst när jag har stämt träff med en kompis tidigt på dagen. Vilket också är anledningen till att det aldrig händer.

Förutom i tisdags.

Cardoso hade till och med lovat att skolka från skolan så att vi skulle hinna till Yoshitaka Amanos gratisutställning ”Tokyo sync” innan jag försvinner till Sverige.

Resultatet: ungefär två timmars sömn, årets mest miserabla morgon – och sedan kickade jag igång hjärtat med en koffeintablett så stark att min läkare flera gånger bett mig gå över till mindre drastiska metoder (”Själv föredrar jag grönt te”).

Mycket tack vare min självmedicinering hann jag tack och lov ut till Iidabashi i tid. Och det var, trots att jag gick runt och kände mig jetlaggad som ett jävla as, värt allt lidande. Själva galleriet visade sig vara väldigt litet, med plats för kanske ett dussin verk. Ändå var det betydligt mäktigare än senaste gången jag gick på Amano-utställning – den gången i Shinjuku, på ett museum så packat att man fick stå i kö till nästan varje tavla. (Varav de flesta, när man väl kommit fram, visade sig vara litografier snarare än original.)

Den här gången var det bara jag och Cardoso i den spartanska betonglokalen. Sånär som på en extremt artig japan som jobbade på galleriet och inte vågade interagera med oss bortom att viska ”Do you know this character?” när vi stod och beundrade en monokrom Gatchaman-duk. Vi kunde med andra ord, för första gången i nationen Japans historia, gå runt i en kommersiell lokal och fota livet ur oss. Ingen vakt som rusade fram och gjorde korstecknet. Ingen som försökte tvinga oss att radera bilderna i efterhand. Så nära himmelriket man kan komma en höstruskig decemberdag i Iidabashi.

Och som vi fotade. Vissa av tavlorna mätte fler kvadratmeter än mitt vardagsrum, lika fulla av drömska detaljer som om man lagt 100 exemplar av det japanska ”Final fantasy VI”-omslaget sida vid sida.

Jag skulle behöva ett ordförråd stort som en flygplatsterminal för att beskriva allt det vidunderliga vi gick runt och slickade i oss med blickarna. Som tur är har jag bilderna istället:

Efter utställningen – och att vi på allvar stått vid prislistan och räknat på vad de minsta tavlorna kostar omräknat till dollar (3000, visade det sig) – var Cardoso som vanligt sugen på curry. Det var som vanligt inte jag (för FUCK japansk curry, värre än skolmat är vad det bland annat är). Men så kom vi på att eftersom hon jobbar i Ebisu så kunde vi dra till Blacows, en av världens bästa hamburgerior. Sagt och gjort: en halvtimme senare satt vi där och smaskade i oss wagyū-burgare, skvallrade om skolkamrater och reminiscade om årets roligaste helg ända tills det blev dags för henne att gå till jobbet.

Och mig att gå till sängs.