Min dagsrutin. Vet att jag ondgjorde mig över den för ett par inlägg sedan (det mesta framstår just nu som rätt blekt jämfört med att ligga och såsa hemma i Sverige), men i själva verket är den så skön att jag skäms. Att träna i ett gym där jag så gott som alltid får vara helt ifred (som i att det inte är någon annan där), jobba hemma i sängen utan att någon hänger över min axel (vilket hade varit creepy att ha i sängen), för att sedan disponera resten av min vakna tid EXAKT som jag vill – det är ju DET som är drömmen som blivit verklighet. Att den gjort det i Japan är bara en bonus.

Vännerna. Innan jag flyttade till Japan var jag helt säker på att det skulle bli en socialt fattigare tillvaro än den i Stockholm. Alltså, jag är komplicerad när det gäller sånt där. Duktig på att stöta bort folk och så. Oduktig på att träffa folk jag vill träffa igen. Flera av mina läsare hade säkert kunna relatera, om jag inte redan stött bort alla. Men nu sitter jag alltså här med facit i hand efter mitt första år i Japan, och i facit står att jag har fler vänner där än i Sverige. Vänskaperna i Sverige sitter dock djupare, och det beror inte bara på att de haft mer tid på sig att slå rot. Jag drar mig lite för att kalla det en kulturell grej, för det känns på något sätt lite laddat. Eller? Får man kanske säga så i det här landet?

Vad jag menar är iaf att när man lär känna någon ny i Stockholm så är chansen ganska stor att man har hyfsat snarlik bakgrund och hyfsat identiska värderingar. För om man möts där så är det ju ingen slump. Det är liksom tungan på en våg av högst medvetna beslut. Man har förmodligen sökt sig till Stockholm av liknande anledningar, man kanske har gemensamma vänner, man kanske går till samma ställen eller pluggar på samma universitet eller skriver för samma Aftonbladet-sida. I Japan har alla mina relationer i mycket större grad styrts av slumpen. Man har pluggat på samma språkskola, eller så kanske båda gillar Sverige (förmodligen den vanligaste anledningen i mitt fall, obs: ej skämt), eller så kanske båda är inne på sån där datagaming som man hört så mycket hemskt om. Men i övrigt, i de flesta fall: absolut ingenting gemensamt. Mer än att man har kul ihop. ”Okej, då är vi bästisar!!!” Man får liksom blunda för alla olikheter, även när de verkligen skaver, för man kommer inte hitta folk som man är överens om ens ganska mycket med. (Jag bävar inför den dag då någon av mina japanska bekanta bestämmer att det är dags att börja prata politik med mig. ”Jaha, det var då för väl att premiärminister Abe bestämde sig för att låta dissekera 250 000 kimchi-stinkande koreaner levande. Har ni liknande problem med ohyra i Sverige, eller?”)

I Stockholm skulle jag nog aldrig palla, eller snarare våga, leva på det här sättet. Men det har varit en bra övning, tror jag. Och det har framförallt låtit mig lära känna människor med betydligt mer spännande bakgrunder än att de hänger på Strand, pluggar på SU och skriver för Aftonbladet Spela. Så om den beskrivningen stämmer in på alla dina vänner, välkommen till Japan!!! (Förutsatt att du inte har koreanskt ursprung. Isåfall: välkommen att springa i motsatt riktning.)

Kickarna. Nu pratar jag inte om sånt där knark som man hört så många vackra visor om, utan bara känslan av att fan åstadkomma något alls, för den känns rätt avlägsen nu. Belöningsruschen av att smälla i hop Macbooken nästan demonstrativt hårt efter att ha lämnat ännu ett speluppslag. Eller bara att ligga och jäsa efter att man brottat i sig några kilo skräpmat som belöning för att man släpat sig till gymmet (ända ner i källaren!!!!!). Det sistnämnda är, sorgligt nog, i stort sett den enda stund då jag verkligen är helt tillfreds med livet.

Mitt dagliga bad. Det är inte särskilt kallt i Japan – utomhus. Men eftersom japanerna tydligen tror att isolering är en koreansk uppfinning så är det helt olidligt att vistas inomhus under vintern om man inte A) är rik nog att kunna blasta ac:n dygnet runt eller B) bosätter sig i badkaret. Jag brukar bara välja att ha råd med det sistnämnda alternativet, så varje dag sitter jag i mitt superkompakta men superhöga badkar och skållar mig med 42-gradigt vatten medan jag slöar mig igenom vad det nu är för usel bok jag råkar läsa för tillfället. Badrummet, det är nog där 50 procent av alla mina minnen från Japan bildats. Jag kommer för alltid bära med mig den eventuellt alarmerande söta, plastiga doften, eller den muntra melodi som spelas upp när badet fyllt sig självt. (Tro mig, japanerna kan sina bad.) Jag har badat i Sverige också nu i vinter, men eftersom allt det där saknades kändes det helt knäppt. I synnerhet formatet på badkaret: man måste alltså LIGGA ner för att hela kroppen ska täckas av vatten? Det känns ju verkligen ergonomiskt naturligt och/eller icke livsfarligt.

Maten. Jag hatar mig för att jag skriver det här. För alltså, åt helvete med matutbudet i Japan, alternativt mina smaklökar. Det finns helt otrolig mat där – om man äter ute. Om man av dunkla anledningar väljer att laga mat hemma? Psssssh. Mataffärerna känns typ som att gå och handla hos voodoo-tanten i ”Monkey Island”. Det finns ca tre rätter jag kan laga hemma utan att det blir ruttna bönor (på riktigt en japansk delikatess) eller torkade kycklingtarmar av allt.

Ändå sitter jag ibland här i Sverige – visserligen kroniskt tårögd av att det plötsligt går att få normal, välanpassad pizza genom att bara trycka på några knappar på datorn – och börjar plötsligt sakna de där varmkorvarna jag brukar belöna mig med efter träningspassen, eller bunken med ris och ägg och friterat kött på snabbmatsrestaurangen tvärs över gatan. (Yayoiken heter stället, gå dit om du är i Japan! Det finns massor av lokala snabbmatskedjor som serverar olika varianter av det jag just beskrev, men alla smakar DYNGA utom Yayoiken.)

Fan vilken vanemänniska det blev av mig till slut. Det är väl kontentan av det här inlägget, att jag inte gillar oväntade inslag i vardagen, och att jag är gammal, och att jag borde gå och lägga mig nu. (Det roliga är att jag här tänkte ”Men det mest oväntade vore väl isåfall att INTE gå och lägga sig?” Och så för att få ytterligare en liten skjuts i skrivandet så satte jag igång en låt… som jag redan lyssnat på typ tio gånger medan jag skrev det här inlägget. Skönt, då var det motbevisat en gång för alla att jag skulle gilla förutsägbarhet!)