Egentligen borde jag ha skrivit det här inlägget den 23 september klockan 19.50.

Det var nämligen då jag hade varit i Japan i exakt ett år.

Ett år jag sedan dess konsekvent beskrivit som det bästa, roligaste, stökigaste, sjukaste i mitt liv.

Och som nu fått en klädsamt kaotisk slutpunkt.

Egentligen kom den alldeles för sent. Egentligen blev den alldeles för dyr. Egentligen har jag viktigare, och jobbigare, saker att tänka på än att fira imaginära milstolpar så hårt att jag blir helt handlingsförlamad i flera dagar efteråt.

Men det kommer ett tillfälle i livet då man bara skiter i allt det, samlar ett tjog av sina vänner högst upp i en skyskrapa och dricker färgglada drycker tills natten är en glittrig, klibbig dimma av neon, musik och kärlek.

I mitt fall inträffade det tillfället strax efter min 30-årsdag, som nära nog sammanföll med min första årsdag här.

Jag hade planen klar för mig redan en varm, fuktig kväll i maj, när jag och en dåvarande klasskamrat var på fest i sky loungen högst upp i min byggnad. Vi började prata, på 0,6-skämt, om vad som skulle hända om jag lyckades få det där journalistvisumet jag fortfarande inte riktigt vågade räkna med (det skulle ju vara så förtvivlat svårt, hade jag hört). Jag lovade henom, uppgivet ironiskt, att jag isåfall skulle fira genom att hyra samma sky lounge och bjuda in alla vi känner.

I lördags blev till slut det där skämtet verklighet. Och ja, det var precis så förlösande som det låter att äntligen få samla alla underbara människor jag lärt känna här, inramade i nästan alla riktningar av Tokyos glittrande skyline, som den ser ut genom panoramafönstren från 32:a våningen.

Jag är tydligen bättre på att arrangera fester än att beskriva dem med målande formuleringar, så jag nöjer mig med att säga att det blev en helt jävla fantastisk kväll. Och ett minst lika fantastiskt karaktärsgalleri: klasskamrater från Stockholms universitet, klasskamrater från min språkskola här i Tokyo, folk jag träffat ute i olika sammanhang, vänner som jag lärde känna när jag var här på pressresor så långt tillbaka som 2007. Modedesigners, reklamare, videoproducenter, modeller, marknadsförare, spelutvecklare. Det var kanske märkligt att inga av mina bästisar från Sverige – de som tydligast präglat mitt liv som det sett ut hittills – var med när jag tog farväl av mitt livs första 30 år. Men att jag känt vissa av gästerna på festen i större delen av ett decennium gjorde ändå att det blev ett rätt tydligt bokslut – och en påminnelse om vilken brokig fauna som av bara farten fastnar i ens nät av vänner när livet forsar förbi en i världens största stad.

Så jag klagar inte: få saker jag upplevt kan konkurrera med att sätta punkt för ungdomen omgiven av uteslutande välbekanta ansikten, tillsammans med den numera välbekanta utsikten över staden jag sedan tonåren drömt om att göra till mitt hem.

Resten av natten är ett lapptäcke av minnesluckor, men tack vare Instagram vet jag att vi var typ 15 pers som på något mirakulöst vis lyckades klämma in oss i min mikroskopiska lägenhet för lite efterfest när vi lämnat loungen. Sedan drog de tappraste vidare till Shibuya och Trump Room, en electroklubb klädd i guldinfattade speglar och kristallkronor – en bubbla på några hundra kvadratmeter där Tokyo känns precis lika magiskt, chict och glamouröst som i ”Lost in translation”. Med andra ord den sorts klubb där man känner sig plågsamt malplacerad om man inte är omänskligt snygg, ung och modemedveten. (Som om inte det vore nog: superhippa systerklubben Trump House kommer jag aldrig våga sätta min fot i igen, efter att ha tillbringat min mest redlösa utenatt någonsin där för ett par år sedan.) Men när man går dit omringad av ett gäng vänner som uppfyller tillräckligt många av de kraven är det inte riktigt lika stelt. Då kan jag leva med att känna mig som ett främmande virus i ett rum fyllt av omänskligt snygga antikroppar. (Vill man se hur en natt på Trump Room kan se ut gör man det lättast i Pharrell Williams-dokumentären ”Tokyo rising”. Bartendern som flimrar förbi i början av klippet blev förresten väldigt imponerad av min Terry Bogard-tröja, vilket ju säger allt om hur bra koll folk har där, samt om varför Japan är världens bästa land i största allmänhet.)

Efter några timmar på Trump höll 38 av mina allra käraste kroppsdelar på att domna bort av all dryck, så jag avslutade natten med en för mig klassisk promenad: från Shibuya, via Harajuku, hem hela vägen till Shinjuku (i Tokyo går inga tåg nattetid – inte ens på helgen), tillbaka till en mikroskopisk lägenhet som plötsligt var fylld av tomma flaskor, tårtbottnar, snacks, plastglas, bortglömda presenter och andra fylleartefakter.

Sedan drog jag ner rullgardinen och sa godnatt till Tokyos skyline.

Och vad som med största sannolikhet kommer förbli det bästa, roligaste, stökigaste, sjukaste decenniet i mitt liv.

En liten bit av utsikten från festlokalen. (Bilden är Cardosos, så tänkte länka till hennes Instagram, men eftersom kontot är privat blev jag tvungen att sno den rakt av istället. Ring Bildombudsmannen!)

En liten inblick i festlokalen.

Efterfest i min lägenhet. Makikoxy tog bilden, och sedan tog jag den av henne. Ty sån är jag.

Post-efterfest på Trump Room.

Tog en sällsynt selfie inne på Trumpan.

Några av de presenter jag grävde upp ur bråten i min lägenhet dagen därpå.

Någon gullig själ hade ristat in en födelsedagshälsning i hissens (temporära) vägg.