Det är alltså det sistnämnda jag är. Och ändå kan jag bara tänka på det förstnämnda.

Jag landade på Narita i tisdags, vid 10-tiden. Sedan dess har det förmodligen inte gått en minut utan att jag drömt – i valfri bemärkelse – om nästa Sverige-resa.

Eller att jag hostat lungorna ur led.

Egentligen är det rätt skönt att vara tillbaka i Tokyo – jag passade ju på att längta som en tok sista dagarna i Sverige – men omställningen från julmat och Max till instant-ramen, och från att njuta av livet omgiven av familj och katter och vänner till att ligga och huttra på andra sidan jorden i min svävande skokartong, det var kanske inte den grejen jag såg fram emot allra mest. (Hoppas alla vänner jag träffade – och kramade – i söndags, när jag trodde att jag var så gott som frisk, inte misstycker. Om de nu överlevde mitt livsfarliga långtidsvirus, annars lär de ju varken tycka från eller till.)

Jag har varit förskonad från jetlag förutom första dagen, så den där surrealistiska kulturkrockskänslan (”Alla skyltar är typ på kinesiska!!!!!!”) släppte ganska snabbt. Men jävlar, de gånger då jag orkat släpa mig ut i kylan har det varit rätt underbart ändå. Bland annat för att det egentligen inte finns någon kyla (mer än inomhus). Det är nämligen typ vår här – gassande sol och salarymen som strosar runt utan ytterkläder. Det var minus en miljard när jag lämnade Sundsvall, så även den grejen får betyget godkänt av mig. (En grej som snarare får mvg: typ det första som hände när jag återfått medvetandet tidigare i veckan var att Cardoso fick sitt visum. Hyfsat smakrik start på nya året ändå. Det hade varit så himla deppigt att vara kvar utan henne.)

Så ja: fan vad jag älskar att bo här. Men fan vad jag saknar Sverige också. Det känns fortfarande som VERKLIGHETEN; Japan som en glättig, sakuradoftande dagdröm. Det är egentligen 0,0 konstigheter: jag visste ju att jag skulle längta larvigt mycket efter svensk mat och enstaka svenska människor de första dagarna i Japan. Saknar i synnerhet att ha folk nära mig som verkligen känner mig på djupet, för såna har de inte riktigt uppfunnit här än. Den kontrasten blev verkligen glasklar inte minst sista dagarna i Sverige – olägligt nog. Å andra sidan är det ganska lätt att konvertera all denna längtan till POSITIV ENERGI eftersom jag ju hoppas återvända om ett halvår eller så.

Annars har jag väl trots allt börjat komma in i lunken här igen, även om den mest gått ut på att jag lunkat fram och tillbaka mellan datorn och köket. Har jobbat, lekt med Logic, kollat på tv-serier, ätit skräpmat och gapskrattat stup i kvarten åt Cardosos kavalkad av autocorrect-fails i vår ständigt pågående FB-konversation. Dvs egentligen allt det mitt liv brukar bestå av här. Och imorgon ska jag träffa Tukis igen – alltjämt en av de bästa människorna på jord, även om man jämför med mina bäztizar i Sverige. Dessutom ska vi se den förhoppningsvis bästa rymdfilmen på jord, samt äta varsitt exemplar av en av de bästa hamburgarna på japansk jord. (Det är alltså ”Gravity” vi ska se – Imax-versionen, hurra! Sist i världsrymden, jag vet – men den hade premiär 13 december i Japan, eftersom Japan är Japan).

Chansen att återse Tukis är väl också precis vad som behövs för att lirka ut mig ur lägenheten en gång för alla.

Att det kommer kosta henne liv och lem, det får man bara bita ihop och acceptera.