Idag har jag inte gjort så mycket. Efter den inledningen förstår jag att ni sitter som på nålar!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sover helt sinnessjukt konstigt pga just sjukdom. Jag gav Mats umeshu och sake, han gav mig husrum och feber. Tur dock att den slog till först nu när jag kommit upp till Essvik (där jag växte upp, och där mina föräldrar – och katter – bor kvar) en sista vända. Men det är ju, newsflash, bra segt med igenpluggad näsa och raspig hals. Vaknade typ 11, tog en Ipren och somnade om, sedan var tydligen klockan 18 nästa gång jag återfick medvetandet. Någon minut senare kom mamma och pappa hem, medvetna om min sjuka, och frågade hur dags jag hade klivit upp. ”För en halvtimme sedan”, svarade jag instinktivt, tydligen i tron att denna lögn besparade mig en oerhörd förödmjukelse.

Blev tvungen att lämna ett speluppslag – eller åtminstone mina bitar av det – sedan. Första på flera veckor, eftersom de två föregående behövde lämnas precis när jag kommit till Sverige i mitten av december. Lite ovant att försöka komma in i groovet – det extremt lilla groove jag nu har – efter dessa veckor av relativt slappande. Försökte roa mig efteråt, men inget bet riktigt. Började kolla på ”På spåret”, men avbröt mitt i för att skriva en serie helt värdelösa bloggutkast. Inser mer och mer hur kreativt frustrerad jag blir av att varva ner så här hårt, men jag har liksom inget naturligt, odramatiskt utlopp för det – åtminstone inte så länge jag inte har tillgång till min stora dator med Logic. (Fick Logic X i julklapp!!! Vilken jävla boost det ska bli. Har använt det farligt instabila Logic Express 9 sedan jag fick det i födelsedagspresent typ 2009 – eller egentligen sedan Garageband buggade ihjäl ett av mina projekt året därpå – så nu ska det bli 1,5 fröjd att uppgradera och sedan börja köpa lite fina pluggar.)

Spelade även några minuter ”Far cry 3”, men det gjorde mig så upprörd att jag behövde ligga och ta igen mig i flera timmar efteråt. Alltså, HERREGUD vilken dynga. Första MINUTEN typ är väl okej, när man via ett foto- och videomontage får se att man varit på semester i tropikerna (samtidigt som man liksom fattar att den är över nu), men sedan urartar det ju i ett tv-spel ganska omgående. Karaktärer så ”HÄRLIGT” quirky och överdesignade att de hade känts för orealistiska i en Pixar-film, spelmekanik så pillig och plottrig att man är rädd att man ska behöva tenta av den i slutet av spelet, och det fullkomligt logiska i att en kvart efter att man flytt från sin fångenskap och sett sin bror dö så sitter man alltså och studerar vilken tatuering (!!!) som låter en göra takedowns och hur många hundhudar man behöver för att sy en större plånbok, precis som man gjort först av allt även i verkligheten om man just lämnat sina vänner att avrättas av överdesignade pirater. Det här helt orimliga filtret som spelmekaniken lägger på storyn, alla jävla tutorials (bokstavligt talat tiotals i rad efter vissa sekvenser) – det dödar samma (hyllade!!!) story så hårt att jag aldrig kommer kunna ta den på allvar igen. Så typiskt Ubisoft också att dränka sina torra små matinéer i liter efter liter av flottig spelmekanik. Att de bara fortsätter ösa på, de kan verkligen inte hejda sig. Stör man sig på att det är 3000 mätare på skärmen i ett spel, då är det 30 000 i nästa. Det är ju av exakt de här anledningarna som jag inte klarar av ”Assassin’s creed” heller, trots den hisnande ansatsen. Jag vill att Shigeru Miyamoto ska ta över alla Ubisofts serier, sedan kan vi snacka. (Eller kanske Firaxis, för med ”Xcom: Enemy unknown” visade de exakt hur invecklat ett tv-spel kan bli utan att behöva tappa fokus: striderna som små hårda kristaller i störtfloden av strategi och statistik. Tidernas game, alltså.)

Nu blev det här väldigt långt, men jag har ju svårt att lägga band på mig själv till och med när jag har tråkigt. Å andra sidan blir det ett himla bandläggande inom kort, för på måndag åker jag tillbaka till Japan, vilket innebär att jag kommer ha slut på nya intryck att beblogga. Efter den avslutningen förstår jag att ni fortsätter sitta som på nålar!!!!!!!!!!!!

PS. Ja, jag är fortfarande i Sverige.
PPS. Tack för mig!