• Jag hade tänkt komma hem idag. Men tydligen siktade jag lite fel, för nu sitter jag istället och huttrar i Helsingfors.

• Vi som hoppade av språkskolan i Tokyo efter sommarterminen fick gå på ett orienteringsmöte där vi varnades för vad de kallade ”reverse culture shock”: omställningsperioden som följer när man flyttar tillbaka hem efter ett år eller två i Japan. Eftersom jag bara ska vara hemma i en månad – och dessutom flänga runt en himla massa – lär jag inte hinna hämta mig från den där chocken innan det blir dags att åka tillbaka till Tokyo. Det är lite samma pirr som när jag förr i tiden åkte till Japan efter ett långt uppehåll (jag reste dit regelbundet innan flyttlasset till slut gick ifjol). Allt kändes så överväldigande nytt igen, alla intryck plötsligt lika överväldigande som första gången man var där, som julklappar som slagits in på nytt. Och jag har aldrig varit hemifrån så här länge förut, eller ens i närheten av det, så min hjärna har liksom lyckats glömma bort hur trött jag var på mycket av mitt liv i Sverige. Bara att plaska runt i snöslasket och åka tunnelbana låter just nu som ett större äventyr än det mesta jag upplever till vardags i gamla hemtama Tokyo.

• Apropå kulturchocker: bara att sitta på flygplatsen i Finland känns halvt utomjordiskt. Vart jag än vänder mig ser jag för en gångs skull inte japaner. Men jag blir nästan sugen på att vända hem till Asien igen när jag hör flighter till Seoul (+++) och Shanghai (+++++) ropas ut i högtalarna.

• Läste ut ”Hunting Eichmann” härom dagen. Av någon anledning köpte jag den mest för att Fredrik Wikingsson hajpat den så hårt. (Eller det är inte så konstigt att det var den enda anledningen: jag läser bara nonfiction. Och jag är ständigt på jakt efter rafflande sådan. Så när jag får ett frestande tips är jag som en hund efter det.) Kass bok, i vilket fall som helst, ett luftslott byggt på världens mest bördiga grund (storyn i sig är verkligen fantastisk). Chockerande uselt skriven. Platt och utan laddning, med enstaka nästan provocerande lama försök till stilistiska utsvävningar. Men nog om min blogg!!!

• Läser just nu: ”Friday night lights”. (Autocorrect ville ändra till ”Friday night light-Sprite”, vilket: +++++.) Verkligen sjukt bra. Stilistiskt plattare än ”Paper lion” (har iofs bara läst utdraget från den i ”The new journalism”), men färre förekomster av ordet ”protruding”, vilket: +++++. I övrigt en hisnande studie i konsten att välja sitt case. ”Friday night lights” är inte en bok, det är en 371 sidor lång obduktionsrapport över utarmade oljestaden Odessa, där det efter att bubblan sprack inte finns några andra folknöjen kvar än football och förtryck. Det låter som ett hemskt liv att leva, men det är en fröjd att läsa om.

• Läser snart: ”Double down: Game change 2012”. Alltså boken om förra presidentvalet om du bott under en grotta på sistone!!!!!!!! Jag läste första ”Game change” när jag tillbringade jullovet i Costa Rica 2010, och det (både att läsa boken och att åka dit) var typ det roligaste jag gjort. Nåde livet självt om det inte är lika roligt att tillbringa jullovet i Sverige med uppföljaren.

• Varför jag läst så mycket för sistone? För att det är det enda jag har att göra i badet, och att ligga i badet är det enda jag kan göra för att undkomma svinkylan i min – på klassiskt japanskt manér – helt isoleringsfria lägenhet.

• Lärde känna en kanadensare hos en gemensam vän hemma i Shinjuku förra veckan. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig – jag har ingen aning om varför, men extremt många japaner jag känner har pluggat eller jobbat i Kanada, och har följaktligen kanadensiska kompisar. Det anmärkningsvärda är att just denna kanadensare visade sig vara en astronom som utvecklar något slags rymdkamera i samarbete med Princeton-universitetet – där min flickvän pluggar. Han verkar för övrigt inte ha ett lika flexibelt schema som det min arbetsgivare på grund av tidsskillnaden unnar mig. Efter sukiyaki-festen vi var på skulle han hem och delta i ett Skype-möte – fram till 7.00 japansk tid. ”Det låter jobbigt”, sa jag. ”Det underlättar att dricka”, sa han och svepte ännu ett glas sprit.

• Den där fyllekonversationen jag postade utan förklaring förra veckan: kanske dags att förklara den. Den utspelade sig alltså i takt med att två falanger från min födelsedagsfest delade på sig, och bestod av mina och en kompis patetiska försök att sammanstråla någonstans i fylledimman. Jag måste ha läst igenom hela den där konversationen fem gånger vid det här laget, haha. Jag tycker absolut inte fyllekonversationer är roliga per definition, men den här gången fick jag göra ett undantag. Vissa av felskrivningarna var förresten avsiktliga internskämt, så sorry om det blev för snävt för er andra. Fast jag vet inte vad jag skriver det här för, har jag något att meddela alla den här bloggens läsare behöver jag ju bara ringa mamma och pappa.