För någon minut sedan satte det igång igen: det dova knakandet i väggarna, vibrationerna som för några sekunder får golvet att kännas som gelé. ”Sliding doors”-känslan av att man om 30 sekunder antingen kommer befinna sig mitt i en riktigt oskön katastroffilm eller sitta och sörpla ramen framför ett avsnitt av ”Futurama”.

Det kändes som den mest intensiva jordbävningen på ett tag, fast det var knappt den insikten hann slå mig innan allt var som vanligt igen.

För övrigt så säger det en del om hur länge jag bott här att min första instinkt, snarare än att lägga ett ben eller två ovanpå ryggen, var att stänga av Xboxen så att inte spelskivan skulle skadas. (Det var iofs bara ”Spec ops”, så det hade inte gjort så mycket.)

Jag har kommit en bit sedan det här, kan man säga.