Härom dagen beskrev en japansk bekant sig själv som en ”hikikomori” i ett FB-inlägg. (Eller mer exakt: hen sa, fritt men extremt skickligt översatt, att hen hade ”hikikomorat för mycket”. Grundformen av ”hikikomori” är nämligen ett verb.)

Otroligt att det inte slagit mig tidigare, att det finns just ett japanskt ord för det som hänt med mig de senaste månaderna, i just Japan. En hikikomori, det är ju precis det jag långsamt förpuppats till sedan skolslutet i oktober. Som eventuellt existerande läsare vet så är det något jag återkommit till gång på gång: mitt behov av egentid (närmare bestämt dygnet runt), min orubbliga dagsrutin, att tröskeln mellan mig och resten av världen bara tycks bli högre för varje dag som går.

I vanliga fall hade jag här fortsatt mala på i alltmer dramatiska ordalag om denna exotiska åkomma, eftersom en klassisk kvällstidningsregel säger att när man väl hittat sin vinkel, då biter man sig fast vid den tills man hör kraset av benknotor. (Det är också en väldigt bra regel. Om man är en grävling.)

Men IRLivet tenderar ju att vara något mer nyanserat än så. Det gäller till och med mitt liv – hur svartvitt det än kan framstå enligt tveksamma källor på internet.

Så nej, jag har inte hikikomorat ihjäl mig riktigt än. I helgen borde jag kanske snarare ha hikikomorat lite hårdare, för som jag noterade i förra inlägget så drogs jag med en nästan förlamande överhängsel i lördags, som inte avtog förrän jag släpade ut min vidriga lekamen genom dörren igen, för ännu en kväll av osunt leverne – vilket förstås resulterade i en ännu mer plågsam söndag.

Egentligen hände väl inget superspännande i lördags, men det var skönt att komma in i min gamla helgrutin också, efter att ha snörvlat och hostat mig igenom årets första veckor.

Dock helt sjukt att jag mådde kalasdåligt i mer än ett dygn efteråt. Här är valutan jag fick för den investeringen:

Cardosos felskrivningar är ju ännu en grej jag saknat, alltså.

Planen för kvällen var att fira Cardosos färska visum (treårigt!) med traditionell Friday’s-middag + karaoke. Det var dock fullt på Friday’s, så medan vi väntade på vårt bord sprang vi bort till Kiddy Land en stund. Där vi bland annat hittade den exotiska nya importen svensk sand.

Efter Kiddy Land upptäckte Cardoso och hennes bunny-hatt en glittrig rosa butik hon aldrig sett förut – hur nu det är möjligt. Helt förhäxad blev hon av detta, ”the queen of Harajuku”.

När vi ätit var det fortfarande för tidigt för karaoke (det är som billigast efter midnatt, eller om det är 23.00  – då betalar man nämligen en klumpsumma för ”free time”, dvs att man får stanna till gryningen). Vid det här laget hade vi tagit oss från Harajuku till Takadanobaba, en avlägsen del av Shinjuku som ligger alldeles intill Waseda-universitetet. Vanligtvis brukar vi karaoka i min del av Shinjuku, men Cardoso – som bor i ”Baba” – ville inte ha för långt hem eftersom det var så kallt. (Det var förstås inte ALLS kallt, men hon är mexikinna, så.) Hursomhelst, det slutade med att vi satte oss på en extremt mysig izakaya – liten och trång och träig, med papperslyktor i fönstren och decimeterhöga bord (med filtar och värmare under – ”kotatsu” på japanska) och så. Där satt vi och drack umeshu och lemon sours tills midnatt.

Cardosos pojkvän joinade oss på karaokerian. Bara andra gången jag träffat honom (de blev ihopa ganska nyligen men har känt varandra länge). Det var kul! Väldigt trevlig filur. Inga sura miner alls över att jag gör anspråk på så mycket av hans flickväns lediga tid. Eller att jag ägnat hela kvällen åt att skicka besynnerliga meddelanden till honom från hennes telefon.

Inte direkt den ultimata Tokyo-utsikten, men så är inte Baba i närheten av att vara lika spektakulärt som centrala Shinjuku heller. Dock fullproppat med mysiga gränder och små barer, så jag kan fatta varför man vill bo här, om man är en bonde.

Kvällens smuggelgods. Iofs kostar obegränsad sprit bara 1000 yen (62 kr och 86,285 öre) extra när man bokar karaokerum, så vi gick väl nästan back på det här. Men det är en mysig liten kriminell tradition från min ungdom (då kassen brukade vara ännu mer välfylld).

Det här var så roligt att jag blev tvungen att fota Cardosos telefon: en restaurang i Nagano som inte kan stava till ”coffee”. (Det är knappt jag kan stava till ”Nagano”, för den delen: jag råkar alltid skriva ”Nakano” först, vilket är en stadsdel nära Shinjuku där nördvaruhuset Nakano Broadway ligger, och min vän Chiaki bor.)

Eftersom jag sov 11–18 i lördags kändes det som middagsdags ungefär när jag promenerade hem från Baba vid tre-tiden på natten. Det enda som var öppet på min gata (där det finns säkert 20 restauranger) var dyngkedjan Matsu-ya, så det slutade med att jag tvingades sörpla i mig denna ganska äckliga, och väldigt japanska, biffcurry. Dock något mysigt med såna här restauranger, hur spartanska de är. När jag hälsade på en kompis i Tokyo sommaren 2011 åt jag på Matsu-ya stup i kvarten, för det var så exotiskt att kunna äta billigt kött och ris – som man givetvis betalade för i en automat – istället för att gå till typ McDonald’s. Fast mest gick jag nog till McDonald’s, ty sån är jag.