Började läsa den här boken i förrgår. Sedan slutade jag igår. Inte för att den var dålig, utan för att jag var så hookad att det tog mindre än ett dygn att plöja igenom den.

Han Peter Ottsjö har försökt få mig att läsa ”Escape from camp 14” i 0,8 evigheter, och till slut fick jag bita i det minst sagt bittra äpplet. Jag beställde boken – som alltså handlar om livet i ett av de mindre softa nordkoreanska fånglägren (eller man kan väl säga att det är mellansoft, för det finns både mer och mindre softa läger) – i somras, men har inte hunnit ta itu med den förrän nu. Som av en slump var jag för första gången sedan sommaren 2012 hemma hos han Peter Ottsjö bara någon vecka innan jag till slut slog upp boken – vilket nästan fick mig att låta bli. Han varnade mig nämligen för dess hemskheter så strängt att jag övervägde att helt skippa den. (Situationen blev inte mindre spänd av att han var täckt av spyor, vilket jag antar är en konsekvens av att utsätta sig för skräckinjagande litteratur.)

Men skippade den gjorde jag inte, och det var väl tur, för den var faktiskt lite över förväntan. Men framförallt: eftersom jag läst en del artiklar om de där fånglägren i förväg så var jag beredd på alla hemskheter, till den grad att jag nog var lite avtrubbad. Annars hade det varit mycket jobbigare att läsa den. (☑Tortyr ☑Barn som tvingas äta råttor för att överleva ☑Barn som inte överlever ☑Brist på romantik)

Det var i vilket fall som helst en story som fick magen att vända sig mer än ett varv. Men ändå var den ganska återhållsamt skriven, vilket klädde det starka materialet väldigt bra. Efter ”Double down” var det avslappnande att slippa ett dussin befängt forcerade allitterationer per sida. Det kändes nästan som att glida igenom en 200 lång sidor artikel i en extremt tjock upplaga av New York Times.

3000 plus.