Middag på Yayoiken, 01.30 igår. Tyvärr stänger de 02.00, annars hade jag nog väntat några timmar till.

”Nu börjar det väl bli dags för dig att lägga dig?” sa vår podcast-redaktör efter att vi avslutat inspelningen vid 21-tiden igår.

”:-)” sa jag, och var vaken i nästan 12 timmar till.

Långsinta (och existerande, en eventuellt omöjlig kombination) läsare minns hur jag malde på om min älskade japanska dagsrutin när jag var hemma i Sverige. Jag borde nog ha kallat den ”nattrutin” istället. Jag har verkligen alltid varit en nattmänniska, och ibland har jag verkligen trivts med det (som på gymnasiet, när jag tillbringade mina nätter framför ICQ och sov bort skoldag efter skoldag, eller när vi nattmanglade inför lämning varje månad på Super PLAY-redaktionen).

Men just nu känner jag liksom bara att jag är på drift: dygnet förskjuts allt mer, jag glömmer bort vilken dag det är, rullgardinen är nerdragen, jag lämnar inte lägenheten förutom den halvtimme eller så det tar att var tredje dag gå och köpa förnödenheter (mest sprit) på Donki. (Men oroa er inte: förutom att min mamma tror att jag är alkoholist, och att min doktor sagt mer eller mindre rakt ut att jag är det, så finns det inga som helst tecken på att jag är alkoholist.)

Det var ju inte så här det skulle bli.

När jag flyttade till Tokyo såg jag naivt nog framför mig ett enda långt, neonglittrande ”Lost in translation”-äventyr. Det som istället följde var det näst stressigaste året i mitt liv, med extremt kompakta små fickor av fritid någon gång i månaden. (Stressigaste året i mitt liv: när jag pluggade heltid på SU, arbetade heltid för AB, var i full färd med att lansera – och layouta – Fienden, och samtidigt tränade fem dagar i veckan.) När skolåret närmade sig sitt slut och jag fick mitt journalistvisum började jag återigen lista alla makalösa upplevelser jag plötsligt skulle ha tid att unna mig.

Men fan, när jag har tid och hälsa och råd slutar det ändå alltid med att jag sitter som fastfrusen hemma i lägenheten, varenda sekund ett styng av dåligt samvete över att jag inte är mer social, att jag inte tar vara på min begränsade tid i Tokyo, eller att jag åtminstone inte är mer produktiv när jag bara sitter hemma utan något särskilt på schemat.

Jag jobbar, förstås. Gamar lite. Plågar mig igenom en och annan film. (När jag bodde i Sverige, och ibland hade vägarna förbi Nöjesbladet-redaktionen, brukade jag bli pikad av Markus Larsson för att vi delar ut så många femmor på speluppslaget. Tydligen har det inte gått upp för vissa att spel helt enkelt är bättre än film och musik.)

Och apropå podcasts: jag antar att det inte längre är hemligt att vi spelat in en sån, bland annat eftersom jag nämnde det i början av det här inlägget. Det var svårt! Inte att nämna det, men att göra den. Trodde det skulle vara ganska lätt eftersom vi gjorde webb-tv för en massa år sedan, och då hann jag vänja mig lite vid det här med att vara stel och officiell, som man (Aftonbladet Hierta AB) ju vill att även en podcast ska kännas. Men ja, ni får väl höra resultatet någon gång, om ni vill, och finns.

Kanske lyckas jag även släpa ut min uppblåsta kropp ur lägenheten imorgon – inte för att köpa sprit, utan för att konsumera den (enda andra anledningen jag godtar). En vän till mig som är kock ska nämligen ställa till med något slags grillfest. I januari! Jag trodde hen halvskämtade, men tydligen ska hen ställa sig och grilla kött efter jobbet imorgon.

Men tills dess fortsätter jag ligga här med nerdragen rullgardin och känna mig som de där studenterna som spändes fast i ”sensory deprivation chambers” av CIA på 50-talet.

Tro dock inte för en sekund att jag menar att vårt lidande på något sätt går att jämföra.

De slapp ju spela ”Far cry 3”.