Började läsa den här boken i förrgår. Sedan slutade jag igår. Inte för att den var dålig, utan för att jag var så hookad att det tog mindre än ett dygn att plöja igenom den.
Han Peter Ottsjö har försökt få mig att läsa ”Escape from camp 14” i 0,8 evigheter, och till slut fick jag bita i det minst sagt bittra äpplet. Jag beställde boken – som alltså handlar om livet i ett av de mindre softa nordkoreanska fånglägren (eller man kan väl säga att det är mellansoft, för det finns både mer och mindre softa läger) – i somras, men har inte hunnit ta itu med den förrän nu. Som av en slump var jag för första gången sedan sommaren 2012 hemma hos han Peter Ottsjö bara någon vecka innan jag till slut slog upp boken – vilket nästan fick mig att låta bli. Han varnade mig nämligen för dess hemskheter så strängt att jag övervägde att helt skippa den. (Situationen blev inte mindre spänd av att han var täckt av spyor, vilket jag antar är en konsekvens av att utsätta sig för skräckinjagande litteratur.)
Men skippade den gjorde jag inte, och det var väl tur, för den var faktiskt lite över förväntan. Men framförallt: eftersom jag läst en del artiklar om de där fånglägren i förväg så var jag beredd på alla hemskheter, till den grad att jag nog var lite avtrubbad. Annars hade det varit mycket jobbigare att läsa den. (☑Tortyr ☑Barn som tvingas äta råttor för att överleva ☑Barn som inte överlever ☑Brist på romantik)
Det var i vilket fall som helst en story som fick magen att vända sig mer än ett varv. Men ändå var den ganska återhållsamt skriven, vilket klädde det starka materialet väldigt bra. Efter ”Double down” var det avslappnande att slippa ett dussin befängt forcerade allitterationer per sida. Det kändes nästan som att glida igenom en 200 lång sidor artikel i en extremt tjock upplaga av New York Times.
Shit, det kom kanske lite för plötsligt, förra inlägget. Först tre veckor av tystnad, sedan 48 miljorder tecken om hur mycket jag vill slita Ubisoft i stycken för att man kan tatuera sig i ”Far cry 3”. Det var alltså vad jag hade att säga om mitt första besök i Sverige på ett och ett halvt år.
Ärligt talat har jag varit extremt osugen på att skriva något alls de senaste veckorna, som det typ alltid blir när jag tar semester. (Jag har iofs inte varit ledig nu, men mest jobbat med annat än skrivande, eller åtminstone mest med annat än skrivande av annat än sensationsrubriker. Eller inte.) Första gångerna det hände tyckte jag nästan att det var lite skräckinjagande, eftersom jag på den tiden (ca 2007) verkligen hängde upp hela min existens på skrivandet. Det här med ”du är aldrig bättre än din senaste formulering”, det var verkligen så jag kände mig på den tiden, dvs värdelös. (Jag kan inte tänka mig att det finns en enda begåvad skribent i världen som mår särskilt bra av sitt skrivande. Däremot finns det flera dåliga som mår dåligt av det, vilket jag lärt mig genom att vara mig själv.) Sedan dess har jag långsamt lyckats såga itu den där klumpen av ångest där arbete och fritid utgjorde ungefär hälften var, så att jag numera kan trivas rätt bra med livet även om jag kreativt är helt under isen (läs de senaste två–tre åren), och fortsätta må dåligt när jag jobbar. Win/win!!!
Det som gjorde att det där till en början kändes skräckinjagande, alltså bortom att jag levde i villfarelsen att mitt liv inte var värt att leva utan skrivandet (i själva verket skulle det förmodligen vara BÄTTRE), är att jag ju i grunden är reporter, att mina idoler är reportrar, att jag nästan uteslutande läser reportageböcker – och att det sällan finns så mycket att rapportera om som när man är ute och reser. Jag brukade älska att bombarderas av helt nya intryck och försöka sätta ord på varenda ett av dem i samma takt som de plöjdes ner i hjärnbarken. Det där nådde sin kulmen när jag en gång publicerade en helt sinnessjukt lång artikel som bara bestod av min resedagbok, mer eller mindre ofiltrerad, från första gången jag var i Tokyo.
Idag är att resa det bästa jag vet – inte att SKRIVA om att resa. Jag bara stänger av all kreativitet, sånär som på den sparlåga som går åt till att driva mitt Instagram-konto. Inlägget från Cabo San Lucas i somras var något av det mest ansträngande (om än inte tidskrävande) jag skrivit i år. Det kom som en lättnad när jag tvingades lämna in ett signerat brev som sa jag absolut inte skulle rapportera från min resa innan jag beviljades tillstånd att åka till Shanghai (japp). Även om jag väl på plats inte kunde låta bli att skriva upp en massa formuleringar på ren rutin, små frysta ögonblicksbilder i mobilens anteckningsblock.
Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska skriva om det mest omvälvande som hänt mig sedan jag flyttade till Tokyo. För omväldande är precis vad det har varit – och precis vad jag hade förväntat mig. En av anledningarna till att jag längtade tillbaka till Sverige så intensivt var att jag fått gå och arbetat upp något så paradoxalt som en enorm aptit på livet jag investerade otroligt mycket kraft och pengar i att lämna bakom mig hösten 2012. Och en av anledningarna till DET är att jag verkligen älskar att skjuta upp saker mer än jag egentligen behöver bara för att kunna njuta av dem ännu mer sedan (och att verkligen ha något att längta efter är ju inte en av livets tre tråkigaste saker heller). Sista tiden i Tokyo hade det gått så långt att jag typ kunde bli tårögd av tanken på att åka tunnelbana hemma i Stockholm igen.
De här veckorna har verkligen varit alldeles för roliga, hektiska och (bitvis) storslagna för att mitt lilla torftiga ordförråd ska göra dem rättvisa. Men i enlighet med mitt nyårslöfte (som jag kom på igår, men det var fortfarande 2014 då, så det gills) gör jag så att jag släpper tv:n och öser på ändå.
FÖRSTA VECKAN:
Stockholm. Magiskt! Har alltid älskat hur innerstan liksom blossar upp dagarna före jul. Och precis som jag hoppats så var det väldigt speciellt att få uppleva dem som turist. För det var verkligen så jag kände mig. Jag har inget eget boende i Stockholm längre (det är dock lätt åtgärdat, allt som krävs är att Jan Helin höjer min lön med 100 procent), så bodde istället hos kompisar och på hotell, mestadels i stadsdelar jag inte alls är särskilt hemtam i. Så där släntrade jag runt på dagarna – jetlaggad, milt desorienterad, och salig varje gång ännu en minneslucka fylldes i. (”JUST det, det är så HÄR min gamla tunnelbanenedgång vid St Eriksplan luktar!”)
Jag kommer ihåg att jag var ute och gick med Mr Pokemon (som jag sov hos första nätterna) på Hamngatan, vi hade varit på Moderna, och jag bah ”Vi MÅSTE gå in på NK och Gallerian!!!” Jag hade ingen särskild anledning, det var bara ett sånt jädrans äventyr att besöka julpyntade svenska varuhus igen, känna den där svettiga pulsen igen. (Julpyntade varuhus har vi gott om även i Shinjuku, men.) Men även småsaker som att gå på Hemköp med Susanna för att köpa lite kvällsmat kändes helt plötsligt som några av årets höjdpunkter, de med. För att inte tala om att äta på Max, eller beställa pizza (svensk pizza!!!), eller fyllekäka kebab.
Kanske berodde allt det inte bara på hur mycket jag längtat tillbaka, utan även på vilken satans vacker stad Stockholm är när man har med sig rätt ögon. (Trots bristen på snö – vilken åtminstone gjorde att jag kunde överleva i min papperstunna Uniqlo-jacka.)
Ett förbannat babbel blev det nu om just denna vecka, och då har jag ändå inte nämnt hur mycket kul jag hann ha med vänner och flickvän. Men det kanske är lika bra. Ingen nämnd, alla glömda!
ANDRA VECKAN:
Stockholm. Eller? Jag minns inte riktigt. *konsulterar schemat* Okej, jag var i Stockholm typ nio dagar, sedan tog jag tåget upp till Sundsvall, så det blir väl resans andra vecka, typ. Också magiskt, hursomhelst! Jag föddes i Stockholm, men växte upp i Sundsvall, så det här är verkligen hemma för mig (mamma och pappa bor kvar i samma hus, med samma katter). Susanna var här med mig i tre dagar, så då blev det ett himla gamande, må ni tro (precis som dagarna på hotellet första veckan). Totalt hann vi dra igenom ”Stacking” (ungefär lika underbart som ”The cave”), ”Brothers: A tale of two sons” (bra, men jag begriper inte vad som skulle vara så speciellt med slutet), ”Bioshock infinite”-episoden ”Burial at sea” (riktigt dålig, rentav inte bra, trots att jag längtat tillbaka till Rapture som en tok) och första episoden av andra ”Walking dead”-säsongen (asbra, men vad hade vi egentligen väntat oss?). Vi hade ”Lego Marvel” här också, och eftersom vi tog 100 procent/1000 G i ”Lego Lord of the rings” förra julen är det ju något vi sett fram emot en del, men vi valde att invänta Xbox One-versionen istället.
När Susanna inte var här så plågade jag mig ut i värmen för att träffa lite gamla vänner vid ett par tillfällen, men mest spelade jag ”Xcom: Enemy unknown” med en kopp pepparmynta-te som bildade en strimma av kondens på tjock-tv:n av modell Luxor 2001 (som fyller 30 nästa jul, ett år efter mig). Tidernas game, som sagt. Helt uppslukad blev jag. Rätt okej dagsrutin också: äta julmat, äta efterrätt, äta julgodis, gosa med katter, spela ”Xcom”, repetera. Enda baksidan: eftersom jag släppt på alla tyglar under den här resan har jag tyvärr 40 år av rutinen träna, banta, jobba, banta, frysa framför mig när jag kommer hem.
TREDJE VECKAN:
Sundsvall, och en helg i Stockholm med anledning av släktkalas. Passade på att träffa ännu mer fölk när jag ändå var nere, mest mina gamla bandkamrater. Hann inte med alla när jag var nere första gången, vilket var lite jobbigt, för trots att det mest var planerat i förväg kände jag några gånger att tiden inte alls räckte till för att det skulle gå att catcha upp i lugn och ro (alltså, för det är ju lite sjukt att jag inte hade träffat flera av mina bästa vänner på ett och ett halvt år, nästan). Så det var skönt att ha en anledning att komma ner igen och ta ett uppsamlingsheat, samt att hinna gå ut i Stockholm igen (det är ju väldigt olikt Tokyo, där det oftast är mer spektakulär inramning och alltid mycket mer avslappnad stämning – men om jag saknat lukten i tunnelbanan är det väl inte så konstigt att jag saknat att gå ut med mina vänner också). Mindre skönt att jag fick med mig Mats (som jag övernattade hos) hiskeliga förkylning hem. Men sånt är tydligen livet, vilket förklarar varför jag alltid varit sjukt skeptisk till det.
FJÄRDE VECKAN:
Mer eller mindre sängliggande hemma i Sundsvall, sjukare än jag varit under hela 2013 – trodde jag. Sedan påminde Susanna mig om att jag hade exakt samma symptom precis innan jag skulle flyga hem från henne i Princeton för exakt ett år sedan (den här gången flyger jag hem på måndag, med hostan i högsta hugg). Fin nyårstradition man lagt sig till med. Dessutom är nästan all julmat (med tillhörande efterrätter och godis) slut, plus att jag läst ut böckerna jag tog med mig hit, och ”Xcom” klarade jag ju förra veckan, så även underhållningsdieten har varit dödligt mager nu, vilket kanske är lika bra eftersom jag är ett sånt jävla ruckel.
FEMTE VECKAN:
PS. Säg gärna till om ni vill att jag ska skriva lite längre inlägg i fortsättningen!!!!!!!!!
Idag har jag inte gjort så mycket. Efter den inledningen förstår jag att ni sitter som på nålar!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sover helt sinnessjukt konstigt pga just sjukdom. Jag gav Mats umeshu och sake, han gav mig husrum och feber. Tur dock att den slog till först nu när jag kommit upp till Essvik (där jag växte upp, och där mina föräldrar – och katter – bor kvar) en sista vända. Men det är ju, newsflash, bra segt med igenpluggad näsa och raspig hals. Vaknade typ 11, tog en Ipren och somnade om, sedan var tydligen klockan 18 nästa gång jag återfick medvetandet. Någon minut senare kom mamma och pappa hem, medvetna om min sjuka, och frågade hur dags jag hade klivit upp. ”För en halvtimme sedan”, svarade jag instinktivt, tydligen i tron att denna lögn besparade mig en oerhörd förödmjukelse.
Blev tvungen att lämna ett speluppslag – eller åtminstone mina bitar av det – sedan. Första på flera veckor, eftersom de två föregående behövde lämnas precis när jag kommit till Sverige i mitten av december. Lite ovant att försöka komma in i groovet – det extremt lilla groove jag nu har – efter dessa veckor av relativt slappande. Försökte roa mig efteråt, men inget bet riktigt. Började kolla på ”På spåret”, men avbröt mitt i för att skriva en serie helt värdelösa bloggutkast. Inser mer och mer hur kreativt frustrerad jag blir av att varva ner så här hårt, men jag har liksom inget naturligt, odramatiskt utlopp för det – åtminstone inte så länge jag inte har tillgång till min stora dator med Logic. (Fick Logic X i julklapp!!! Vilken jävla boost det ska bli. Har använt det farligt instabila Logic Express 9 sedan jag fick det i födelsedagspresent typ 2009 – eller egentligen sedan Garageband buggade ihjäl ett av mina projekt året därpå – så nu ska det bli 1,5 fröjd att uppgradera och sedan börja köpa lite fina pluggar.)
Spelade även några minuter ”Far cry 3”, men det gjorde mig så upprörd att jag behövde ligga och ta igen mig i flera timmar efteråt. Alltså, HERREGUD vilken dynga. Första MINUTEN typ är väl okej, när man via ett foto- och videomontage får se att man varit på semester i tropikerna (samtidigt som man liksom fattar att den är över nu), men sedan urartar det ju i ett tv-spel ganska omgående. Karaktärer så ”HÄRLIGT” quirky och överdesignade att de hade känts för orealistiska i en Pixar-film, spelmekanik så pillig och plottrig att man är rädd att man ska behöva tenta av den i slutet av spelet, och det fullkomligt logiska i att en kvart efter att man flytt från sin fångenskap och sett sin bror dö så sitter man alltså och studerar vilken tatuering (!!!) som låter en göra takedowns och hur många hundhudar man behöver för att sy en större plånbok, precis som man gjort först av allt även i verkligheten om man just lämnat sina vänner att avrättas av överdesignade pirater. Det här helt orimliga filtret som spelmekaniken lägger på storyn, alla jävla tutorials (bokstavligt talat tiotals i rad efter vissa sekvenser) – det dödar samma (hyllade!!!) story så hårt att jag aldrig kommer kunna ta den på allvar igen. Så typiskt Ubisoft också att dränka sina torra små matinéer i liter efter liter av flottig spelmekanik. Att de bara fortsätter ösa på, de kan verkligen inte hejda sig. Stör man sig på att det är 3000 mätare på skärmen i ett spel, då är det 30 000 i nästa. Det är ju av exakt de här anledningarna som jag inte klarar av ”Assassin’s creed” heller, trots den hisnande ansatsen. Jag vill att Shigeru Miyamoto ska ta över alla Ubisofts serier, sedan kan vi snacka. (Eller kanske Firaxis, för med ”Xcom: Enemy unknown” visade de exakt hur invecklat ett tv-spel kan bli utan att behöva tappa fokus: striderna som små hårda kristaller i störtfloden av strategi och statistik. Tidernas game, alltså.)
Nu blev det här väldigt långt, men jag har ju svårt att lägga band på mig själv till och med när jag har tråkigt. Å andra sidan blir det ett himla bandläggande inom kort, för på måndag åker jag tillbaka till Japan, vilket innebär att jag kommer ha slut på nya intryck att beblogga. Efter den avslutningen förstår jag att ni fortsätter sitta som på nålar!!!!!!!!!!!!
PS. Ja, jag är fortfarande i Sverige.
PPS. Tack för mig!
