Tillbaka i Helsingfors, och samma gamla flygel som man alltid slussas via när Finnair ska skjutsa en vidare till Asien. (Flyga med Finnair till Asien: lyx, eftersom Helsingfors inte ligger åt fel håll, som London och andra lömska städer gör.) Mitt starkaste minne av den här lilla avkroken är att jag mellanlandade här när jag skulle vidare till Singapore hösten 2011. Det var en kvällsflight, och jag hade skrivit salstenta på morgonen – vilket i mitt fall automatiskt innebär att jag inte hade sovit på ett och ett halvt dygn (det var så jag klarade tentorna: slappade tills det inte gick att slappa längre, sedan panikplugga dygnet runt tills allt satt). När jag bokade, några veckor i förväg, tyckte jag det lät asmysigt att belöna mig själv med en resa nästan direkt efter tentan, men det blev fan en av mitt livs värsta flighter. Så vedervärdigt att försöka ta igen oceaner av förlorad sömn på ett plan, i ekonomiklass, ihopkrummad i sitt säte som en rosslande räka, ständigt avbruten av måltidsservereringar och distade informationsmeddelanden på 38 språk av varierande vidrighetsgrad.

Men jävlar vilken semester det blev. Singapore, Kuala Lumpur, Bali och Singapore igen på mindre än två veckor. Vi bara höftade oss fram – tog bussen från Singapore till KL, sedan lågprisflyg till Bali när övriga öar i området visade sig inte vara Bali. Singapore var helt galet, lätt en av de häftigaste metropolerna i Asien. Jag menar, så här såg närmaste kvartersbutik ut där vi bodde – alldeles intill Orchard Road, som är typ Times Square och stora korsningen i Shibuya och Piccadilly Circus inträngda i samma kvarter, och så har man plöjt upp en gata rakt genom hela skiten. Kuala Lumpur var dock bedrövligt, bara en massa damm och skabb och gator som var halvt omöjliga och helt livsfarliga att navigera till fots, med en oas av obscent pampiga skyskrapor mitt i misären. Fast det var hyfsat magiskt ändå att ligga vid hotellpoolen i den varma höstluften och se alla glittrande ljus reflekteras i vattnet, med minareternas böneutrop ekande i fjärran. Och så Bali, då. Vi bodde på ett risfält, hotellet låg alltså mitt i, och risfältet var i sin tur omgivet av berg och djungel. Så här kunde det se ut om man var dålig på att fotografera. Det var så vackert, och nästan surrealistiskt stillsamt, att man aldrig ville därifrån. En dag anlitade vi dock en chaufför som fraktade oss längs ett pärlband av stränder, helgedomar och dalar. Helt mindblowing. Ett uråldrigt tempel där lokalbefolkningen svalkade sig i långa stenbassänger, duschande under vattensprutande elefantstatyer. En till synes anspråkslös rastplats vars ena sida visade sig erbjuda ett gastkramande panorama över Balis böljande hav av regnskog. Och så vidare.

Dagens äventyr blir nog inte fullt så spektakulärt. Har en drygt tio timmar lång flight till Tokyo framför mig, fast först en jävla massa onödig dödtid. Och när jag kommer fram blir det Narita Express i en timme och skruttio minuter, så det hinner bli typ lunch och arbetsdag i full gång när jag, sömndrucken och sönderhostad, väl börjar närma mig Shinjuku. Den här flighten lär väl bli en repris av den till Singapore för gamla räkan (eller ”mamma hummer” som Cardoso numera kallar mig, eftersom en lång historia). Halsen är ett jävla rivjärn, det gör så ont att jag vaknar av det om jag råkar somna. Har bunkrat upp med vatten och halstabletter, och grundade med mängder av te imorse, men inget lindrar mer än temporärt. Tio timmar i snustorr Sahara-luft gör nog susen!!! (”Susen” = jag hostar upp halsen, sedan behöver jag inte ha ont i den mer. Win/win.)

Hade något mer jag ville säga, men glömmer vad, som gamla räkor tenderar att göra. Som avskedspresent får ni istället en bild på min nuvarande arbetsplats, som traditionen bjuder. En dag kan allt det här vara ditt, om du dödar mig och iklär dig mitt skinn: