Vanligtvis har jag nästan aldrig tid eller ork att se på film, men eftersom jag varit sjuk har jag hostat mig igenom ett helt gäng den senaste veckan. Nu ska jag berätta för er hur bra de är, så ni slipper ta reda på det själva. (Tro mig: ni kommer ha flera anledningar att tacka mig.)

”Room 237”: bästa premissen i filmhistorien – ett gäng galenpannor som får lägga ut sina extremt detaljerade teorier om påstådd symbolik i ”The shining” – men, till skillnad från ”The shining”, tyvärr inte den bästa filmen. Kubrick är väl min favvo, antar jag (eller jag gillar iofs hon Coppola också), och ”The shining” är jag ju lite knäpp i. Till den grad att jag genom åren faktiskt läst en del av utläggningarna som presenteras i ”Room 237”. Jag är extremt fascinerad av vissa teorier, typ genomgångarna av alla hotellets rumsliga (ha!) anomalier – att vissa utrymmen överlappar varandra på helt omöjliga sätt och så. Men ”Room 237” fokuserar mer på riktiga långskott, typ att just rum 237 symboliserar månlandningen (!) eller mönstret på en matta representerar samlag (?!). Folk som alla grävt ner sig lika djupt – inte i ”The shining” lika mycket som sina egna dunkla psyken – men nått fram till helt olika ändhållplatser. Sjukt fascinerande! Dock lite störigt tempo i filmen, bitvis katastrofal ljudmix (eftersom i stort sett alla förmedlas av berättarröster över montage från filmen blir det smått problematiskt när man inte hör vad som sägs), och hela strukturen är ungefär lika oöverskådligt förvirrande som hotellet självt.

”1408”: sett förut, tyckte den var bättre då. Jag är verkligen världens mest lättskrämda, men den här var ungefär lika mentalt utmattande som ett myggbett.

”Enough said”: väldigt, väldigt bra. Så fin och fängslande att jag efter typ tre fjärdedelar insåg att jag inte tänkt på Tony Soprano en enda gång. (Detta är alltså inte en kvalitetsstämpel jag använder mig av i alla möjliga sammanhang, bara i filmer där James Gandolfini är med. Men det verkar ju bli rätt få såna framöver, så ni slipper bli förvirrade mer.)

”Gravity”: bra, snygg och så. Men hade sett fram emot den så fruktansvärt länge (japanska premiären: 468 månader efter resten av världen – i gengäld har vi dock riktiga Imax-biografer här) att jag blev lite ledsen när jag började zona ut efter typ halva. Skulle dock gärna vilja veta vad allt betydde, med fostren och amfibierna och allt vad det var i symbolikväg. Jag förstår mig aldrig på sånt, ens när det trycks upp i intellektet på mig (som fosterscenen, HERREGUD vad övertydligt planterad). Så jag lägger undan fem plus till den som gör en ”Room 237” om ”Gravity”.

”Robocop” (originalet): usel. Om du, som jag, lyckats undvika den i alla dessa decennier: fortsätt med det. (När jag var och såg ”Gravity” var förresten biografen tapetserad med reklam för ”Robocop”-remaken, med han ”Joeru Kinaman”. LOL.)

”Friday night lights”: sämsta jag sett i år. Och med tanke på att jag sett ”Robocop” i år så säger det ganska mycket. Tro nu inte att denna sågning beror på att jag nyligen läst boken och därmed är för fin för att acceptera filmens ganska brutala hantering av källmaterialet. Problemet är snarare att varenda jävla scen är så hårt marinerad i smetiga gitarrmelodier, det är som att någon lämnat en tv med ett ”The OC”-maraton på i bakgrunden under hela filmen. Det är dessutom en film som ser billig ut, men som tror att en massa häftiga montage och snabba klipp ska få den att kännas mäktigt poetisk och melankolisk. Det kanske den har rätt i, men eftersom montagen som faktiskt används i filmen är väldigt töntiga och slarvigt klippta så kommer vi aldrig kunna testa den tesen.