När jag kom till stationen härom dagen såg jag hur en äldre kvinna med en försiktig ”Assassin’s creed”-gest föste bort en tjej som var på väg att krocka med henne.

Med Tokyo-mått mätt kändes det som om stan förvandlats till ”World war Z” över en natt. Det var tveklöst det våldsammaste jag sett i Japan sedan en ung kille fick en örfil på Shibuya-stationen för drygt fem år sedan. (Tokyos motsvarighet till Stockholms blodbad.)

På något sätt lyckades jag oskadd ta mig ifrån kaoset i det laglösa Shinjuku och vidare ända till Ueno, en dryg halvtimme bort. I Ueno behöver man inte oroa sig för besinningslöst våld vart man än vänder sig, för det är en av Tokyos mest kultiverade stadsdelar. Åtminstone om man går efter hur många museer som koncentrerats dit. (Det är även i Ueno som Tokyos djurpark ligger. Men till och med i burarna och inhägnaderna där tror jag att det går mer civiliserat till än på Shinjuku-stationen. *ryser*)

Just den här gången var det tack vare Tokyo National Museum – en serie majestätiska byggnader fyllda med asiatiska konstskatter – som jag tågade till Ueno. Egentligen är jag inte supertokig i klassisk japansk/kinesisk konst – jag är inte den som kan skriva hela avhandlingar om exakt hur skitnödig en drake ser ut på någon gammal väggmålning (Cǎiqǔ Zhuǎn Chǔ Lóngs mästerverk ”Skitnödiga draken”). Dagen började dessutom inte bättre av att jag råkade utnyttja erbjudandet ”köp fel biljett, betala sedan för en till”.

Men det tog inte lång tid för den att rädda sig själv. För mig spelar det egentligen ingen större roll vad museer är fyllda av så länge de är museer. Jag älskar att bara träda in i dessa mystiska främmande världar. (Och då syftar jag alltså på museerna i sig, inte konsten de innehåller, för om man träder in i den så riskerar man att bli ersättningsskyldig.) Att överhuvudtaget vistas i främmande miljöer, det är något jag blir väldigt sentimental av. Verklighetsflykt i ordets rätta, eller åtminstone felaktiga, bemärkelse.

Sedan skadade det ju inte att en hel del av tavlorna, träsnitten och hantverken i just Tokyo National Museums samlingar faktiskt var ganska mindmowing. Några av mina favoriter: serien ”One hundred famous views of Edo”, ”River village in a rainstorm”, ”Landscape of the four seasons” och ”The four accomplishments”. Dessutom såg jag ett svärd av Masamune, som var något slags görare av svärd. (Kanske var det just därför han gjorde ett svärd. En av historiens många gåtor.)

Något som inte heller skadade var att byggnaderna i sig var lika intagande in- som utvändigt. Ta en titt på bildbevisen nedan. Och var glad att jag hann torka av blodet från kameralinsen efter att jag lämnade Shinjuku.