Ett och ett halvt dygn i Sverige och min hjärna befinner sig fortfarande i Tokyo. På tunnelbanan hem från centralen i onsdags förväntade jag mig på allvar att höra en kvittrande kvinnoröst läsa upp stationsnamn som Kamiyacho och Hibiya i högtalarna. När jag vaknar på morgnarna undrar jag varför det inte är 25 grader varmt i lägenheten och vart heltäckningsmattorna tagit vägen. Det randiga landskap som silas in genom persiennerna är nästan vitt. Konstigt. För bara någon dag sedan var det ju vårväder och solsken när jag vaknade. Och varför kan jag inte längre få Fanta Grape med min Big Mac & co? (Inte för att jag någonsin skulle vilja äta skräpmat igen efter det här jullovet, men still.)

Jag antar att jag inte gör mig själv några tjänster genom att låta Okami-sountracket stå på i bakgrunden medan jag skriver det här. Just Okami präglade mer än något annat min sista vecka i Roppongi. Och när jag såg den fantastiskt vackra OST-boxen (5 skivor, totalt 218 spår) i en butik i Akiba kunde jag inte komma på särskilt många anledningar att inte hosta upp 5000 yen. Annars har jag faktiskt inte shoppat särskilt mycket. Det blev några ganska modesta plagg i Harajuku, budgetutgåvan av Castlevania: Circle of the Moon till GBA (för typ 60 spänn, okej?), ett Super Mario 64 i mintskick (jag brukar hävda att den japanska kartongen är det snyggaste spelomslaget någonsin, så bara därför fick det vara värt sina 2200 yen), ett par Super Famicom-spel, en komplett uppsättning Cyborg 009-figurer från en Capsule Station (vi hade tur och plockade alla 8 utan att drabbas av särskilt många dubletter) och lite annat småplock. En bråkdel av tidigare Japanvistelsers shoppingskörd – resan blev rik på andra upplevelser istället.

Men min flickvän hittade en Wii till slut. Om jag tänker ta tillbaka det där jag sa om att man inte får tag på såna i Japan just nu? Inte direkt. Vi hade bara den enorma turen att hamna i en butik som just i det ögonblicket placerat ut ett snabbt krympande torn av Wii-kartonger för försäljning. På gatan utanför proklamerade megafonförsedda representanter för diverse spelbutiker att en ny laddning Playstation 3-enheter anlänt. Åtgången verkade inte lika strykande på den fronten. Men vill man ha en Wii (eller DS Lite, för den delen) får man typ teleportera sig från butik till butik på exakt rätt klockslag och hoppas att man inte ska behöva se de försmädliga ”UTSÅLT!!!”-skyltarna. För att göra saken än mer komplicerad vägrar all butikspersonal berätta på vilka datum spel- och konsolleveranserna anländer. Så ja. Vi hade tur.

När Wiin var inköpt begav vi oss till en av våra favoritaffärer för att fixa Zelda också. Wii-spelen är ganska lätta att få tag på, men vi hoppades på att hitta det lite billigare än på de andra ställena. Det gick sådär, men det var åtminstone roligt att se att prisskillnaden mellan ett begagnat och ett nytt Twilight Princess låg på typ 70 yen. Det är mindre än fem kronor. Och en fingervisning om det pedantiska skick i vilket japanska gamers säljer sina använda spel tillbaka till butikerna.

I största allmänhet har jag blivit helt skadad av de japanska spelpriserna. Det är förstås inte hållbart att leva i ett land som Sverige om man börjat se allt över 350 spänn för ett nytt, hett spel som en anledning att ringa Konsumentverket och 550 (som Dead or Alive Xtreme 2, det allra dyraste spel jag såg i Tokyo, kostade i en butik) som ett fall för närmaste exekutionspluton.

Annars då? Tja, förutom att glida runt i Akiba har jag ätit rullbandssushi, upptäckt två nya Fanta-smaker (Party Mix, som verkar vara Sansao rakt av, samt Melonsoda Original), tittat på gulliga djur i Ueno, återbesökt min och Tomas favoritbutik Lazy Hazy Planet i Harajuku (samt faktiskt lyckats hitta tillbaka till favvomatstället Masu-ya alldeles intill vårt hotell i Shibuya), fraktat hämtmat i orkanskurar, somnat varje kväll med Louis Vuitton-mönster (vilka tapetserar typ varannan väska i Tokyo) tatuerade på ögonlockens insidor och missat tolvslaget på nyårsafton på grund av Lego Star Wars II.

Ni kan sätta in hardcorepoängen på mitt Live-konto.

Postad Thursday, January 11, 2007 6:04 PM Alfred Holmgren | 0 kommentarer

(Det här inlägget postades, som synes, för ganska exakt sju år sedan på min dåvarande blogg. Återpubliceras här med min tillåtelse. Och ja, jag hade exakt lika många och aktiva läsare på den tiden.)