Glömt vad, dock.

Här är en bild på min lunch istället:

trött nu. Det sprakar och fräser i hjärnan. Saker byter färg och form framför mina ögon. Eller om det är mina ögon som byter färg och form.

Kanske är jag bara hög på livet igen.

Annars: solen skiner, och har fräckheten att göra det rakt in genom mitt fönster. Ja, det är ju så man blir för jävlig. Och/eller lockad att gå ut i finvädret. Faktiskt extremt sugen på att åka till Harajuku och se mina alla mina favoritbutiker byta färg och form. (I fallet Mishka skulle det nog bli direkt dödligt psykedeliskt.)

Lämnar er med en bild på mitt skruttiga (men renskrubbade!) anlete, eller en ”shellfish” som dagens kid säger. Och kom ihåg: om den inte är till belåtenhet så är det bara att sitta kvar vid datorn något dygn till så ska du se att den börjar byta form av sig själv, kanske till ett behagligare motiv.

I motiveringen för ”Årets nyhetssajt 2013” står det:

”Aftonbladet är en klart lysande stjärna på en annars mörk mediahimmel. När andra backar in i framtiden gasar Aftonbladets nyhetsmaskin för fullt.”

”Det faktum att vi har aftonbladet.se på den svenska webben är en ynnest.”

PS. Notera att det i vanlig ordning är min bittra rival ”Japanbloggen” som smutsar ner Sveriges renaste sajt. Här på Tokyo-bloggen tolereras inget sånt trams rent ut sagt.

Sitter och matar in mina rader om ”Resident evil 4 EX plus alpha HD” i Aftonbladet-maskineriet – för nu ska jag minsann få vara med i tidningen, må ni tro!!!!!!!! En riktigt arg insändare om hur mycket jag vill ha detta spel NU NU NU blir det, som mamma och pappa kan rama in och hänga upp på väggen (intill detta).

Men plötsligt slog det mig att vad jag EGENTLIGEN vill ha, det är ju en redig remake av ”Resident evil 4”, inte bara en remaster. För att förstå mitt resonemang, vänligen följ denna guide till punkt och pricka:

1. Betrakta bilderna nedan. (Vänstra: ”Resident evil” till Playstation. Högra: ”Resident evil” till Gamecube. Båda: världens bästa spel.)

2. Föreställ dig samma grafiska rustning i riktningen uppåt av ”Resident evil 4”.

3. Lista ut vad föregående mening betyder.

4. Skit på dig av upphetsning/valfri annan anledning.

5. Glöm inte att applicera blöjan före steg 1.

PS. Jag lånade jämförelsebilden härifrån. Varför berättar jag detta? För att jag inte är History In Pictures.

Hög.

På ”livet”*, kan vi säga.

Som ett resultat av detta (livet) blev jag plötsligt så sugen på att skriva ett inlägg på en blogg, och så slog det mig: varför inte ett inlägg på MIN blogg?:-)

Sedan slog det mig: för att jag inte har några läsare.

Sedan slog det mig att jag redan skrivit halva inlägget vid det här laget.

Eftersom det är en helt vanlig veckodag idag har jag egentligen inte så mycket mer att säga. Men jag gör det ändå.

Idag har jag planerat samt sett fram emot helgen, och/eller alla sedvanliga krämpor den lär föra med sig. På lördag ska jag träffa Tukonius igen, samt hennes väldigt trevliga rumskamrater. Vi ska gå på en kaya av iza-karaktär. På fredag överväger jag att applådera åt en överviktig person.

Ja, annars har jag ägnat dagen åt att sova och jobba, som sig inte bör. Det har varit kul och tråkigt om vartannat, som livet självt, vilket kan bero på att det här är livet självt. Jobbandet har gått bra. Måste säga att det är sjukt skönt att vara igång igen, att få de här belöningskickarna varje gång man utfört en liten skitsyssla, som att bombarderas med små achievements arbetsdagarna i ända.

Just det, jag har städat badrumsskåpet också, samt fyllt det med nya PRODUKTER. Det ser rätt bra ut nu (bildbevis på en datorskärm relativt nära dig). Ett första steg mot att röja upp i den här jävla röran som man med lite god vilja skulle kunna kalla ett mycket dåligt liv.

Men jag får kanske vara försiktig med hur långt jag tar min plötsliga prydlighetsmani.

Annars är risken överhängande att jag börjar få såna här sms från mina föräldrar.

*Cola och extrastarka amerikanska koffeintabletter.

Världens vackraste stad i gryningen.

Min utsikt den senaste tiden.

06.03.

Trött.

Och det måste ju vara något slags personligt rekord, för så här tidigt brukar jag inte vara i närheten av att kunna somna. Åtminstone inte som mitt liv sett ut de senaste veckorna.

Rätt lugn dag, höll jag på att skriva, men sanningen är ju att jag vaknade på kvällen och sedan suttit och jobbat större delen av natten. Det betyder väl iofs att själva dagen var så lugn som den kan bli, eftersom jag sov bort merparten av den. Det här låter väl helt sinnessjukt, men jag klagar inte. Så länge jag inte tränar har jag ändå ingen särskild anledning att vakna någon särskild tid.

Eftersom jag inte tränar unnar jag mig för övrigt även att äta precis vad jag vill. Sunt resonemang, jag vet. Men när jag tränar är jag helt galet petig med maten, så jag måste verkligen utnyttja den här glitchen i min logik för att kunna äta gott åtminstone då och då. Fast problemet med DEN logiken är att jag bor i Japan, och här har man inte uppfunnit god mat än – förutom på LOKAL, och vid det här laget har det kanske framgått ett par–tre miljorder gånger att jag hellre svälter än lämnar lägenheten.

Fast jag bröt även mot den logiken igår genom att gå till Donki (mitt andra hem, tydligen) för att köpa grädde (det enda som kan göra min äckliga mat lite godare, och mycket dödligare, för det finns liksom ingen lättgrädde att få tag på här, så istället får man dränka sin måltid i lika många kalorier som det finns i en Big Mac med pommes frites). Det var trevligt att se stan, eller åtminstone en deprimerande skärva av den, i dagsljus igen. Det måste ha gått minst en vecka sedan sist. Och vilket dagsljus! Vackert as ass var det, och varmt och skönt och vårigt. Nästan så man blev sugen på att grilla igen.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Såg den där David Blaine-specialen som Fredrik Wikingsson utnämnt till den bästa tv-timmen någonsin (samt höll inte med). Spelade ”Far cry 3” (samt suckade över dess existens). Beställde en äcklig Pizza Hut-pizza (samt gladdes åt alla år den lär ha förkortat mitt ovärdiga liv med).

Ja. Det var allt från Tokyo för den här gången.

Hoppas ni inte dog av avundsjuka.

Eller somnade.

Härom dagen beskrev en japansk bekant sig själv som en ”hikikomori” i ett FB-inlägg. (Eller mer exakt: hen sa, fritt men extremt skickligt översatt, att hen hade ”hikikomorat för mycket”. Grundformen av ”hikikomori” är nämligen ett verb.)

Otroligt att det inte slagit mig tidigare, att det finns just ett japanskt ord för det som hänt med mig de senaste månaderna, i just Japan. En hikikomori, det är ju precis det jag långsamt förpuppats till sedan skolslutet i oktober. Som eventuellt existerande läsare vet så är det något jag återkommit till gång på gång: mitt behov av egentid (närmare bestämt dygnet runt), min orubbliga dagsrutin, att tröskeln mellan mig och resten av världen bara tycks bli högre för varje dag som går.

I vanliga fall hade jag här fortsatt mala på i alltmer dramatiska ordalag om denna exotiska åkomma, eftersom en klassisk kvällstidningsregel säger att när man väl hittat sin vinkel, då biter man sig fast vid den tills man hör kraset av benknotor. (Det är också en väldigt bra regel. Om man är en grävling.)

Men IRLivet tenderar ju att vara något mer nyanserat än så. Det gäller till och med mitt liv – hur svartvitt det än kan framstå enligt tveksamma källor på internet.

Så nej, jag har inte hikikomorat ihjäl mig riktigt än. I helgen borde jag kanske snarare ha hikikomorat lite hårdare, för som jag noterade i förra inlägget så drogs jag med en nästan förlamande överhängsel i lördags, som inte avtog förrän jag släpade ut min vidriga lekamen genom dörren igen, för ännu en kväll av osunt leverne – vilket förstås resulterade i en ännu mer plågsam söndag.

Egentligen hände väl inget superspännande i lördags, men det var skönt att komma in i min gamla helgrutin också, efter att ha snörvlat och hostat mig igenom årets första veckor.

Dock helt sjukt att jag mådde kalasdåligt i mer än ett dygn efteråt. Här är valutan jag fick för den investeringen:

(mer…)

Okej, det här är kanske inget att skriva hem om. Men jag gör det ändå, eftersom CONTENT ändå är CONTENT. Vet inte riktigt om Cola Cherry finns i Sverige, eller ens om den vanligtvis gör det i Japan. Men den här flaskan, som jag hittade OVANPÅ ett av den lokala Donkins läskställ, är åtminstone inte importerad, så jag antar att jag kan få tag på fler om jag råkar vilja det, och det gör mig glad, för det råkar jag vilja.

Apropå CONTENT så har jag varit helt sjukt överhängd både igår och idag (30-årstecken?), alltså värre än på evigheter, så jag har inte riktigt kunnat blogga om orsakerna till överhängseln. Det kommer nog krävas starkare mediciner än Cola Cherry för att jag ska orka kravla mig upp på den hästen igen.

God läsk, hursomhelst. Med beröm två plus.

Så här såg det ut när jag var på grillfest hos min vän Chiaki igår. Kul var det, och otroligt gott var köttet som grillades ute på hennes altan, trots att jag egentligen brukar hata japanskt kött. (Det här kan för övrigt vara första gången jag använder någons riktiga namn på bloggen, om man bortser från Mr Pokemon.)

Du kanske tycker bilden är lite suddig, men av någon anledning minns jag inte alls kvällen som så här skarp.

Vilket omöjligen kan ha att göra med den dryga liter jordgubbs-chūhai jag sköljde ner nämnda kött med.