• Fortfarande lite sjuk. Vad fan är DET?! Över två veckor nu. Skjut mig – men ge mig först en medicin som botar min hosta så jag kan ägna mina sista andetag åt att förbanna min hosta, snarare än att hosta.

• Det spökar i min lägenhet. Men det är väl smällar man får ta när man bor i en lägenhet där det spökar.

• Har insett att ett par strumpor kostar 100 yen (sex kr) på 100 yen-butiken tvärs över gatan. Så nu är jag bara drygt 1 461 000 yen ifrån George Costanza-drömmen att äga så mycket underkläder att jag aldrig någonsin behöver tvätta igen. Iofs har jag ju tvättmaskin i min lägenhet, så det är kanske en lite konstig dröm att nära. Inte för att det hade varit det annars.

• Såg om ”Skyfall” idag. Första gången var det på bio vintern 2012, ute i Roppongi Hills. Så här glada var jag och Tukis då (stående under spindelstatyn som är Roppongi Hills främsta landmärke). Kärt minne! Så kärt att jag emulerade upplevelsen hemma i sängen idag (dock utan Tukis). Det var lite mindre kul, men tillräckligt för att jag skulle palla mig igenom hela filmen, åtminstone med hjälp av långa, regelbundna pauser. Det bästa var väl att den trots allt är mindre sexistisk än den i övrigt fenomenala ”Casino royale”. (Detta säger jag inte för att framställa mig själv i bättre dager. Jag säger det för att det på riktigt är väldigt tråkigt med svaga, ynkliga kvinnliga karaktärer i filmer och tv-serier. Som när hon brun satt och grät i duschen efter att de knäppt ett par jävlar i ”Casino royale”, och så måste han Bond komma och trösta den stackars lilla huttrande sparven. Eller som hon brun i ”Iron Man”, när hon får vara med och leka med pojkarna i slutet av trean, och blir så nervös att hon kissar på sig i nästan varenda bildruta. Tack för mig!) (Annan dålig grej med ”Skyfall”: han Javier Bardem. Usel. USEL!)

• Blev tvungen att avfölja en avlägsen bekant på Instagram eftersom hen – som egentligen är en rätt ambitiös fotograf med massor av followers – postade en meme. Eller rättare sagt: EN BILD PÅ SIN DATORSKÄRM när den visade en meme. Fy fan, jag blir så jävla arg. Otroligt att folk har tid att debattera ”Fittstim” och folkmord när såna här vidrigheter försiggår i samhället. (Eller jag vet inte om folk debatterar folkmord så himla mycket egentligen. Inte många som skulle ställa upp på ”för”-sidan, kanske.)

• ”Man blir inte fet av att skriva reportageböcker”, konstaterar min gamla kollega Sam Sundberg i SvD. Synd att jag inte skriver reportageböcker, för inte fet är precis vad jag behöver bli.

• Det här med Engrish, alltså. Det som förvånar mig är inte att stora företag är allt annat än immuna mot den. Det har man ju alltid vetat. Betydligt mer obegripligt är det när folk man känner tokfailar att inte bara stava engelska ord RÄTT, utan framförallt KONSEKVENT. Jag förstår att grammatiken är klurig att kolla upp varje gång man ska posta något på FB, och det är förstås inte konstigt om ordvalen ibland känns onaturliga i sina sammanhang. Och okej, det är möjligtvis i bökigaste laget att googla varje gång man är osäker på en stavning (att jag gör det är kanske en yrkesskada). Men att stava samma ord olika från gång till gång? Vad är det för himla slarv? Som en kompis som postade något om ett event hen döpt till ”Beautilicious” (vilket ju… ja), men andra gången hen skrev om det blev det ”Beartilicious”. (För en konstant ström av sånt här, följ Hideo Kojimas Engrish-språkiga konto på Twitter.)

• Gamat lite mer ”Far cry 3” nu. Hatar det fortfarande. Det finns inte ett enda moment jag tycker är roligt. Men att tömma fiendebaser och bestiga radiotorn är åtminstone tillräckligt monotont för att jag ska kunna ha det som ursäkt för att frossa i podcaster under tiden. Och det är egentligen då jag trivs bäst: när jag spelar ett dåligt men simpelt spel och lyssnar på en rolig podcast. Det är det mest avslappnande jag vet. Belöningskickar från spelet, underhållning från podcasten. Den dubbla stimulansen gör det ännu lättare att zona ut. Dagens speltips!

• Annat jag frossat i idag: